Det finns en gestalt i Selma Lagerlöfs roman Jerusalem som jag fastnat alldeles särskilt för. Eller rättare sagt, det finns en gestalt i Ingmarsspelet i Nås som baseras på romanen Jerusalem som jag fastnat alldeles särskilt för. Själva romanen var det så länge sedan jag läste att jag inte längre vet vad jag minns. Gestalten jag tänker på är i alla fall Hök Mats - som beskrivs som en liten snäll gubbe med mild röst. Hök Mats är ingen hjälte. Han är den som blir kvar, som inte kan med att sälja sin gård och sina marker för att utvandra till Jerusalem. Som blir sittande med pennan i handen när han ska skriva på kontraktet. Hök Mats är den trossvaga som inte riktigt rycks med i den dramatiska väckelsen - skulle man lätt kunna tro. Men så enkelt är det inte, för Selma hade blick för människor och deras trosliv. De som stannar hemma i Nås i stället för att åka till Jerusalem är inte mindre fromma. De är bara fromma på ett annat sätt.
I Ingmarsspelet träder Hök Mats fram som predikant - om än nedtystad av andra. Han är också en del av väckelsen. Men Hök Mats predikar om blommorna på marken hemma i Nås och hur han inte kan tro att Sarons liljor skulle kunna vara vackrare än dessa eller att Gud skulle vilja att det regnade eld och svavel över det som Gud skapat så gott. För Hök Mats finns Gud inte mer i Jerusalem än i Nås. Han tänker på Gud där han går och plogar och undrar om inte Gud kan tala genom honom likväl som genom den karismatiske och svavelos-predikande Helgum.
Det finns gott om Helgumar i vår värld. Det finns gott om folk som följer dem. Och ofta har bilden av religiösa människor formats efter dem. Det är sån man ska vara om man är kristen på riktigt. Men många av oss är inte kristna på det sättet. Därför gillar jag Hök Mats, han som blev kvar, han som älskade sin plats på jorden för mycket. Inte nödvändigtvis för att han är en förebild, men för att han visar att olika personligheter måste få tro på olika sätt. Och självklart kan Gud tala också genom Hök Mats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar