och året som kommer

Efter årskrönikorna kommer nyårsspaningarna. Så fram åker kristallkulan och här är några gissningar inför året som kommer:


årets råvara: smör
2011 var året då alla LCHF:are fick smöret att ta slut i butikerna. Jag undrar om inte 2012 blir året då smörhyllan börjar likna olivoljehyllan, dvs börjar rymma en mängd olika sorter med olika smak och karaktär.

årets granskning: skolföretagen
Efter Carema-skandalerna borde det ha gått upp för många att även många skolföretag drivs av riskkapitalister och en och annan journalist har nog börjat gräva. Nu är friskoleföräldrar inte en lika röstsvag grupp som omsorgstagare på äldreboenden, så liknande vanvård kommer nog inte avslöjas, men väl lika många skattemiljoner på Jersey.

årets mediabevakning: kronprinsessan föder barn
vilket jag gissar inträffar redan i februari, så att Se och hör inte riktigt hunnit ockupera sjukhusentréerna. Blir det månne kungliga tvillingar? Och frågan som alla ställer sig är förstås vad de kommer att heta. En högst okvalificerad gissning är Ingrid och Astrid.

årets "det räcker nu": Strindbergjubileet
2012 har det gått 100 år sedan August Strindbergs död och eftersom typ alla kulturpersonligheter i Sverige älskar att hatälska Strindberg anar jag att 2012 kan bli året då vi helt enkelt tröttnar på mannen som gav oss Röda rummet och Fröken Julie.

årets musikhändelse: First Aid Kit
2012 är året då superhypade First Aid Kit kommer med sitt andra album och ja, jag tror de når status av folkkära. Fast löpsedlarna stjäl förstås melodifestivasldebuterande Björn Ranelid som oavsett vad han lovat kommer att rasa och bli kränkt och kanske till och med nakenchocka lite.

årets antitrend: sirapslimpan
Lagom till att surdegsbröden nått från söderbagerierna till landsortskonsum börjar avantgardisterna äta barndomens APK-limpor. Sött, fiberfritt och förbjudet hippt.

årets resmål: Sri Lanka
Även om förra årets uppstickare Egypten nog kommer återhämta sig som turistland undrar jag om inte 2012 är året då Sri Lanka blir en utmanare till Thailand.

årets återhämtning: e-fasta
Vanliga människor kommer förstås fortsätta mejla på jobbet, hålla koll på nätverket via Facebook och sms:a om dagishämtningar och inköpslistor, men börjar det inte bli status att inte finnas på FB och att ha hemliga mejldresser som bara lämnas ut till några få? De riktigt trendmedvetna tar e-fasta och går på caféer med surffria zoner.

årets modetrend: fjädrar och pärlemor
det enfärgade och oversizade börjar få en mottrend och blicken går återigen mot 20-30-talet. Paljetterna har varit med ett tag. Kan möjligtvis fjädrar bli det nya?

årets föredettingar: bankerna
folkets förtroende för de traditionella bankerna är kört i botten. Occupy-rörelsen har lyckats förena människor med olika politisk hemvist och inte bara muslimer ifrågasätter det här med ränta. Blir 2012 året då radikalt annorlunda alternativ för sparande och lån slår brett och de gamla bankerna blir just gammelbanker.

Året som gått (i musik)

Nu återstår bara några dagar av 2011. Det är årskrönikornas och sammanfattningarnas tid.  Bäst av alla sammanfattningar är nog tidningen Times, som utsett demonstranten till årets person. Ja, är det något som kännetecknat 2011 så är det de folkliga protesterna, från Tahirtorget till Wall Street, från Libyen till London. Min egen (mycket begränsade) årskrönika kommer här i form av en spellista med en låt som säger något om varje månad.

Januari Det nya året började med Jasminrevolution i Tunisien. Och upproren spred sig som en tidig vårvind, medan en ovanligt sträng vinter härskade i norra Europa. Snart var demonstranter ute på gatorna i Libyen, Jordanien och Egypten också. Januari blev inte minst de egyptiska protesternas månad. Louis Armstrong sjunger om ett helt annat folk "opressed so hard they could not stand" i Egypten, men frihetslängtan går igen: Louis Armstrong – Let My People Go

Februari fortsatte att domineras av den arabiska våren. Men i februari släpptes också skivan med den låt som av många tidningar utsågs till årets låt: PJ Harvey – Let England Shake. Och skaka skulle England komma att göra, men först till sommaren då Londonkravallerna utbröt. Vårvintern dominerades istället av kunglig bröllopsyra.

I Mars fick Socialdemokraterna efter en långdragen och hårt kritiserad process äntligen en ny partiledare. Elvis-älskande Håkan Juholt höll ett ovanligt ideologiskt och visionärt installationstal, som fick många att jämföra med Olof Palme, som varit ett stort diskussionsämne denna vinter 25 år efter sin död. När Juholt klev ner från talarstolen till tonerna av A Little Less Conversation  var det nog många som önskade just "a little more action please", istället blev det en massa (ibland dåligt genomtänkt) snack, skandaler som avlöste varandra och dalande opinionssiffror.

I April kom värmen till Sverige lagom till en ovanligt sen påskhelg. Då släpptes också Veronica Maggios – Satan i gatan, årets mest spelade svenska artist både i P3 och på Spotify och sedan dess har man inte kunnat gå in i en affär eller på en buss utan att mötas av hennes vemodiga stämma. Att hon kommer att lämna Grammisgalan rätt tungt lastad är nog ingen vågad gissning. Nyhetsmässigt var April en tyngre månad dominerad av den japanska krissituationen efter tsunamin i mars.

Maj Boken "Den motvillige monarken" kom visserligen redan under senhösten 2010 men det var under maj månad den väckte riktig debatt då det visade sig att kungens vänner förhandlat med och betalat tungt kriminella maffiosos. Kungen själv framstod mest som en Kung av jidder och 2011 har med undantag för en lovande graviditet varit riktigt krisartat för kungahuset.

Hände det någonting i Juni? Någon som minns? Mer än att det var midsommar och skolavslutningar med sedvanlig skolavslutningsdebatt där skolverket fastslog att  Den Blomstertid Nu Kommer nog inte var så farligt religiös i alla fall.

Juli däremot, blev desto tyngre med massakern på Utøya och bombdådet i Oslo. Världen i höll andan i väntan på gripandet, analyserna av gärningsmannen ville aldrig ta slut liksom beundran för den rättrådige Jens Stoltenberg. Och mitt i alltihop dog Amy Winehouse - en liten tragedi mitt i den stora.
Amy Winehouse – Back To Black

I Augusti började begravningarna och minnesstunderna efter Utøya-offren. Til Ungdommen spelades på många av dem. Skakande berättelser om både ondska och hjältemod förmedlas från de överlevande och världen blev lite mänskligare för ett tag.

När sommaren gick mot höst i September började demonstranter synas också på New Yorks gator. Den arabiska våren hade inspirerat en amerikansk höst. We are the 99% skanderades och Occupy-rörelsen, som under oktober kom att sprida sig över världen var född. Snart fick de också ett eget soundtrack.
Spencer Livingston – Occupy Wall Street.

Oktober började med att Steve Jobs dog och plötsligt blev det uppenbart hur mycket ipoden, iphonen och ipaden revolutionerat världen. Och medan västvärlden diskuterade om Jobs var ett geni eller en diktatorisk chef tillfångatogs och dödades Muammar Khaddafi i Libyen. Dhalius – Apple II

i November var det vårdskandalerna på bl.a. Caremas äldreboenden som var det stora samtalsämnet i Sverige. Att bedriva vård och omsorg  For The Love Of Money blev en alltmer kritiserad idé när det visade sig att skattepengarna gick direkt till riskkapitalister registrerade på Jersey.

