För några veckor sedan skrev Sigfrid Deminger en mycket uppmärksammad artikel i Dagen med rubriken "Frikyrkligheten bar inte". Förutom att artikeln har drag av emeritignäll (varför drabbas så många f.d. kyrkoledare av lusten att äntligen berätta för omvärlden hur illa det egentligen står till?) så ställer den också viktiga frågor om frikyrklighetens roll och liturgins och tillbedjans väsen. Som svenskkyrklig är det förstås trevligt att läsa att Deminger uppfattar att Svenska kyrkan är bättre på att ge rum åt det heliga och att liturgin bygger på de församlades delaktighet, men jag känner också igen en hel del av det han kritiserar. Svenska kyrkan är inte heller den fri från ytlighet och uppträdande-tänkande, vilket bland annat Antje Jackélen, klok som alltid, påtalar här. Svenska kyrkan har en tillgång i liturgins relativt välbevarade grundstruktur, den gör att en gudstjänst inte kan urarta till Öppen scen, men tänket bland oss som deltar, är det så annorlunda?
Ofta känner jag mig lite mästrande när jag gång på gång påtalar: "ni är inte publik, ni är deltagare" eller "det är inte uppträda ni ska göra, ni ska läsa en bibeltext". Men om man inte har en kyrklig skolning och om det man i övrigt upplever, när man tittar på en tv-gala, när man går på en konsert, när man är på PRO eller har skolavslutning, är att några uppträder och andra tittar på hur ska man då kunna förstå att i kyrkan är det annorlunda? Är det så konstigt att man applåderar då? Är det så konstigt att man läser predikoturerna på samma sätt som bio-annonserna och småpratar sig igenom processionen till graven? Och när vi som präster springer ut och in i kyrkorummet i våra Birkenstocks (inte jag alltså, vid Birkenstock går gränsen) och med kaffekoppar i händerna (det är jag skyldig till) flera gånger om dagen, ja då är det svårt att upprätthålla helighetskänslan inför rummet. Ofta tror jag förytligandet är ett uttryck för en slags resignation, den inre längtan efter de höga valven har fått ge vika för den mer lättuppfyllda efterfrågan efter gillestugan.
Utvecklingen de senaste 50 åren har gått mot ökad delaktighet av lekfolk i gudstjänsten. Det är en mycket positiv utveckling, men den har inte kunnat motverkat scenifieringen och gillestugekänslan. Enmans-showen har bara blivit ett ensamble-uppträdande. Den viktigaste frågan för de kommande 50 åren tror inte jag är att engagera fler för att "göra saker" utan att engagera mer, så även den som inte "gör något" känner att deltagande innebär att gå in i ett annorlunda rum, i en annorlunda tid och i ett annorlunda sätt att vara. Uppgiften är inget mindre än att försöka återerövra känslan av helighet och det låter sig inte göras om vi inte också förstår att heligheten både fascinerar och skrämmer och att småprat, mobilkameror, uppträdanden och konferencierssnack hålls upp som skyddande sköldar mot detta skrämmande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar