Lär oss att leva för de levande

står det i en bön vi ofta ber på begravningsgudstjänster. Det är en fin tanke - i alla fall när den inte står i motsättning till att bevara minnet av den döda. Men det här med att leva för de levande brukar inte alltid mötas av så muntra tillrop, i alla fall inte om någon dristar sig till att göra detta under tiden mellan dödsfall och begravning

Det har gått en och en halv månad nu sedan den nya lagen om att begravning ska ske inom en månad (i praktiken begravningsgudstjänst inom tre veckor) efter dödsfall infördes. Förmodligen har den inte lett till några revolutionerande förändringar. De flesta begravningar ägde även förut rum inom en månad. Men den konsensus som verkar finnas kring att det är  hemskt att vi i Sverige inte har tid att begrava våra döda får mig att fundera. Självklart kan det finnas praktiska/ekonomiska/hygieniska/miljömässiga skäl till att begravningar bör ske snabbare. Och självklart är det förfärligt när någon vill hinna begrava mamma på lunchen. Men är det typfallet?

Det händer då och då att jag träffar på människor som inte varit med på sina föräldrars eller syskons begravningar. Det har ofta handlat om begravningar som skett långt borta och i länder där man begraver inom några dagar eller i alla fall en vecka, vilket har gjort att de inte hunnit dit. För många familjer i Sverige är prio ett att barn och barnbarn ska kunna vara med och i dag är det ju faktiskt inte ovanligt att ett en dotter bor med sin familj i England, ett barnbarn pluggar i USA och en svärson är och hälsar på sina föräldrar i Libanon. Är det självklart sämre att prioritera de levandes närvaro framför att den döda ska komma i jorden? Och är det alltid ett bevis på att man inte sörjer så mycket att mormors begravning skjuts på framtiden? Kan det inte vara precis tvärt om - att sorgen är stark, och i en tid då sorg ses som något väldigt privat, så vill man inte ha begravning, i alla fall inte om det ska komma fler än de närmaste medan sorgen känns chockartad och okontrollerad. Man vill helt enkelt in i en annan sorgefas innan man är redo att möta andra, tycker jag mig ibland märka. Om detta är ett beteende som ur psykologiskt perspektiv försvårar sorgearbetet har jag inte kompetens att bedöma, men jag skulle i alla fall inte vilja avfärda det som att begravningen är lågprioriterad. Ett tredje skäl för att det tar lång tid kan vara att en begravning idag kräver mycket mer av planerande än för bara några decennier sedan eftersom den förutsätts gestalta den dödes personlighet i val av alltifrån musik till blommor. Kanske är det en konsekvens av att vi som präster oftast inte känner dem vi begraver och att griftetalen blir därefter. Kanske är det en konsekvens av att fokus allt mer kommit att hamna på det levda livet när tron på livet efter detta inte kan förutsättas. Individualism ända in i döden kan naturligtvis ifrågasättas men att vilja begrava just Kalle och inte en farbror i största allmänhet är väl ändå ett tecken på att just Kalle betytt något och lämnat spår?

Så ja, jag tycker att en begravning i normalfallet bör kunna ske inom några veckor, men behöver vi kritisera oss själva som dödsförnekande svenskar för att det inte alltid blir så? Sorg och omsorg kan se olika ut och leda till olika prioriteringar.

Talar Gud svenska?

Interiör från Kölnerdomen

Be måste man få göra på sitt eget språk, sägs det ofta, och som lutheran kan jag ju inte annat än att hålla med. Hjärtats samtal förs förstås enklast på det språk som ligger hjärtat närmast. Men det finns en stor fördel i att inte bara be på sitt eget språk, i alla fall inte bara på ett språk, eftersom inget språk kan rymma Gud.

Jag har alltid tyckt om att gå på gudstjänster när jag är på semester, även om de är på tyska eller italienska eller något annat språk jag inte förstår. Kyrkan katolicitet blir så tydlig när man liksom förstår ändå. Det senaste året har jag regelbundet gått i fransk/engelska mässor och idag har jag fått fira gudstjänst tillsammans med två andra grupper som firar gudstjänst i "vår" kyrka, den syrisk-ortodoxa och den ryskspråkiga (som jag inte riktigt vet vad de tillhör för samfund, men ni vet ett sånt där samfund där pastorn har Bibeln i fodral). Det var en gudstjänst som förmodligen inte är möjlig i teorin, men som är det i praktiken eftersom den inte har sin grund i gemensamma deklarationer utan i en gemensam plats i tillvaron där vi faktiskt möts och i en gemensam god vilja.