December månads största händelse var i alla fall för mig att se Tomas Tranströmers glädje då han fick ta emot nobelpriset i litteratur. Precis som han gillar jag Haydn´s pianosonater John Lill – Haydn Piano  Sonata No. 32 in G minor Hob. XVI: 44: Allegretto och några rader ur allegro får sammanfatta och avsluta ett år som handlat så mycket om frihet.


Jag spelar Haydn efter en svart dag

och känner en enkel värme i händerna.

Tangenterna vill. Milda hammare slår.
Klangen är grön, livlig och stilla.

Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.

Fantastiska barn

Det är värnlösa barns dag idag. Det är det kanske inte så många som firar, men den senaste veckan så har  jag sett och läst om två fantastiska barn som borde få ytterligare lite uppmärksamhet, så varför inte idag? Barn är ju inte bara värnlösa utan kan vara väldigt handlingskraftiga också.

Den förste är 11-årige Kevin som sparat pengar och pantat burkar för att kunna köpa leksaker att skänka till barn som ligger inlagda på sjukhus. Läs hans rörande berättelse här:
Kevin 11 är julens hjälte på sjukhuset

Den andra är lilla Riley som redan är rättfärdigt arg på leksaksaffärerna. "En del tjejer gillar superhjältar och en del tjejer gillar prinsessor, en del killar gillar superhjältar och en del killar gillar prinsessor, så varför måste alla tjejer köpa rosa saker, undrar hon helt logiskt.

Se henne här:

Lucka 25 Ett barn är fött

Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig Fader
Fredsfurste.
Jesaja 9

Lucka 24 Nu väntar hela jorden

Nu lyser ljusen i den snurrande krubban, julgranen är klädd och bordet dukat.

Nu väntar jorden på himlens ankomst.

Och nyss, mitt i köksstöket så kom via lunchekot ett julbudskap från en uteliggare i Warszava med en viktig fråga. Lyssna här ca 17 min in i sändningen:

http://sverigesradio.se/sida/sandningsarkiv.aspx?programid=3942

Och så här strax innan Kalle och hans vänner gör det så önskar jag er alla en riktig god och fridfull jul.

Lucka 23 O Immanuel

O Immanuel, vår domare och konung,

du som skaffar rätt åt ditt folk och skall ge det frälsning:

kom i nåd för att frälsa oss,

du vår tillflykt och starkhet.

Det tog ett tag innan jag fattade att min favoritadventspsalm är baserad just på O-antifonernas texter. Men lyssna så får ni se. Visst måste det vara så? Den börjar bara med det sista och kanske mest förunderliga namnet: Immanuel - Gud med oss, namnet Matteus plockar upp från Jesaja för att säga oss vem Jesus är. Det är inkarnationen i ett nötskal: Gud är med oss - med oss på jorden och står på vår sida. Och nu när jag läser Matteus födelseberättelse, den där Immanuelsnamnet finns med så slår det mig hur tydligt Matteus berättelse  är Josefs. Här är det Josef som får besök av ängeln och Josef som fattar beslutet att stå kvar vid Marias sida."Och han gav honom namnet Jesus", slutar berättelsen. Ett enkelt konstaterande, men symboliskt tungt. Josef tar sig an barnet som inte är hans. Jesus har fått en pappa.Och eftersom barnkören förra året slog fast att det är pappor och inte mammor som är nervösa när barn ska födas så är det kanske med Josef vi ska vänta såhär dan före dan.

  

Lucka 22 O Folkens konung

O Folkens konung, store fridsfurste,

du har brutit ner skiljemuren som stod emellan Gud och oss:

kom för att frälsa människan

som du danat av jorden.

- En kung? I ett stall? Vi måste ha kommit fel.
Som stjärntydare i årets julspel sa jag den repliken ganska många gånger. Och för varje gång blev jag allt mer övertygad om att de här stjärntydarna nog måste ha varit rätt visa, i alla fall fördomsfria som faktiskt hittade till födelseplatsen, som litade på stjärnan och inte lät det sunda förnuftet tala. För det sunda förnuftet borde väl rimligen ha sagt: vi måste ha kommit fel.
Vem skulle idag bli övertygad om att ett barn som föddes på gatan eller ens i en vanlig miljonprogramsförort var en blivande härskare? Härskare föresten, hur förhåller man sig till alla dessa bibliska kungatitlar om man är republikan? Ja, hur förhöll sig Jesus? Inte som kungar brukar i alla fall. För är det något som de flesta makthavare genom tiderna har gemensamt så är det ju strävan att försvarar sin makt och skaffa sig egna fördelar. Kan någon som föds och dör fattig och som inte ens försvarar sig själv med våld, verkligen vara kung? Det krävs nog visa människor för att kunna tro på det.

Och idag kommer antifonen med en hel liten meditation:

Lucka 21 O Soluppgång

O Soluppgång, Guds härlighets återsken

och rättfärdighetens sol:

kom för att lysa över dem

som sitter i mörkrets våld

och i dödens skugga.

Natten mellan idag och i morgon är den längsta på hela året. Nu är det vintersolstånd och mörkare än så här blir det inte. Är det inte märvärdigt hur fort man vänjer sig, så att man tycker det är normalt att gå upp när det är mörkt och t.om. har svårt att föreställa sig hur det var när fågelkvittret satte igång redan vid 3 på natten? Att Jesu födelse firas just då ljuset kommer tillbaka är förstås ingen tillfällighet. Vintersolståndstiden var ju redan inarbetad som festtid och symboliskt lämpligt var det förstås att fira han som "skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörker och i dödens skugga" (Luk 1:79) just när löftet om en ljusare tid behövdes som mest. Att det sen inte är så troligt att Jesus föddes just den 25 december är det nog inte så många fler än Christer Sturmark som blir upprörda över

Idag tänker jag på allt vi gör här i norden för att lysa upp mörkret, alla stjärnor i fönstren, alla stearinljus, alla ljusslingor i trädgårdar och julgranar, alla luciatåg och glöggfester. Vi kämpar frenetiskt för att inte ge mörkret makten. Och vi vinner. Ja, vi vinner så mycket att många av oss inte tänker på December som mörk och tråkig utan ljus och mysig. Tänk om vi kunde lägga lika mycket energi på att besegra också våldets och orättfärdighetens mörker.

Dagens antifon kommer i en tonsättning av den kanadensiske tonsättaren Healey Willan:

Lucka 20 O Davids nyckel

O Davids nyckel,

du helige och sannfärdige,

som upplåter och ingen kan tillsluta,

som tillsluter och ingen kan upplåta:

kom för att ur fångenskapen föra

dem som sitter i dödens skugga.

Här hemma brinner nu fyra ljus i adventsljusstaken, men i många hem tänds i kväll istället det första ljuset av åtta. Ikväll inleds ju Hanukkah. Så idag tar jag en liten paus från antifonerna och publicerar istället en Hanukkah-sång. Eller paus föresten, O-antifonerna handlar ju om den judiske profeten Jesajas namn på den väntade Messias. Och återigen påminns vi om Jesu judiskhet, när han kallas Davids nyckel.  Gläds med de kristna i juletid skriver Paulina Neuding i SvD och blir ytterligare ett exempel på den generositet som många judar och muslimer faktiskt visar i förhållande till den kristna julen, men som uppenbarligen är svår att förstå för svenska sekularister (och en hel del kristna). Och Antje Jackelén lyfter fram ett gott exempel från Palestina med kristna och muslimer som är avundssjuka på varandras högtider och springer ut och in hos varandra och äter godis. Vi blir oss själva i mötet med andra och ibland snappar vi upp någon bra grej att inkludera i vår egen tradition. Så kan det t.ex. vara med adventsljusstaken, att den kommer från Hanukkah-ljusstaken. Så Happy Hanukkah till alla som firar det och vi andra kan ju i våra adventsljusstakars sken fundera över om vi öppnar upp eller låser oss i våra traditioner.

