Tro, val och frihet

Att det är valdag i USA idag har väl knappast undgått någon, inte heller att religionen spelar en helt annan roll i den amerikanska politiken än i den svenska. 95% av amerikanerna säger sig tro på en högre makt och föreställningen att en religiös tro är en förutsättning för att vara en god människa är djupt rotad hos många berättar t.ex. Människor och tro. Mer förvånande är det kanske att det verkar viktigare att ha en tro än att ha "rätt" tro. Hur ska vi annars förstå att många konservativa kristna inte tycks ha några problem att stödja Mitt Romney trots att hans mormonska tro rimligtvis borde innehålla en hel del irrläror i deras ögon. Kobra gjorde för övrigt ett intressant och skrämmande program om mormoner och Romney för ett tag sedan, där det bl.a. frågades vad det har för betydelse för klimatfrågan att väldigt många mormoner tror att Jesus ska komma tillbaka (till USA) under deras livstid.

Att en person med en sådan kontroversiell tro som Romney skulle ha en chans i den svenska politiken förefaller föga troligt. Men också Obamas tal om tro skulle förmodligen framstå som något apart här. Hur har det då blivit så, att religionen fått en så offentlig roll i USA? Ja, kolla bara på alla artiklar om religion och presidentval på en sajt som Huffpost Religion har. Frågan är förstås väldigt komplex och jag ska inte ens försöka mig på ett svar här, bara påminna om att förhållandet mellan religion och politik ser väldigt olika ut också om man bara ser till västvärldens liberala demokratier. Gemensamt för dessa länder är upplysningstidens tänkande påverkat den historiska utveckling, och i upplysningstänkandet har tron på en separation mellan stat och kyrka, mellan världslig och andlig makt sin grund. (Ja, man skulle kunna hänvisa till Luther och tvåregementesläran också, men en sekulär stat var nog trots allt en främmande tanke för Luther). Ändå kan vi se att upplysningsarvet tagit sig olika utryck i olika länder. Jämför t.ex. Frankrike, ett i hög grad katolskt land där den offentliga religionslösheten, laicitén är närmast statsreligion i sig (nej, det är knappast en tillfällighet att slöjdebatten kom tidigt till Frankrike) med Storbritannien där kyrksamheten är låg men där Church of England är en viktig beståndsdel i nationalkänslan.

Eller jämför hur begreppet frihet i USA till stor del förknippas med friheten att tro och frihet att bilda religiösa sammanslutningar - en frihet som inte fanns i länderna som USA´s nya invånare utvandrat från på 1600/1700/1800-talet, medan det i Sverige är förknippat med frihet från religiöst styre och religiös makt. Det kan vara värt att tänka på att religionsfriheten i Sverige historiskt sett är mycket ny. Människor som i dag är i 70-års åldern är uppvuxna i en tid då skolan och kyrkan fortfarande var sammanflätade och det inte var möjligt att gå ur Svenska kyrkan utan att gå med i ett av staten godkänt trossamfund. Det var alltså i princip inte möjligt att formellt vara ateist. Kanske är Sverige fortfarande i tonåren i förhållande till sitt religiösa arv? Det skulle i så fall kunna förklara en del av den där "det har du inte med att göra-inställningen" som finns hos många när det kommer till religion, liksom den höga pinsamhetsfaktorn hos all religiositet som inte är privat.

Och nej, jag vill inte ha det som i USA, men jag tycker det är intressant att fundera på om det är så enkelt som att i USA tror dom på Gud, det gör vi inte i Sverige. Kanske handlar det mer om att religion uttryck på olika sätt beroende på historisk och kulturell kontext.

Ingen nöd och ingen lycka...

... skall utur hans hand dem rycka, sjunger vi i den förmodligen mest kända doppsalmen "Tryggare kan ingen vara". Att nöden kan föra människor från Gud tänker sig nog de flesta som en möjlighet, men lyckan? Ja, i alla fall om vi översätter lycka med ekonomiskt välstånd så finns det ett klart samband med  graden av religiositet. Ett klart negativt sådant alltså. Fattigdom och tro hör ihop liksom välstånd och icke-tro. På individnivå och på nationsnivå. Nyligen publicerade WIN Gallup International sin studie Religiosity and Atheism Index, en guldgruva för den som vill följa den religiösa utvecklingen i världen.

Där kan vi t.ex. läsa att i världen i stort betraktar sig fortfarande en majoritet (59%) som religiösa, men att andelen ateister, i dag ca 13%, ökar. Andra intressanta tendenser är att människor i kristna kulturer i högre grad betraktar sig som religiösa än t.ex. människor i muslimska och judiska kulturer (81% respektive 74% och 38%). Kristna är alltså inte på ett globalt plan mer utan mindre sekulariserade än andra. Inte heller är Sverige som ofta utnämns till världens mest sekulariserade land ett land som hamnar i topp när det gäller andelen ateister. Länder som Kina, Japan, Tjeckien, Frankrike, Sydkorea, Tyskland, Nederländerna, Österrike, Island, Australien, Irland, Kanada, Spanien och Schweiz samt Hong Kong har alla större andelen ateister än Sverige. (Däremot har vi många "vet inte-" samt "inte religiös men inte heller ateist-svar" i Sverige vilket gör att vi hamnar lägre än några av dessa länder på det generella religiositetsindexet. Vi kan också läsa att Saudiarabien och USA har samma grad av religiositet, att kvinnor är något mindre religiösa än män (bara något, men det förvånade mig) samt att yngre( >30) är något mer religiösa än 30-65-åringarna.

