Pussy Riot, kyrkan och makten

Så har jag då äntligen läst Pussy Riots texter (här finns en översättning, här en annan) och försvarstal. Mycket finns att säga, mycket är redan sagt, men klart står i alla fall att om man genom att titta på videon kan missta Pussy Riot för att vara pubertalt effektsökande, så är det höglärda reformatorer som träder fram i rätten. Jo, det är faktiskt till Martin Luther och de andra reformatorerna mina tankar går när jag läser talen. Vad sägs om denna passage t.ex.?
A human being is a creature that is always in error, never perfect. She quests for wisdom, but cannot possess it; this is why philosophy was born. This is why the philosopher is the one who loves wisdom and yearns for it, but does not possess it. This is what ultimately calls a human being to action, to think and live in a certain way. It was our search for truth that led us to the Cathedral of Christ the Savior. I think that Christianity, as I understood it while studying the Old and especially the New Testament, supports the search for truth and a constant overcoming of oneself, the overcoming of what you were earlier. It was not in vain that when Christ was among the prostitutes, he said that those who falter should be helped; “I forgive them,” He said. I do not see this in our trial, which takes place under the banner of Christianity. Instead, it seems to me that the prosecution is trampling on religion. 

Och visst är det den hycklande, maktfullkomliga kyrkan de vänder sig emot, inte kristendomen i sig, utan den som lierar sig med den politiska och ekonomiska makten. När Pussy Riot vänder sig till Jungfru Maria i bön ansluter de sig dessutom till en befrielseteologisk tradition. Det var ju Maria som utbrast "han störtar härskare från deras troner och han upphöjer de ringa" och många marginaliserade människor har sagt just som Pussy Riot Mary, Mother of God, is with us in protest!

Det är lätt att glömma att nästan alla som utgjort startpunkten för religiösa förändringar (inklusive Jesus själv) ställts inför rätta för hädelse, vilket ju var vad Pussy Riot framförallt dömdes för - inte regimkritik. Det är också lätt att glömma att den ortodoxa världen inte har västkyrkornas historia av reformation, upplysning och hermeneutik. Visserligen var den Rysk-Otodoxa kyrkan i sig en lågmäld protest under kommunisttiden, men den var också en länk till det gamla feodala Ryssland.

Vad är det vi ser nu? En tafflig protest som blivit stor genom medier eller början till en förändring i östkyrkorna. Det får framtiden utvisa, men jag skulle inte bli förvånad om tiden runt 2012 i framtiden kommer att ses som startpunkten för något betydligt större än Pussy Riot.

Vad är det för fel på bekräftelse?

Bekräftelsesökande. Smaka på ordet. Det är inget en vill vara, eller hur? En stabil människa lever inte av andras bekräftelse. Den som är mogen har lärt sig att hitta bekräftelsen inom sig själv. Men är det verkligen så? Kerstin Gezelius skrev en intressant text i DN om detta i fredags och efter att ha läst den började jag fundera. Vad är det för människor som "bekräfta dig själv-tänkandet" skapar? Och är det inte egentligen ganska knepigt det här med att skuldbelägga något så mänskligt som att söka bekräftelse. Det kallas ofta narcissistiskt, att söka bekräftelse altså, men är det inte minst lika narcissistiskt att vara oberörd av andras tyckanden och gillanden? Själv har jag papper på att jag "inte lever av yttre bekräftelse" (jo, det är faktiskt sant). Det anses bra i mitt yrke. Och det är det förstås. Ytlig bekräftelsetörst, inte minst i samband med makt, kan göra stor skada och leda till att människor utnyttjas. Men jag är övertygad om att den där eftersträvansvärda oberördheten också kan leda fel.

"Terapeuter och coacher säger att vi ska sluta söka bekräftelse och välsignelse av våra medmänni­skor. Att vi ska kunna ge det till oss själva. Vilket egentligen betyder att vi ska ge upp försöken att överbrygga skillnader i samhället, ge upp försöken att nå varandra", skriver Gezelius, och visst ligger det något i det?  Har vi gett upp, accepterat att ingen bryr sig och att förståelseklyftorna är för stora.?Mina associationer går också till Liv Strömquists briljanta Prins Charles känsla i vilken förklaras - nej alltså det går inte att förklara serieteckning i ord - men ungefär, hur flickor i den sexistiska kulturen socialiseras till att få bekräftelse genom att skapa och upprätthålla nära relationer, medan pojkar får sin självkänsla genom att utföra lyckade självständiga aktiviteter. Detta leder till att kvinnor söker bekräftelse, som de egentligen bara kan få av andra kvinnor, hos ständigt avvisande män (som i själva verket behöver en kvinna, men på lagom avstånd). Att vara bekräftelsesökande är alltså något starkt kvinnligt kodat, ja framförallt är det väl associerat med tonårsflickor, och därmed får det förstås låg status.