 

Lucka 19 O Jesse telning

O Jesse telning, du står som ett baner för folken,

inför dig tiger konungar i förundran,

dig tillhör alla jordens folk:

kom till vår frälsning, träd fram i glans,

O Herre, dröj inte.


Dagens antifon för oss tillbaka till Betlehem, ja den svarar egentligen på frågan: varför just Betlehem? Att Jesus var av Davids ätt vet nog de flesta som sjungit Hosianna Davids son, men Jesse? Ja, då får vi gå ytterligare ett led tillbaka i släkthistorien, till Davids far, storbonden och fårägaren Jesse. I Betlehem möts kungaförväntan och hemlösheten. Vi är i Davids stad, den stora kungens hemstad, men det är inte Josefs och Marias hemstad. Jesus föds på väg,  i historiens mitt och utanför allt. Inte är det så konstigt att traditionen och fantasin byggt ett stall som inte nämns i Bibeln för att skydda oss och Jesus från det totala utanförskapet. Men det är i utanförskapet, på herdarnas mark som konungarna tiger i förundran. Och det är dit vi är på väg.

Dagens antifon kommer med procession och allt. Den uppmärksamme kan se en blomma med tydliga rötter och kanske tänka på psalmen "Det är en ros utsprungen av Jesse rot och stam". En synnerligen sympatisk bild för en fredens kung.

Lucka 18 O Adonai

O Adonai, du som leder Israel,

du uppenbarade dig i den brinnande busken

och gav din lag på Sinai berg:

kom och förlossa oss, du vår tillflykt och starkhet.

Det är något fascinerande med ett gudsnamn som inte får uttalas. Åren har gått sedan jag läste hebreiska, men gudsnamnet JHVH´s outtalbarhet sitter i ryggmärgen. Jag ser ett Adonai (Herre, ordet man läser istället)  också där det inte står. Men att läsa den hebreiska Bibeln på svenska medveten om att alla Herre faktiskt inte står där är också svindlande, att förstå att det är omskrivningen för något större vi faktiskt läser. I dagens O-antifon leds vi mot rötterna. Den som ska komma är ingen annan än den som uppenbarade sig i den brinnande busken och förklarade sig vara "Jag är den jag är",  JHVH, men blev Adonai, Herren. Den vars namn inte fick uttalas får i julnatten inte bara flera namn utan också ett ansikte. Men än är det advent och vi påminns om att den Gud som ska komma är den Gud som alltid är större.

Och vad passar bättre än att dagens antifon kommer i en tonsättning av tystnadernas mästare Arvo Pärt:

Lucka 17 O Vishet

O eviga Vishet,

du som har utgått från den högstes mun,

du når från världens ena ände till den andra

och styr allting med ditt blotta ord,

kom för att lära oss vishetens väg.

Nu går adventstiden in sin sista vecka, en annan fas tar vid. Nu är det de stora O-antifonernas tid. Varje dag från den 17: e till den 23:e december har sin antifon med utgångspunkt i var sitt namn på den vi väntar. Ett namn hämtat från profeterna. Sapientia på latin, Sophia på grekiska och Vishet på svenska är det första namnet. Visheten är en spännande gestalt, för i Gamla testamentet så är hon verkligen en gestalt, som bygger hus och ropar på torgen, och hon är verkligen en hon. Ändå tycks inte t.ex. Paulus ha några problem  med att identifiera Jesus med Guds vishet. Och ja, varför inte en för-existerande Kristus-vishet tilltalad som hon och en på jorden existerande Kristus tilltalad som han? Inget personligt pronomen är ju liksom rätt för Gud. Och det mest queera kanske inte är att hon blir han utan att den blir du.

Först ut bland O-antifonerna är en klassisk gregoriansk variant:

Lucka 16 Då är det slut med tyrannerna

Ty då är det slut med tyrannerna,
borta är de hänsynslösa,
utplånade alla som hade ont i sinnet,
de som anklagade oskyldiga inför domstolen,
snärjde dem som förde rättvisans talan
och med lögner fällde den som var utan skuld.
Jesaja 29:20-21


I lördags fick tre kvinnor ta emot Nobels fredspris. En av pristagarna, Tawakkul Karman är unik på flera sätt: hon var den yngsta pristagaren någonsin och hon var den första arabiska kvinnan att motta priset. Den arabiska vår som Taiwakkul Karman fick personifiera har visat att längtan efter demokrati och frihet från förtryck är något allmänmänskligt, inte specifikt västerländskt. Titta gärna på hennes tal, eller i alla fall den korta slutkläm som finns med i detta klipp.

Karman och hennes medpristagare talade alla i sann profetisk anda, Karman med utgångspunkt i sin muslimska tro, Leymah Gbowee, som började sitt tal med "This is the day that the Lord has made", utifrån sin kristna. Så visst finns profeter i vår tid, profeter som både förmedlar framtidstro och fördömer tyranner på ett sätt som kanske fått Jesaja att känna igen sig. Det behövs så innerligt väl, nu när det på flera håll är frostvarningar i den arabiska våren.

Lucka 15 förgänglig som blomman

Människan är som gräset,
förgänglig som blomman på ängen.
Jesaja 40:6


"Krukväxter gör ett hem till ett hem, förvandlar människor från kalla till varma och livsbejakande, de skänker glädje och får människor att se det som inte längre finns", det skriver  etnologen Clas Bergvall i en avhandling om krukväxter. (Artikel om den finns här.)


Jag är själv inte särskilt intresserad av växter, vet sällan deras namn och tycker framförallt att de ska vara lättskötta, men håller helt med om att växter (och böcker!) är det som gör ett hem till ett hem. Saknas växter är det bara en bostad. Och blommorna gör definitivt julen. Utan amaryllisar, hyacinter och julstjärnor blir julen doftlös och tråkig. Det tror jag knappast jag är ensam om att tycka. Men det jag framförallt fastnade för i citatet ovan var det sista påståendet, att de får oss att se det som inte längre finns. Jag undrar så vad han menar med detta. Blommor visar oss i alla fall på förgängligheten, den förgänglighet Jesaja förkunnar. Ja, jag tror inte att det är en tillfällighet att blommor är så viktiga på begravningar. Blommor hjälper oss att förstå vårt liv och vår död. De betyder något för att de är just levande. Och dödliga.

Mellan första och andra bilden här bredvid har det gått en enda natt. I natten bröt blomman fram. Vilket livskraft! Nu har den sju blommor. Hyacinten under väntar jag fortfarande på. Det är en bra adventsväntan att köpa knoppande växter och följa dem till blomning. Att följa en process vi inte kan styra, bara iaktta och bli överraskade av.

Lucka 14 som en lampa i ett mörkt rum

Profetorden bör ni låta lysa för er
som en lampa i ett mörkt rum, 
tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan.
Och framförallt ska ni tänka på att 
man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand.
2:a Petrusbrevet 1:19-20


"Kommunikationen förbjuder mig att säga: jag är den enda sanningen", skriver min favoritfilosof Paul Ricoeur. Att vara eller ha (skulle vi väl säga på svenska) sanningen är för Ricoeur ett främmande sätt att tänka. Istället talar han om sanningen som ett upplyst rum eller en öppen atmosfär och citerar gärna filosofkollegan Karl Jaspers som skrev "Jag hoppas vara i sanningen".