Den mest genomgripande tendensen är dock, tycker i alla fall jag, korrelationen mellan välstånd och grad av religiositet. Tyvärr tror jag inte det är tillåtet att klippa in grafer från rapporten, men i ett fyrfältsdiagram där kan man i alla fall se västs välståndsländer samlas i ett kluster med relativt låg grad av religiositet och fattigare länder från i huvudsak, afrika, latinamerika och östeuropa samlas i ett annat kluster med hög grad av religiositet. Det finns förstås länder som sticker ut som Kina och Vietnam som  är både fattiga och icke-religiösa men inte ett enda land hamnar i rutan med hög nationell inkomst och hög religiositet. 

Har vi alltså att välja mellan materiellt välstånd eller ett andligt liv. Är det kört för kyrkor i länder som Sverige att växa om vi inte också tvingas till en radikalt sämre levnadsstandard. Jesus tycks ju i alla fall ha förstått att det var bland de fattiga han kunde finna sina följare.

Nej jag önskar verkligen inte någon en tillvaro i fattigdom. Även om det faktum att färre människor i världen är direkt fattiga medför att ateismen ökar, så är det inte en negativ utveckling. Bröd till de hungrande är evangelium, men vad beror det här sambandet på? Människans egoism som gör att det är lättare att be om det en behöver än tacka för det en har? Att religion verkligen är ett opium för folket som är lättare att trycka på de outbildade? Eller att vi som har - både utbildning och mat för dagen - utrycker livsfrågor på ett sådant sätt att de inte känns igen som religiösa frågor? Jag är i alla fall övertygad om att när människor tar sig ur fattigdom och förtryck så är det en process Gud är med i. Kanske är det där Gud behövs bäst. Religiösa förändringar sker över lång tid, religionernas språk förändras än mer långsamt. Det är trots allt bara någon generation sedan bön om mat för dagen var aktuellt också för många i vår del av världen. Kanske har bara folkflertalet klivit ur en kostym anpassad för mat-för-dagen-religiositeten, alltmedan vi bara börjat med att sy en ny, för en annan tid. Klart är i alla fall att när det gäller livets djupdimensioner så är det ofta fattiga som har någonting att lära rika. Inte tvärt om.

Könskriget och imamerna

Kommer ni ihåg Könskriget, Dokument Inifrån-programmet som sändes för ganska exakt sju år sedan och bl.a. granskade Roks (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige)?  Jag kan inte låta bli att tänka på det i svallvågorna efter Uppdrag Granskning om imamerna råd till misshandlade kvinnor. För är det inte lite konstigt med två program som väcker så mycket känslor och debatt och som båda berör samma tema - kvinnomisshandel, men där först "alla" rasar mot dem som hjälper misshandlade kvinnor och anses förstora problemet, för att sedan sju år senare lika upprört rasa mot dem som inte hjälper och anses förminska problemet? Har verkligen den allmänna inställningen till våld i nära relationer förändrats så radikalt på sju år? Sju år som dessutom präglats av feministisk backlash. För sällan kan man ju datera en backlash så på klockslaget som när Roks-ordföranden yttrade de famösa orden "män är djur". (Men märk väl, jag anklagar inte henne). Jag vill minnas tiden fram till 2005 som en period då det var lätt att bära epitetet feminist med stolthet, medan tiden efter präglas  mycket mer av ängsligt "jag är inte feminist, men".

Jag tycker det är bra att alla religiösa (och andra) institutioner granskas.  Uppdrag Granskning-reportaget visar att det görs. Islam är inte alls undantagen granskning, vilket ibland hävdas, Men, med detta sagt växer ändå min oro att Sveriges muslimer ska drabbas av en könskrigetliknande backlash. Självklart är den kvinnosyn som programmets imamer (som i många fall visade sig inte vara imamer) ger utryck för förkastlig. Självklart är den inte acceptabel, ändå undrar jag om resultaten hade blivit så värst annorlunda om reportrarna hade gått med dold kamera till handläggare på socialtjänsten eller för den delen präster och diakoner i Svenska kyrkan (sånär som på polygamibiten). Hade jag ens själv klarat provet?

Men samtidigt som jag oroas över risken att alla vettiga svenska muslimer ständigt ska behöva stå till svars för andras kvinnosyn ser jag en öppning. Debatten efteråt har ju visat att det finns hur många muslimer som helst som tänker annorlunda och som vill se en förändring. Kolla, myndighetssverige! Hur många bra sammarbetspartner som helst! Lämna inte ut den muslimska gruppen åt sig själv och Saudi-pengar.
Och även om det är lätt att cyniskt sucka när rasistiska debbattörer med annars taskig kvinnosyn plötsligt ondgör sig över de patriarkala muslimerna, så finns det ändå en viss humor i det. För vad är det att tala för kvinnors rättigheter i patriarkala strukturer - om inte väldigt, med deras egna ord, - politiskt korrekt.

Man ska inte vara naiv- men heller inte avstå från välvilliga tolkningar. Vi lever i ett land där ingen riktigt vet hur vanligt våld i nära relationer är, men där alla studier pekar mot en låg anmälningsfrekvens och nu verkar det finnas en opinion för att våld alltid ska anmälas! Det är faktiskt inte självklart - inte ens i Sverige. Tänk om den opinionen fick fortsätta påverka - och gälla oavsett den våldsutsattes etnicitet eller religiösa hemvist!