Strömquist kallar både det "kvinnliga" och det "manliga" beteendet för störningar orsakade av den sexistiska kulturen. Jag tänker att det är en viktig poäng. Naturligtvis är det inte bra att vara helt upptagen med vad andra tycker om en. Men det är naturligtvis inte heller bra att fullständigt skita i det. Och det glöms ofta bort i vårt autonomihyllande samhälle. För vad händer med den som struntar i vad andra tycker, struntar hen inte också lätt i vad andra känner? Jag tror att vi behöver varandras bekräftelse och välsignelse i det vardagliga för att få den grund som behövs för att när något viktigt står på spel använda vår integritet och kunna strunta i vad alla andra säger.

Sensommarsmaker

Hur jag än försöker att inte matblogga, så dyker det upp något jag måste skriva om ändå. Och varför försöka låta bli föresten. Det här med mat är ju trots allt något både andligt och politiskt. Att köpa mjölk på ICA är förstås mest en själlös transaktion, men att plocka krusbär direkt från busken upphäver för ett stund alienationen till jorden. För visst är det alienationen som gör att vi missbrukar både jord och mat. Och visst är det svårt att känna tacksamhet för något som jag har köpt i affären, för mina pengar, som jag har tjänat ihop. Men att se något växa och plocka direkt ur jorden, ja det uppenbarar att det här är inte min förtjänst eller mina händers verk.

Seden att be bordsbön verkar försvinna allt mer. Jag tror knappt jag känner någon som gör det, men kanske är det inte godegudvälsignamatenamen som är det viktiga. Att koka sylt kan i sig vara en bön. Att ta vara på det jorden ger, att känna årstidernas smaker och dofter. Det fanns en tid då jag tyckte att dylika resonemang, ja all form av teologi med utgångspunkt i naturen var lite larvigt och naivt. Naturen var ju en grym plats där den starke överlevde, inte ett Gudsbevis. Men någonting har hänt. Eller så vill jag bara vara en närodlingsnördig söderhipster. Vem vet. Fast klosterträdgårdar har ju funnits bra mycket längre. Det är nog ingen tillfällighet. Att koka sylt kan vara bön. Och motståndshandling. För det lönar sig inte alls. Och inte blir man smal av det heller.

Så till dagens tips för den som fortfarande har lite sensommarbär kvar:

*Koka marmelad på röda och svarta vinbär tillsammans. Smakerna balanserar varandra så bra. Lägg gärna i en vaniljstång också.
Och ja, den är också använd på syltkakorna som skymtar i bakgrunden.

*Krusbärssylt blir lätt lite sur och lite slajmigt grön. Lägg i några mogna plommon och det hela blir vacker rosa istället.

Ingen nöd och ingen lycka...

... skall utur hans hand dem rycka, sjunger vi i den förmodligen mest kända doppsalmen "Tryggare kan ingen vara". Att nöden kan föra människor från Gud tänker sig nog de flesta som en möjlighet, men lyckan? Ja, i alla fall om vi översätter lycka med ekonomiskt välstånd så finns det ett klart samband med  graden av religiositet. Ett klart negativt sådant alltså. Fattigdom och tro hör ihop liksom välstånd och icke-tro. På individnivå och på nationsnivå. Nyligen publicerade WIN Gallup International sin studie Religiosity and Atheism Index, en guldgruva för den som vill följa den religiösa utvecklingen i världen.

Där kan vi t.ex. läsa att i världen i stort betraktar sig fortfarande en majoritet (59%) som religiösa, men att andelen ateister, i dag ca 13%, ökar. Andra intressanta tendenser är att människor i kristna kulturer i högre grad betraktar sig som religiösa än t.ex. människor i muslimska och judiska kulturer (81% respektive 74% och 38%). Kristna är alltså inte på ett globalt plan mer utan mindre sekulariserade än andra. Inte heller är Sverige som ofta utnämns till världens mest sekulariserade land ett land som hamnar i topp när det gäller andelen ateister. Länder som Kina, Japan, Tjeckien, Frankrike, Sydkorea, Tyskland, Nederländerna, Österrike, Island, Australien, Irland, Kanada, Spanien och Schweiz samt Hong Kong har alla större andelen ateister än Sverige. (Däremot har vi många "vet inte-" samt "inte religiös men inte heller ateist-svar" i Sverige vilket gör att vi hamnar lägre än några av dessa länder på det generella religiositetsindexet. Vi kan också läsa att Saudiarabien och USA har samma grad av religiositet, att kvinnor är något mindre religiösa än män (bara något, men det förvånade mig) samt att yngre( >30) är något mer religiösa än 30-65-åringarna.