Tolkning och tänkande är för mig som för så många andra nutidsmänniskor mycket av en enskild aktivitet. De stora tänkarna förmår tänka nytt och självständigt och annorlunda. I nobelpristagarmytologin ingår numera oftast att ha varit missförstådd och lite egensinnig. Men Petrusbrevets författare och Ricoeur tycks vara överens här: man kan inte tyda text på egen hand. Kommunikationsgemenskapen behövs, inte för att kunna fånga sanningen men för att kunna vara i den. Som i ett upplyst rum. Tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i våra hjärtan, dvs Kristus tar plats i människan. För att det ska kunna ske behöver vi inte ett isolerat jag utan "kroppens upplåtenhet mot världen."

Mer om Ricoeur kan man med fördel läsa i Bengt Kristensson Ugglas utmärkta avhandling Kommunikation på bristningsgränsen.

Lucka 13 trollsejd och mörkermakt ljust du betvingar

Hon hade en drivande mamma som redan utsett en man åt henne. Mannen ifråga var svartsjuk, ansåg sig ha rätt till henne och kunde inte acceptera ett avvisande. Själv hade hon helt andra drömmar om sin framtid. Drömmar som inte inkluderade ett giftermål. Det kunde bara sluta på ett sätt - med förföljelse och mord.

Ja, det är faktiskt Sankta Lucias historia jag beskriver. Mordet på henne har klara drag av hedersvåld, eller skamvåld som det egentligen borde heta. Visst var det så att Lucia blev förföljd för att hon var kristen, men det var den blivande maken som anmälde henne när hon valde att istället för att gifta sig med honom satsa sin förmögenhet (den som skulle bli hennes hemgift) på att hjälpa de fattiga.

Flickor som går sina egna vägar har inte haft det lätt i historien. Många har de inte nu heller.  Därför behövs Lucia, inte som skönhetstävling, men som förebild för dem som behöver mod att vägra gifta sig med någon som andra sett ut. Hon behövs för att hon vägrade tillbe det etablissemanget sa åt henne att tillbe och hon behövs för att hon visade på ett annat sätt att se på heder när hon t.om. när hon såldes till en bordell för att riktigt förödmjukas sa att hennes kyskhet ändå inte kunde tas ifrån henne, den skulle bara bli dubbelt värd då hon utsattes för detta mot sin vilja.

Visst är det mysigt att sjunga "Natten går tunga fjät" och äta lussebullar, men det bästa sättet att hedra Lucia och det hon stod för tycker jag är att stödja flickors rättigheter. Förra året samarbetade Sveriges Lucia med organisationen Ecpat som jobbar mot barnsexhandel. Det kan jag inte se att de gör i år med SMSA ECPAT50 eller ECPAT100 till 72930 kan man göra ändå. Gör det!

Lucka 12 Rycka till sig himmelriket med våld

Sedan Johannes döparens dagar
tränger himmelriket fram,
och somliga söker rycka till sig det med våld.
Matteus 11: 12


Kan man erövra himmelriket? Riken brukar ju kunna erövras, ockuperas, kolonialiseras. Helt klart fanns det förväntningar på att Jesus i alla fall i någon mån skulle återerövra ett konkret landområde. Men riket han talar om är annorlunda. Kan man få trädet att knoppas (se lucka 5), gryningen att komma (se lucka 2) eller degen att jäsa (se lucka 4) med våld? Bilderna han använder visar på ett rike av en annan sort, kanske så annorlunda att vi fortsätter att inte begripa det, fortsätter att försöka erövra det istället för att vänta på det. Om inte med svärd så med läror och definitioner. Eller med vapen också för den delen. Det är ungefär ett år sedan det planerade terrordådet mitt i julhandeln i Stockholm. Kanske är strävan att befria oss från dom andra sig ganska lik från Jesu tid. Fundamentalismen och terrorismen har många ansikten men en sak gemensam: tron att himmelriket är vårt.

Lucka 11 Är du den som ska komma?

Folket var fyllt av förväntan,
och alla frågade sig om inte Johannes 
kunde vara Messias.
Lukas 3:15

"Inte jag, inte jag, inte jag." Kardinalernas viskande böner sprider sig i Sixtinska kapellet. En ny påve ska utses och omröstning pågår. Nanni Morettis film Habemus Papam, som jag såg för några dagar sedan, är inte bara väldigt rolig, den ställer också den existentiella frågan: hur vet man att man är på rätt plats? Kardinal Melville som så småningom utses till påve i filmen blir alltmer övertygad om att han inte är det, att han borde vara någon annanstans.

Idag på Johannes döparens adventssöndag tänker jag på Habemus Papam och på förväntningarna som riktades mot Johannes. Han var inte Messias, han var någon helt annan, men nog så betydelsefull. Jag antar att Johannes gång på gång fick svara: nej, det är inte jag och kanske också göra människor besvikna. Hans uppgift var att bereda vägen, att peka vidare, på någon annan. Och Johannes själv han ställde sig också frågan vem det egentligen var han beredde vägen för. Han skickade några av sina lärjungar för att fråga Jesus "Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan?"

Att vara den som säger: nej, det är inte jag, kan vara en nog så viktig uppgift.

Lucka 10 då snöflingor slår ut i rymden

Jag längtar efter snö nu, efter en dämpad, klarnad värld.
Och en dag som denna finns det förstås bara en som kan uttrycka det:

Det går ett träd omkring i regnet,

skyndar förbi oss i det skvalande grå.

Det har ett ärende. 
Det hämtar liv ur regnet

som en koltrast i en fruktträdgård.

Då regnet upphör stannar trädet.
Det skymtar rakt, stilla i klara nätter
i väntan liksom vi på ögonblicket
då snöflingor slår ut i rymden.
Tomas Tranströmer ur "Träder och skyn"

Lucka 9 Blomstra som en rosengård

Öknen och ödemarken ska jubla,
det förtorkade landet glädjas och blomma.
Som en äng med liljor skall öknen blomma,
den skall glädjas och fröjda sig.
Jesaja 35:1-2

När öknen blommar kan ingen längre stå emot. Den sista bastionen har fallit. Det mest förtorkade och livlösa ägnar sig åt något så livsbejakande som att blomstra och jubla. Guds rike är ingen oas utan en total omvandling. Det når dit där ingen livskraft finns kvar, "ger styrka åt kraftlösa armar, stadga åt skälvande knän". En livsbejakande teolog som omdiktat just denna Jesajatext är den danske psalmdiktaren Grundtvig. "Blomstre som en rosengård" utrycker på ett poetiskt sätt glädjen i advenstförväntan och eftersom jag misstänker att det är fler än jag som har lite svårt att förstå sjungen danska kommer den här i en instrumentaversion med text.

Lucka 8 Jerusalem är öde

Jerusalem är öde,
dess tempel fallit ner.
Dess präster äro döde,
dess spira är ej mer.
Men Kristi rike varar
och sig alltmer förklarar.
Välsignad vare han
som kom i Herrens namn.
Frans Michael Franzén


Psalmen Bereden väg för Herran har egentligen sju verser. Vers fyra till sex sjungs ganska sällan och vers sju som citeras här ovan nästan inte alls, den finns nämligen inte med i psalmboken. Varför vet jag inte, men jag gissar att det handlar om att den kan tolkas antisemitiskt. Den behöver dock inte tolkas så, den kan också ge en extra dimension till adventsförväntan. När Jesus talar om fikonträdet som knoppas (se lucka 5) så gör han det i Jerusalems tempel och han gör det mot en fond av ganska skräckinjagande bilder av vad som kommer att hända innan riket kommer. Man kan tolka det som att det handlar om den yttersta tiden, men det kan också handla om något historiskt ganska närliggande. Templet kom ju att förstöras, runt en miljon dödas i det judiska kriget och folket bli förföljda.

