står det i en bön vi ofta ber på begravningsgudstjänster. Det är en fin tanke - i alla fall när den inte står i motsättning till att bevara minnet av den döda. Men det här med att leva för de levande brukar inte alltid mötas av så muntra tillrop, i alla fall inte om någon dristar sig till att göra detta under tiden mellan dödsfall och begravning
Det har gått en och en halv månad nu sedan den nya lagen om att begravning ska ske inom en månad (i praktiken begravningsgudstjänst inom tre veckor) efter dödsfall infördes. Förmodligen har den inte lett till några revolutionerande förändringar. De flesta begravningar ägde även förut rum inom en månad. Men den konsensus som verkar finnas kring att det är hemskt att vi i Sverige inte har tid att begrava våra döda får mig att fundera. Självklart kan det finnas praktiska/ekonomiska/hygieniska/miljömässiga skäl till att begravningar bör ske snabbare. Och självklart är det förfärligt när någon vill hinna begrava mamma på lunchen. Men är det typfallet?
Det händer då och då att jag träffar på människor som inte varit med på sina föräldrars eller syskons begravningar. Det har ofta handlat om begravningar som skett långt borta och i länder där man begraver inom några dagar eller i alla fall en vecka, vilket har gjort att de inte hunnit dit. För många familjer i Sverige är prio ett att barn och barnbarn ska kunna vara med och i dag är det ju faktiskt inte ovanligt att ett en dotter bor med sin familj i England, ett barnbarn pluggar i USA och en svärson är och hälsar på sina föräldrar i Libanon. Är det självklart sämre att prioritera de levandes närvaro framför att den döda ska komma i jorden? Och är det alltid ett bevis på att man inte sörjer så mycket att mormors begravning skjuts på framtiden? Kan det inte vara precis tvärt om - att sorgen är stark, och i en tid då sorg ses som något väldigt privat, så vill man inte ha begravning, i alla fall inte om det ska komma fler än de närmaste medan sorgen känns chockartad och okontrollerad. Man vill helt enkelt in i en annan sorgefas innan man är redo att möta andra, tycker jag mig ibland märka. Om detta är ett beteende som ur psykologiskt perspektiv försvårar sorgearbetet har jag inte kompetens att bedöma, men jag skulle i alla fall inte vilja avfärda det som att begravningen är lågprioriterad. Ett tredje skäl för att det tar lång tid kan vara att en begravning idag kräver mycket mer av planerande än för bara några decennier sedan eftersom den förutsätts gestalta den dödes personlighet i val av alltifrån musik till blommor. Kanske är det en konsekvens av att vi som präster oftast inte känner dem vi begraver och att griftetalen blir därefter. Kanske är det en konsekvens av att fokus allt mer kommit att hamna på det levda livet när tron på livet efter detta inte kan förutsättas. Individualism ända in i döden kan naturligtvis ifrågasättas men att vilja begrava just Kalle och inte en farbror i största allmänhet är väl ändå ett tecken på att just Kalle betytt något och lämnat spår?
Så ja, jag tycker att en begravning i normalfallet bör kunna ske inom några veckor, men behöver vi kritisera oss själva som dödsförnekande svenskar för att det inte alltid blir så? Sorg och omsorg kan se olika ut och leda till olika prioriteringar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar