något gammalt, något nytt

Tänk att liturgi kan engagera så!  Förslag till en ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan har släppts (kolla här) och på Facebook bildas en diskussionsgrupp med över 3000 medlemmar som har diskussionstrådar om ämnen som kalk versus bägare (för det som nattvardsvinet hälls upp i alltså) med över 100 inlägg. Jag har ännu bara studerat handboksförslaget lite ytligt, men hittat en hel del bra grejer som att uttrycket "Kristi världsvida kyrka" lyfts i dopgudstjänsten, som att nåden får en tydligare plats i flera av beredelsetexterna, som att myndiggörandet av konfirmanderna tydliggörs genom att ordet redovisning tagits bort till förmån för konfirmandernas predikan och som att vigselgudstjänsten äntligen känns anpassad för par som redan har bildat familj. Nu ska alltihopa prövas i remissförsamlingar och den diskussion som följer på det blir intressant att följa.

Jag skrev för många år sedan min D-uppsats om gudstjänstdiskursen på 60-80-talet och den process som ledde till den kyrkohandbok som kom 1986 och som används idag. Mycket är sig likt i debatten. Mycket är annorlunda. Även uppsatsen känns daterad (och väldigt akademisk) men det kan vara intressant att jämföra. Här finns den att ladda ner:

http://www.scribd.com/doc/95343776/slutversion-D-uppsats

Könskriget och imamerna

Kommer ni ihåg Könskriget, Dokument Inifrån-programmet som sändes för ganska exakt sju år sedan och bl.a. granskade Roks (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige)?  Jag kan inte låta bli att tänka på det i svallvågorna efter Uppdrag Granskning om imamerna råd till misshandlade kvinnor. För är det inte lite konstigt med två program som väcker så mycket känslor och debatt och som båda berör samma tema - kvinnomisshandel, men där först "alla" rasar mot dem som hjälper misshandlade kvinnor och anses förstora problemet, för att sedan sju år senare lika upprört rasa mot dem som inte hjälper och anses förminska problemet? Har verkligen den allmänna inställningen till våld i nära relationer förändrats så radikalt på sju år? Sju år som dessutom präglats av feministisk backlash. För sällan kan man ju datera en backlash så på klockslaget som när Roks-ordföranden yttrade de famösa orden "män är djur". (Men märk väl, jag anklagar inte henne). Jag vill minnas tiden fram till 2005 som en period då det var lätt att bära epitetet feminist med stolthet, medan tiden efter präglas  mycket mer av ängsligt "jag är inte feminist, men".

Jag tycker det är bra att alla religiösa (och andra) institutioner granskas.  Uppdrag Granskning-reportaget visar att det görs. Islam är inte alls undantagen granskning, vilket ibland hävdas, Men, med detta sagt växer ändå min oro att Sveriges muslimer ska drabbas av en könskrigetliknande backlash. Självklart är den kvinnosyn som programmets imamer (som i många fall visade sig inte vara imamer) ger utryck för förkastlig. Självklart är den inte acceptabel, ändå undrar jag om resultaten hade blivit så värst annorlunda om reportrarna hade gått med dold kamera till handläggare på socialtjänsten eller för den delen präster och diakoner i Svenska kyrkan (sånär som på polygamibiten). Hade jag ens själv klarat provet?

Men samtidigt som jag oroas över risken att alla vettiga svenska muslimer ständigt ska behöva stå till svars för andras kvinnosyn ser jag en öppning. Debatten efteråt har ju visat att det finns hur många muslimer som helst som tänker annorlunda och som vill se en förändring. Kolla, myndighetssverige! Hur många bra sammarbetspartner som helst! Lämna inte ut den muslimska gruppen åt sig själv och Saudi-pengar.
Och även om det är lätt att cyniskt sucka när rasistiska debbattörer med annars taskig kvinnosyn plötsligt ondgör sig över de patriarkala muslimerna, så finns det ändå en viss humor i det. För vad är det att tala för kvinnors rättigheter i patriarkala strukturer - om inte väldigt, med deras egna ord, - politiskt korrekt.

Man ska inte vara naiv- men heller inte avstå från välvilliga tolkningar. Vi lever i ett land där ingen riktigt vet hur vanligt våld i nära relationer är, men där alla studier pekar mot en låg anmälningsfrekvens och nu verkar det finnas en opinion för att våld alltid ska anmälas! Det är faktiskt inte självklart - inte ens i Sverige. Tänk om den opinionen fick fortsätta påverka - och gälla oavsett den våldsutsattes etnicitet eller religiösa hemvist!