Jerusalems tempel har fallit, men jag tror den här versen också handlar om att våra tempel, det vi värderar högt och håller heligt kommer att falla. Först efter det får Guds rike plats. Och det gäller nog oavsett om vi är judar eller kristna.

Lucka 7 Freden måste komma först...

gör den inte det, min vän, kommer inget annat sen. (Tage Danielssson)

De ska smida om sina svärd till plogbillar
och sina spjut till vingårdsknivar.
Folken ska inte lyfta svärd mot varandra
och aldrig mer övas för krig.
Mika 4:3


Adventstiden handlar mycket om fred och konstigt vore väl annars eftersom det är en fredsfurstes ankomst  vi väntar på. Freden är som Tage Danielsson skriver allt annats förutsättning. Utan fred kan inget blomstra. Hos profeten Mika är freden väldigt konkret. Svärden och spjuten får inte ens finnas kvar utan ska smidas om till något som kan användas i livets tjänst, på åkrar och vingårdar. Och resultatet blir att var och en kan sitta under sin vinstock och sitt fikonträd utan att känna sig hotad. Det är lite som tjuren Ferdinand.

Trots att fred är något konkret blir det lätt till en abstrakt tanke, en utopi, så här kommer några konkreta tips, något att göra redan idag:

Gå med i Svenska Freds genom att sms:a fred200 till 72950

Köp fina julkort eller skyddsänglar på Kristna Freds webbshop

eller köp i princip vad du vill genom God handling och välj att stödja en fredsorganisation

Lucka 6 Ol´ Saint Nicholas

Förra året, när jag bodde i Belgien, hände det något  i chokladbutikernas skyltfönster så där lagom till november. De blev plötsligt fyllda av biskopar; biskopar med säck, biskopar till häst, biskopar med barn i en tunna. Biskopen det handlade om var förstås Sankt Nikolaus, Saint Nicolas på franska, ursprunget till vår jultomte eller Santa Claus som han heter i den engelskspråkiga världen. I dag den 6:e december är det den helige Nikolaus dödsdag. Det är en stor dag i bl.a. Holland och Belgien, men också i England, som det här videoklippet kommer ifrån. Där ser ni också en nutida biskop som faktiskt påminner lite om Sankt Nikolaus, ärkebiskop Rowan Williams.

Om Sankt Nikolaus finns det mycket att berätta bl.a. att han räddade tre utfattiga systrar från att bli sålda till en hallick, men så här inför julen kanske hans viktigaste budskap är att äkta generositet inte frågar efter tacksamhet och glada miner utan snarare är något som övas i det fördolda.

Lucka 5 När fikonträdet knoppas

Se på fikonträdet och alla andra träd.
När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva
att sommaren är nära. På samma sätt vet ni när ni ser allt detta hända att Guds rike är nära.
Lukas 21:29-31


På julens gottebord och adventstidens glöggkalas har fikonen sin givna plats, tillsammans med dadlar och nötter. Fikonen påminner om varmare länder, men numera påminner de mig också om fred (se lucka 7). Fikonens sötma är en försmak av fredens sötma, en försmak av riket som kommer. Fikonen fanns där redan i Eden (Adam och Eva skyler sin nakenhet med fikonlöv, ni vet, och kanske var det inte ett äpple de åt utan ett fikon, det står ju bara frukt) Hiskia botas av fikon på ett sår och Jesus han använder vid flera tillfällen fikonet som bild i sina tal.

Och inte är det så konstigt. Googla gärna bilder på fikonträd så får ni se hur döda och kala fikonträd ser ut på vintern, hur stora sprängfärdiga knoppar de har på våren och hur de dignar av frukter i skördetid. Fikonträdet är dessutom bland de första träden att slå ut på våren i Palestina.
Så varför inte äta några fikon så här i adventstid, gratinerade med pancetta och chèvre, till osten eller med äpple och vaniljglass och tänka på riket som kommer.

Lucka 4 Den genomsyrade degen

Himmelriket är som en surdeg
som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl;
till slut blir alltsammans syrat.
Matteus 13:33


Det är viktigt med traditioner. De ger tiden rytm och djup. Så länge de är levande traditioner vill säga, som får utvecklas med sin tid. Tradition som förklaring till äcklig mat eller ceremonier som är utestängande eller förtryckande är egentligen ett missbruk av ordet. Att man har gjort något länge är ju i sig varken ett motiv för eller emot något.

Idag (läs igår) har jag i alla fall bakat saffransbröd. Det är något som sätter mig i förbindelse både med min barndom och med en avlägsen tid. En del av formerna kan vara så gamla som från bronsåldern. Prästens hår här nedan är säkert nyare men skvallrar om en tid då präster bar peruk och att baka bröd med saffran har man i alla fall gjort sedan 1600-talet.

Men som den postmoderna människa jag är vill jag också göra traditionen till min egen, så i år blev det saffransbröd med ett uns chili och apelsin. Vill du testa så följ ett vanligt recept t.ex. detta men börja med att mortla två kuvert saffran med lite torkade chiliflakes och en sockerbit. Låt sedan det röda sockret stå och dra en stund i typ 3 cl Cointreau (går säkert bra med vilken sprit som helst, men apelsinsmaken är fin).
Hade Jesus bakat saffransbröd hade han kunnat använda liknelsen av hur lite, lite saffran långsamt blandar sig med degen och förmår göra hela degen gyllene. Fast det där med jäsningen är rätt bra det också, det är lite magiskt varje gång att det faktiskt funkar. Att himmelriket kommer på ett sådant sätt är en härlig kontrast till de annars så dramatiska bilderna av rikets ankomst på andra advent. Har det redan börjat jäsa tro?

Lucka 3 Se jag står vid dörren och bultar

Se, jag står vid dörren och bultar. 

Om någon hör min röst och öppnar dörren 

ska jag går in till honom och äta med honom och han med mig. 

Uppenbarelseboken 3:20         

Jag har länge tyckt om den här målningen av William Holman Hunt, trots att den egentligen är lite kitschig. Det finns dock en intressant spänning i den. Kristus ser nästan ut som en sagokung i sin mantel, samtidigt är han barfota. De senhöstkala träden och de torra löven gör att man nästan känner kylan, samtidigt är målningen fylld av värme, inte minst från ljuset kring Kristi huvud som kanske är en måne eller kanske en gloria eller kanske både och. Mig säger den här målningen att Kristus möter oss där vi är. Han går inte förbi den enkla trädörren. Han knackar och låter oss välja om vi vill öppna. Men Kristus är också den som går barfota i decembernatten, den som inte får plats i stugvärmen. Kristus är den som stör, som pekar på en värld utanför.