Den mest genomgripande tendensen är dock, tycker i alla fall jag, korrelationen mellan välstånd och grad av religiositet. Tyvärr tror jag inte det är tillåtet att klippa in grafer från rapporten, men i ett fyrfältsdiagram där kan man i alla fall se västs välståndsländer samlas i ett kluster med relativt låg grad av religiositet och fattigare länder från i huvudsak, afrika, latinamerika och östeuropa samlas i ett annat kluster med hög grad av religiositet. Det finns förstås länder som sticker ut som Kina och Vietnam som  är både fattiga och icke-religiösa men inte ett enda land hamnar i rutan med hög nationell inkomst och hög religiositet. 

Har vi alltså att välja mellan materiellt välstånd eller ett andligt liv. Är det kört för kyrkor i länder som Sverige att växa om vi inte också tvingas till en radikalt sämre levnadsstandard. Jesus tycks ju i alla fall ha förstått att det var bland de fattiga han kunde finna sina följare.

Nej jag önskar verkligen inte någon en tillvaro i fattigdom. Även om det faktum att färre människor i världen är direkt fattiga medför att ateismen ökar, så är det inte en negativ utveckling. Bröd till de hungrande är evangelium, men vad beror det här sambandet på? Människans egoism som gör att det är lättare att be om det en behöver än tacka för det en har? Att religion verkligen är ett opium för folket som är lättare att trycka på de outbildade? Eller att vi som har - både utbildning och mat för dagen - utrycker livsfrågor på ett sådant sätt att de inte känns igen som religiösa frågor? Jag är i alla fall övertygad om att när människor tar sig ur fattigdom och förtryck så är det en process Gud är med i. Kanske är det där Gud behövs bäst. Religiösa förändringar sker över lång tid, religionernas språk förändras än mer långsamt. Det är trots allt bara någon generation sedan bön om mat för dagen var aktuellt också för många i vår del av världen. Kanske har bara folkflertalet klivit ur en kostym anpassad för mat-för-dagen-religiositeten, alltmedan vi bara börjat med att sy en ny, för en annan tid. Klart är i alla fall att när det gäller livets djupdimensioner så är det ofta fattiga som har någonting att lära rika. Inte tvärt om.

En tisdag med en smula torsdag i

Semester är slut och så även bloggsemestern. Tillbaka i vardagen tänker jag på arbete. Och på vardagar.   Tidningarna är fulla med tips på hur en ska klara övergången till arbetsliv och vardag så här års. Samtidigt tycks ganska många, i alla fall på de arbetsplatser jag befunnit mig, vara ganska glada över att börja jobba igen efter semestrar. Kanske för att den där strukturlösheten som är så skön i början på en semester gör tillvaron, ja kanske inte långtråkig eller påfrestande, för en märker ofta inte av det, det är fortfarande skönt att vara ledig, men vad ska vi säga: plan, i slutet? Veckans krön och krokar försvinner. Allt som ska uträttas blir en smula jobbigt. Och så tornar den där uppförsbacken som är arbetsstarten upp sig just för att krönen planats ut. Arbete föder arbete och overksamhet föder overksamhet. I alla fall är det så för mig. Och förmodligen är det samma mekanismer som bidrar till att många människor som varit arbetslösa beskriver det som helt annorlunda än ledighet. Arbetsdagarna är semester- och helgdagarnas förutsättning. Men riktigt så enkelt att vardagar är vardagar och helgdagar är helgdagar är det ju inte. Boken jag läser just nu, Den siste greken  av Aris Fioretos innehåller en liten filosofisk betraktelse jag bara  måste dela med mig av.

Och vad var det som sade att en onsdag var en onsdag? Kunde vissa veckor inte vara fulla av måndagar medan andra innehöll allt utom fredagar? När Jannis formulerade sina tankar under lunchen föreslog han att somliga händelser borde betraktas som "det närmaste man kommer en tisdag som inte är någon" medan andra var "typiska fall av torsdag" [...]
På samma sätt som sorgen kunde ligga pressad mellan hjärtslag eller glädjen leva mellan handklappningar, kunde en dag innehålla andra. Om ett dygn var särskilt minnesvärt, och därför rött, rörde det sig kanske om "en dubbel tisdag" eller "en onsdag med en smula måndag i".

Och om ni undrar så är det just nu en tisdag med en smula torsdag i medan det igår var en måndag med en smula lördag i.