Frihet, jämlikhet, förädraskap

Kristdemokraterna brukar vara det parti som tydligast betonar vikten av att barn får växa upp med en mamma och en pappa. De brukar också tala tydligt om barnens bästa och om familjernas rätt att välja själva. Frågan är bara hur de får ihop detta med förslaget om slopade s.k. pappamånader. Om det är viktigt för ett barn med två föräldrar - vilket jag också tror, ja då måste det väl rimligtvis ligga i barnens intresse att ha två närvarande föräldrar och möjlighet att knyta an till båda? Att det kan ligga i en eller båda föräldrarnas intresse att slippa vara hemma/slippa lämna sitt barn, samt spara pengar genom att den som tjänar mest jobbar är en sak, men skyll för allt i världen inte på barnen. Det som är bäst för barnen är nästan alltid det som gynnar de vuxna, jämför föräldraförsäkringarnas längd och när det anses pedagogiskt bäst att börja i förskola i ett antal europeiska länder så får ni se. Och tala inte om familjernas valfrihet. Barnen har ingen valfrihet och mammornas valfrihet (i alla fall att helt strunta i föräldraledigheten) är klart mer begränsad än pappornas. I begreppet familj måste rimligtvis även barnen räknas in och om man vill ge barnen en reell möjlighet att senare i livet välja allt ifrån vem de ska anförtro sig åt i små vardagssituationer till var de vill bo efter en eventuell separation, ja då måste barnet ha relationer till två föräldrar som förstås inte behöver vara lika, men likvärdiga. Jag tillhör själv de första som haft två föräldralediga föräldrar och vet att det gör skillnad. Föräldraskap är ett ansvar och ansvar kan per definition inte delegeras bort. Det borde vara en självklarhet också i relationer. Heder åt KD-kvinnorna som protesterar.

Sen finns det förstås en massa samhällskonsekvenser av att föräldraledighet är kvinnogöra, men det får bli en annan gång.

En bra skola

Likvärdigheten i den svenska grundskolan har försämrats, visar en ny rapport från Skolverket. Det fria skolvalet har bidragit till att elever med hög studiemotivation och engagerade föräldrar samlas i skolor där det finns många andra studiemotiverade elever. Det får konsekvenser för likvärdigheten, skriver Skolverket som också konstaterar att det finns indikationer på att sambandet mellan socioekonomisk bakgrund och skolresultat ökat. Det här med skolval är problematiskt bl.a. eftersom det delvis lägger över ansvaret för skolans framtid på föräldrar, av vilka man inte kan vänta sig att de ska göra altruistiska val. De flesta föräldrar tänker ändå först och främst på sitt barns bästa och så måste det få vara. Frågan är vem som tänker på de barns bästa vars föräldrar av en eller annan anledning inte värderar skolutbildning så högt.


Att alla barn ska kunna gå i bra skolor, tycker förhoppningsvis de flesta. Men vad som är en bra skola problematiseras mycket sällan. Skolverket, verkar i alla fall av pressmeddelandet att döma, använda sig av ett enda mätinstrument: betyg. Men är det en självklarhet att många höga betyg betyder att skolan är bra? Är en skola som ger många från början högpresterande elever MVG per definition bättre än en skola som lyckas få många elever med t.ex. bristfällig svenska att klara G-gränsen och bli behöriga? Är det över huvudtaget självklart att det är MVG-barnen som är de bästa eleverna? Redan Lydia Wahlström konstaterade någon gång för runt hundra år sedan (har tyvärr inte referens tillgänglig) att Cum laude-studenterna ofta visade större begåvning än de som fick Laudatur i betyg.


Nåväl, betyg är ju trots allt det som är mätbart, och det hade väl varit OK att göra en undersökning med betyg som grund om värderande av kunskap var skolans lagstadgade huvuduppgift. Men skolan är inte bilbesiktningen. Skolans uppgift är enligt nya läroplanens första kapitel "att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet." Den talar inte lika tydligt om fostran till demokratiska samhällsmedborgare som tidigare läroplaner, men ändå: är det inte det som gör en skola till en bra skola: att den får barn att  bli ungdomar och vuxna som kan delta i samhällslivet som ansvariga och fria (här skulle jag vilja skriva medborgare men det menade nog inte regeringen)? Har vi alla börjat språka på Björklundska när vi utgår från vad en bra skola är och att det är en skola med många elever med höga betyg. Att starta en sådan skola är ju faktiskt inte svårt. Höga terminsavgifter t.ex. ger säkert resultat. Men att får en skolklass med 14 nationaliteter och analfabeter bland föräldrarna att erövra språket och lusten till lärande - det är berömvärt!