Lucka 2 Dagen är nära

Ni vet vad tiden lider: det är dags för er att vakna.
Ty nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro.
Natten går mot sitt slut och dagen är nära.
Rom 13:11-12


Senhöst och tidig vinter är soluppgångarna som vackrast. Det är som om solen sprutar färger omkring sig i kamp mot mörkret. När mörkret är som djupast blir också ljuset som starkast, både bokstavligt och symboliskt. Den tidiga morgonen rymmer ett hopp, ett hopp som jag själv är lite dålig på att känna eftersom jag dels är morgontrött och dels inte lever i en tillvaro där jag behöver frukta nattens mörker, så jag lämnar över ordet till någon som jag förknippar just med de tidiga morgnarna istället, Kristian Lundberg:

Det finns en stund varje morgon
när världen står tillräckligt
stilla för att man ska kunna
identifiera den, avteckna
änglarnas arbete: skuggan
över det sovande ansiktet,
snökristaller, skärande
molnet av oro (som likt småfåglar)
blåser upp över förstäderna.
Det första ljuset är fyllt av hopp.
Från diktsamlingen Allt och denna lycka av ingenting

Lucka 1 Exulta filia Sion!

Ropa ut din glädje, dotter Sion,

jubla dotter Jerusalem!

Sakarja 9:9

Adventstiden börjar i jubel och glädje. Aldrig saknar jag att sjunga i kör så mycket som just då. Dotter Sion, Otto Olssons Advent, Gören portarna höga, alla körklassikerna riktigt sjuder av förväntan. Kanske är det just på grund av den här musikskatten som första advent blivit så stor i Sverige till skillnad från i många andra europeiska länder. 

Musiken som hör adventstidens början till är som ett enda koncentrerat ögonblick. Det är som att stå där i folkmassan och känna att "nu händer det". I det ögonblicket finns inget kors i fjärran utan bara ett jublande nu.

Här, en lite mindre känd tonsättning på samma tema: Monteverdis Exulta filia Sion.

Man för en dag

-Vad skulle du göra om du var man för en dag, frågade informatören på jobbet i morse.
Jag fick tänka efter länge. Skulle jag göra något annorlunda? Om jag bara var jag med en y-kromosom skulle jag väl förmodligen läsa morgontidningen,  ta på mig jeans, gå till jobbet, handla mat på vägen hem och sätta mig en stund framför datorn på kvällen som vanligt. Möjligtvis hade jag sovit en halvtimme längre i morse eftersom jag med största sannolikhet inte hade sminkat mig och dessutom haft lite kortare hår som inte tagit så lång tid att tvätta. Eller hade jag det? Jag kanske hade varit lika utseendeupptagen då? Vi enades om att det nog ändå var ett tecken på ett ganska jämställt samhälle att första tanken var att det inte skulle vara så annorlunda.

Men sen började jag fundera på om det fanns något jag skulle vilja uppleva som man. Jag började tänka på hur jag som kvinna begränsar mig t.ex. i hur jag reser. Jag tycker om att resa på egen hand. Men jag är väldigt försiktig med var jag bor och var jag rör mig, så det första jag skulle göra som man vore nog att ge mig i väg till någon plats, något land som jag inte skulle våga åka till på egen hand i dag och se om jag skulle uppleva en annan känsla av frihet i det offentliga rummet. Jag skulle vilja känna (den inbland skenbara) känslan av att inte behöva fundera över vad klockan är och huruvida det är lämpligt att sätta sig ensam i den här baren. Jag skriver skenbar känsla  för män är ju de facto mer våldsdrabbade än kvinnor, kanske är det egentligen farligare för en man att resa ensam, kanske har jag förutfattade meningar om t.ex. mellanöstern eller nordafrika. Men jag är nyfiken på hur det skulle vara att leva utan de begränsningar som vi kvinnor (av förnuft eller rädsla) ofta sätter upp för oss själva.

Den andra jag skulle vilja uppleva är hur det vore att vara man men samtidigt ha samma jämlikhetsvärderingar som jag har nu. Ibland känns det ju som att män oerhört lätt kan bli uppskattad som bra killar när de säger ungefär samma saker som gör kvinnor till jobbiga, rabiata feminister. Samtidigt är det kanske bara i vissa kretsar det är så. I andra miljöer kanske man snarare är en svikare. Skulle jag vara feminist om jag var man? Jag hoppas ju det, men hur skulle det vara?

Ja, det var två saker som jag skulle vilja uppleva, men så tänker jag också att skillnaden kanske skulle vara större åt andra hållet. Vi kvinnor och flickor tillåts ju idag i högre utsträckning att röra oss på männens arenor än vad män och pojkar tillåts att röra sig på kvinnornas, vilket naturligtvis är ett symptom på vad som är högt värderat. Sålunda ägnar jag mig inte åt någon cross-dressing när jag tar på mig jeans medan en man som tar på sig kjol gör det. Och jag som ändå har ett traditionellt manligt yrke som präst är långt mindre ovanlig än en man som t.ex. är förskollärare. Män har helt enkelt ett mer begränsat utrymme och det är något som jag inte är avundsjuk på männen för. Samtidigt så gäller det här mer vad vi gör än hur vi ser ut. Jag som ändå ser mig som relativt medveten har inga problem med att någon säger att jag är manlig i mitt sätt att tänka, men när det kommer till utseende är det som om all den där medvetenheten är bortblåst och det skulle plötsligt vara jobbigt om någon sa att ja inte såg kvinnlig ut.

Vad skulle du göra om du vaknade och hade ett annat kön?

Utrotningshotad advent

Såhär dagen före första advent går jag runt och tänder ljus och tejpar sladdar i väntan på mina gäster. Det blir en lila advent i år.  Lite grann i alla fall. För det här med att få tag på lila pynt var lättare sagt än gjort. Bara att hitta ett lila sidenband tog tid. Lång tid. Allt är ju rött. Nu var inte tanken att det här skulle bli någon inredningsblogg, men allt det röda pyntet fick mig att undra om advent är utrotningshotad. Jag menar, ordet blir allt ovanligare utanför det rent kyrkliga språket. Adventskalendrar blir julkalendrar, adventsstjärnor julstjärnor (inte blommorna alltså utan sådana som lyser) och adventsmarknader julbasarer. Vi är för övrigt inte mycket bättre i många kyrkor heller utan sjunger Stilla Natt och äter julmat hela december. Inte konstigt att många är trötta på eländet redan när juldagsmorgon glimmar och det hela borde börja.

Är det inte lite märkligt egentligen att trots att allt färre firar Jesu födelse så minskar inte julfirandet i betydelse utan breder snarare ut sig över året och upptar nu nästan ett helt kvartal. Men advent, den lila, stilla fastetiden, den är jag rädd håller på att försvinna helt. Det är synd för advent har ju sin egen charm, helt annorlunda än den kaloristinna och festfyllda julen. När jag var barn tyckte jag så mycket om gammaldags glittriga adventskalendrar att jag brukade hålla upp dem framför sänglampan för att liksom tjuvkika på bilderna utan att tjuvöppna. Den förväntanskänslan är för mig advent i  ett nötskal. En känsla som försvinner om julen infaller under hela december.

Om det inte vore för att jag inte riktigt tror på själva företeelsen typiskt svenskt skulle jag säga att det är typiskt svenskt att fira högtider i förskott. Finns det något annat land som firar påskafton mer än påskdagen och julafton mer än juldag t.ex? Kanske gör det det, jag vet inte. Kanske handlar det bara om att handelns år, där en högtid är över i samma stund som den infaller och det blir dags att rea har uppfyllt våra medvetanden mer än det kristna året där en högtid varar i princip fram till nästa viktiga händelse (och julen varar väl till påska, ni vet) men inte tas ut i förskott. För några år sedan såg jag små lila pins där det stod "it´s still advent". Sådana skulle jag vilja ha nu, även om jag har gett upp det där med advent som (mat)fastetid.  Det är tillräckligt udda att inte dricka glögg före advent.
Men en bloggkalender ska det bli så småningom.