Det är häftigt att fira gudstjänst på ett språk (syrianska) som ligger väldigt nära det språk som Jesus från Nasaret talade, det är spännande att faktiskt kunna förstå ett ord här och där, att snappa upp ett ryskt gospodi eller förstå att det här arabiska ordet måste betyda välsigna för det ligger så nära det hebreiska, men det är också häftigt att inte förstå, att bara uppleva heligheten och vördnaden. Men också när jag förstår, som på engelska och (delvis) franska öppnar det delvis främmande språket nya dimensioner.
Visst är det bara orden "Det folk som vandrar i mörkret..." som får mig att känna glöggdoft och höra vinterklädesprassel, men det egna språket kan också bli belastat. Vissa ord blir överanvända och andra känns nästan pinsamma, liksom för religiösa på ett klistrigt sätt. Frälsning har en annan klang än deliverance/salvation som i sin tur har annan klang än salut eller verlossing (jo i Bryssel var det lite flamländska också). Det finns en befrielse i det icke-belastade språket och hur skulle ett språk kunna rymma allt?

Jag tycker svenskan är världens vackraste språk och det är egentligen det enda språk jag riktigt kan uttrycka mig på, så självklart talar Gud svenska, men svenska är inte Guds språk på samma sätt som Gud inte är lutheran, trots att jag är stolt över att vara det. Så kanske skulle vi alltid tala flera språk (i alla fall i församlingar som min där människorna som är där gör det) om inte annat för att påminna oss om att Jesus varken bad Vår fader eller Fader vår utan förmodligen sa ungefär Abun d´-bashmayo, precis som dagens syrianer gör. Visst får man känna lite helig avund inför det?

Döden, döden, döden

Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan om det inte är jobbigt att ha så mycket begravningar. Nu tillhör jag de präster som inte har mer än ett par, tre begravningar i månaden, men bortsett från det så finns det ett svar som jag inte alltid nämner. (Det är ju lättare att svara: men vi gör ju så mycket roligt också.) Svaret är: nej, det är inte så jobbigt för på begravningar får man se så mycket kärlek. Jag tror att många kollegor delar den här erfarenheten. Det är inte alltid glädjehögtiderna som är trevliga och lätta och det är inte alltid det sorgliga som är tungt och svårt. Jag blir ofta rörd på begravningar. När små barn med mycket stort allvar lägger en teckningar med änglar på gammelmormors kista för att sedan sätta sig i mormors knä och tröstande klappa henne på kinden. När de missbrukande kompisarna kommer uppklädda och nyktra, klappar på kistan och säger "du var fan en bra polare". När den äldre mannen med darriga händer plockar upp en lapp med en egenskriven dikt ur kavajfickan, en dikt som visserligen innehåller en del grötrim men ändå är så rörande fin. När vuxna syskon plötsligt tar varandras händer på ett sätt som jag gissar att de inte gjort sen de var barn. Eller när man tror att man ska bli ensam med organisten och entreprenören och så plötsligt öppnas dörren och någon kommer. Någon som säger; hon var betydelsefull för mig. Ja, då är begravningar vackra - mitt i allt det sorgliga.

Döden är däremot inte vacker, en del begravningar är bara ångestfyllds och förskräckliga och visst kan begravningar ta fram de sämsta i människan. Många släktbråk börjar ju med ett dödsfall, men man glömmer så lätt att i dödens närhet, när mycket av den yttre värdigheten är avskalad så vågar också människor visa mycket känslor och kärlek. Därför tycker jag om begravningar. Därför har jag saknat dem, nu när jag inte haft någon på ett år.

Och människor som ställer den där frågan om det inte är tungt och jobbigt glömmer så lätt att vi präster oftast inte känner dem vi begraver (att vara på en anhörigs begravning är en HELT annan sak) och att vi faktiskt tror att döden inte är slutet. Det finns mycket som jag tvivlar på men varje gång jag står vid en kista och talar om uppståndelsen och livet så är det verkligare än något annat. I dödens närhet finns livet, så är det bara, både i bemärkelsen evigt liv och i bemärkelsen att det egna livet här och nu blir så tydligt. Världen känns ofta som efter ett regn när jag lämnar ett begravningskapell. Den doftar och glittrar och är nästan oförskämt levande. Och jag litar på att den döde är i Guds händer.

PS Exemplen jag nämnde är inte helt hämtade ur verkligheten. Jag har gjort om lite för att inte lämna ut någon, men det är sådant som i princip händer hela tiden.