God advent alla bloggvänner!

och rika skickar han tomhänta bort?

Eva Brunne och Elisabet Pettersson skriver mycket klokt om etik och vinstkrav i dagens DN. Läs den artikeln! Själv är jag för trött för att skriva något klokt om den nu så jag nöjer mig med att publicera en ledare jag skrev för Svensk kyrkotidning för ett par veckor sedan på lite samma tema:

Och rika skickar han tomhänta bort? »kyrkan och girigheten« 

Jag har sett något ont och plågsamt under solen: hopsparad rikedom blir sin ägares olycka. Orden kommer från Predikaren och är förmodligen runt 2300 år gamla. Många bibelord är plågsamt rättframma när det gäller girighet och kärlek till pengar. Alla känner vi väl till att Jesus säger: "samla inte skatter här på jorden, där mask och mal förstör" och "det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike", ändå kan jag inte komma ihåg att jag någon gång hört en rejäl predikan om girighet (eller för den delen hållit någon själv). Det är så lätt att fega ur och börja prata om att pengar i sig inte är onda, bara kärleken till dem, och att Jesus faktiskt säger att det inte är omöjligt för en rik att komma in i Guds rike eftersom allt är möjligt för Gud.

Men nu är det ekonomisk kris i många av världens länder och på gator och torg höjs röster mot girighet och materialism. Jag kan inte komma ifrån känslan av att Svenska kyrkan såväl som andra kyrkor är märkvärdigt tysta i dessa frågor som så uppenbart berör många människor. Det är ju inte frågor som ligger långt ifrån vare sig den profetiska traditionen eller Jesu budskap. 
Också i vår egen lutherska tradition och historia är kampen mot girighet tydligt närvarande. Martin Luther skriver t.ex. i Huspostillan: Ty girigheten misshagar på det högsta vår Herre Gud, eftersom det inte finns någon last, som förhindrar evangelium och skadar de kristna så som den. Likväl ser vi, att hela världen är nedsänkt i denna synd. och så ger han exempel som visar på att vår mänskliga natur är sig tämligen lik: Girigheten befordras också i hög grad därav, att knappast någon låter sig nöja med vad Gud gett och unnat honom, utan var och en vill ha mer och komma sig upp ännu högre. Den som Gud gett ett vackert hus, han vill ha ett slott. Får han ett slott, så vill han ha en hel by och så undan för undan. Ingen låter sig nöja, alla vill stiga högre upp och ha mer.

Nu har Occupy Wall Street-rörelsen blivit global och nått Sverige och åter syns skyltar med budskapet att en annan värld är möjlig. Dessa anti-girighetsrörelser poppar upp med jämna mellanrum. På 90-talet var det Attac och anti-globaliseringsrörelser, efter finanskrisen för några år sedan började det dyka upp berättelse på berättelse om människor som gjort ny-prioriteringar i sina liv och insett att det välbetalda jobbet inte var allt. En cyniker skulle säga att dessa rörelser visserligen dyker upp regelbundet men att de också snabbt faller i glömska utan att ha förändrat något i grunden. Så är verkligen en annan värld möjlig? Det finns naturligtvis inte ett kristet svar på den frågan, men ett försök till svar bör i alla fall innehålla en uppmaning till hopp och strävan utan att för den skull frångå en lutherskt realistiskt syn på människan, där bl.a. girigheten ses som en inneboende realitet.

Och kan kristendomen erbjuda ett botemedel mot girigheten? Göran Hägglund har på DN Debatt (8/10) hävdat att det som fattas det krisande Europa är just kristna värderingar men också fått mothugg av Bo Rothstein (12/10) som menar att det inte går att göra en sådan koppling. Problemet är att kristendomen inte erbjuder någon färdig ekonomisk modell. Det går inte att tala om någon biblisk ekonomisk politik, eller att något idag existerande land skulle styras enligt denna modell. Det är också viktigt att skilja mellan kristna värderingar i bemärkelsen exklusivt kristna och värderingar i samklang med kristendomen. Värden som måttfullhet, långsiktighet och ansvar för kommande generationer är inte specifika för kristendomen. 

Väldigt många religioner och profana livsåskådningar lär att vi inte ska sätta vår tillit till det materiella bland annat finns det berömda nålsögat också i Koranen. Och i Svenska Dagbladet (24/10) citerar Clemens Pollinger den tyske ekonomiprofessorn Stefan Homburg som säger att: ”Hopp finns det för dem som kan tillägna sig en buddistisk livssyn och avsäga sig en strävan efter materiella värden. För de andra ser det mörkt ut.” Värderingarna Hägglund tar upp är inte värderingar som skiljer kristendomen från andra religioner men de är bl.a. förenliga med kristen etik.

Frågan är om vi som på olika sätt representerar Svenska kyrkan vågar ta upp en etisk fråga som inte handlar om hur några andra ska leva sina liv utan utmanar oss själva på djupet. För det är ju det svåra med girighet och ekonomi, att vi visserligen kan prata om Håkan Juholt och giriga direktörer, men att vi själva lever mitt i en tillvaro där budgetar ska hållas och pensionsförsäkringar väljas. Vem vågar då som Luther skriver att unga gör: hellre äta körsbär än räkna pengar?

Dagens favoritord

...måste vara medialekter, dvs de språk som uppstår när människor kommunicerar inom olika forum. I dagens DN läser jag en väldigt intressant artikel om språket. Vårt svenska språk som förmodligen inte alls förändras snabbare än tidigare, som inte påverkas mer av engelskan än vad det långt tidigare har gjort av plattyskan och som inte alls håller på att utarmas av allt chattande och messande. Tvärtom är det kanske fler än någonsin som uttrycker sig i skrift idag och skriftspråket håller på att bli dialogiskt på ett sätt som enbart talspråket tidigare var. Dessutom uttalar sig en språkforskare som tror att wordfeud kan vara bra mot särskrivningar. Bara en sån sak liksom.

om ni är riktigt tysta...

Det finns vissa debatter som nästan blir till traditioner i sig själva. Frågan om skolavslutningar och adventsgudstjänster i kyrkan är en sådan debatt. Den poppar upp minst två gånger per år och positionerna är tämligen förutsägbara. Jag har skrivit om det förut, bland annat här, och även om jag har en något mer nyanserad uppfattning nu så tycker fortfarande ungefär så. Det är inte rimligt att en kommunal (eller för den delen fristående icke-religiös) skola firar gudstjänst på skoltid. När den nya skollagen nu infört en skarpare skrivning om konfessionella inslag och många rektorer börjar fundera över vad som är konfessionellt och inte så är det inte ett nederlag för Svenska kyrkan. Det är ett tecken på att Svenska kyrkan börjar betraktas som kristen och inte bara svensk.


Kyrkor och samfunds uppgift i förhållande till skolor bör vara att erbjuda kunskap om sin religions tro och traditioner och samverka kring såndant där man har en kompetens att bidra med (t.ex. i diskussioner om livsfrågor och etik) eller när det handlar om det gemensamma lokalsamhällets bästa. Kunskap skadar aldrig någon. Det är någonting positivt att känna till också den tro man inte delar. Jag minns fortfarande studiebesök i synagogor och moskéer jag gjort under skol- och studietid som inspirerande upplevelser.


Ungefär så tänker jag när jag nu sitter och skriver inbjudningar till skolor på jobbet. Men det finns uppenbarligen många som inte tänker som jag, både präster som tycker att skolavslutningar är bra tillfällen för förkunnelse, föräldrar som har (den för mig något paradoxala) uppfattningen att kyrkorummet är jätteviktigt, men att det kristna budskapet ska bort, och rektorer som anser att barn ska skyddas från all form av religiös påverkan. Därför tycker jag det är jättebra att kyrkomötet beslutat att låta ta fram ett diskussionsunderlag för församlingarnas samtal med skolorna. Av Kyrkans Tidnings referat från kyrkomötesdebatten att döma lär det behövas. Frimodig kyrkas linje att ta strid för kristna inslag i avslutningar kan i längden bara leda till en sak. Att kontakten med skolorna bryts helt, och det kan väl inte ligga i någons intresse. Nej, tack och lov att Svenska kyrkan har en ibland underfundigt rolig ärkebiskop som sa de kloka orden: "- Jag har varit på alldeles för många avslutningar som börjat med: Om ni är riktigt tysta så kan ni höra klockorna ringa." Just, det ja, att börja med att tysta någon är ingen bra ingång till dialog. Därmed inte sagt att jag inte själv gjort mig skyldig till just den formuleringen, om än inte på någon skolavslutning.

Kan det gå åt helvete?

Höstmörkret lägger sig allt tidigare. Var det verkligen bara en timme vi ställde tillbaka klockan? Det känns som två. Minst. Och var det verkligen bara en vecka sedan träden brann i guld och rött? Nu stundar allhelgonahelgen. Jag minns särskilt en Alla Helgons dag då jag bodde högt upp i ett hus med balkong med utsikt över en kyrkogård. Där uppifrån såg jag stjärnhimlen - också på jorden, i alla de små ljus som brann. Sen dess tänker jag på allhelgonahelgen som den helg då himlen återspeglas på jorden och jorden i himlen. Då gränsen där emellan får vara tunn.

Det talas mycket om himlen i allhelgonatid. Om helvetet är det desto tystare. Tidningen Dagen har dock genomfört en enkät bland svenska präster och pastorer där det något förvånande (i alla fall för mig) framgår att en överväldigande majoritet (83,2%)  tror att helvetet finns men att mycket få predikar om det (92,6% gör det max en gång per år). Nu vet jag inte hur urvalet har gjorts och svarsfrekvensen var låg (50%) men är det inte intressant att så många tror på något som de uppenbart undviker i sin förkunnelse? Själv hade jag förmodligen tillhört de där 50% som inte svarat med motiveringen att det beror på vad man menar med helvetet och på vad man menar med finns.

Dagen talar om helvetet som realitet. Det ställer jag min tveksam till. Talar man om helvetet som realitet har man sagt ganska mycket. Däremot kan jag tänka helvetet som potentialitet. För att en människa ska ha en fri vilja måste det finnas någon form av valmöjlighet, för att Gud ska kunna betraktas som i alla fall i eskatologisk mening allsmäktig behöver också denna valmöjlighet finnas för Gud, tänker jag mig. Frågan är vilka beslut vi tror Gud fattar och vilka val vi väntar oss från våra medmänniskor. Själv har jag svårt att tro att det destruktiva skulle segra, men också att det skulle vara kollektiv tvångsrekrytering till himlen. Från tanken att det kan gå åt helvete är det ganska långt till tanken att det faktiskt (ens i något enda fall) gör det. Kanske existerar helvetet just som alternativ.

Det ekonomiska våldet

En av mina absoluta favoritförfattare heter Kristian Lundberg. Han kan som ingen annan beskriva makt och maktlöshet. Bl.a. har han i berättelsen Yarden skildrat vår tids statare, de timanställda på bemanningsföretag i Malmö hamn. Fattigdomen är existentiell hos Lundberg, den böjer människor mot marken och blir till ett fängelse det är mycket svårt att rymma ifrån. Nu har Kristian Lundberg skrivit om mäns våld mot kvinnor. En mycket bra och saklig artikel som redovisar statistik och ifrågasätter det rimliga i att kvinnor ska behöva flytta och bli av med sina jobb när de blir misshandlade. Lundberg visar på att det också finns ett ekonomiskt våld mot kvinnor. Kanske är det detta som inte får sägas. Det som händer är i alla fall att Lundberg får fullt med arga mejl, blir kallad manshatare, judesvin och politisk idiot.

Och så här tycks det ofta vara. Skriv att de flesta villainbrott eller bilstölder begås av män och de flesta nickar instämmande och säger att polisen måste satsa resurser på att lösa dessa problem. Knappast någon man känner sig personligen påhoppad och kränkt för det. Men skriv att de flesta våldsbrott i nära relationer begås av män och det ska genast redovisas undantag som i detta fall inte bekräftar utan liksom upphäver regeln, samt alla tänkbara förmildrande omständigheter. Dessa omständigheter har det ägnas mycket tankemöda åt att undersöka. Vilka kvinnor som blir slagna och vilka män som slår, på en individnivå alltså. Vad sägs om att utgå från att män slår när de KAN slå, alltså när de är i överläge och i stället för att fråga sig vad det är för psykologiska mekanismer som gör att kvinnor stannar hos män som slår (såna mekanismer finns det ju förstås) fråga sig hur man kan göra något åt problemet att väldigt många kvinnor inte kan försörja sig på sin inkomst? För vilken mamma tänker sig inte för både en och två gånger innan hon kastar sig och sina barn ut i fattigdom? Visst kan irrationella tankar och beroendemönster hålla såväl kvinnor som män kvar i destruktiva relationer men varför tänka bort det rationella kalkylerandet som säkert också finns. Det är dags att se till det ekonomiska våldet. Tack, Kristian Lundberg för den viktiga analysen!

Lydia, högern och rösträtten

Nej, jag vill verkligen inte försvara Sofia Arkelsten och hennes historieskrivning. Hon verkar djupt okunnig. Men, OM Moderaterna hade velat lyfta fram högerkvinnor som faktiskt kämpade för den allmänna rösträtt (och med allmän menar jag rösträtt för alla människor, den rösträtt Moderaterna syftar på i sitt partiprogram är i bästa fall rösträtt för män) så hade man t.ex. kunna lyfta fram Lydia Wahlström, konservativ historiker och radikal feminist. Hon beskrev sig själv som högerkvinna och var bland annat ordförande för Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). Wahlström var dock inte medlem i Allmänna valmansförbundet (Moderaternas föregångare). Det kunde nämligen inte kvinnor bli på den tiden. LKPR var ett politiskt neutralt förbund som rymde både höger- och vänsteranhängare, vilket verkar ha fungerat bra i början men allteftersom blev spänningarna tydligare och Lydia Wahlström fick avgå som ordförande. Hon delade vänsterkvinnornas mål, men hennes argument skilde sig på vissa punkter från deras. Bl.a. framhöll hon rösträtten som en skyldighet snarare än rättighet, ett perspektiv som jag ibland saknar i dagens debatt. Lydia hade för övrigt redan under studenttiden en kompanjon som delade hennes kamp för kvinnors rättigheter (och rösträtt) och som också hade den här blandningen av konservatism och radikalitet. Han hette Nathan Söderblom och blev så småningom ärkebiskop. Men om Nathan och Lydia ska jag skriva mer någon annan gång.  1933 utkom i alla fall Lydia Wahlströms bok  "Den svenska kvinnorörelsen: historisk överblick". Det kanske vore något att läsa både för de moderater som säger att deras parti var med och drev igenom den allmänna rösträtten och för alla dem som nu skriker högt att "de var ni inte alls". Historien är nämligen mer komplicerad än så.

Halloween kom tillbaka!

Jag vet att det är hopplöst försenat att dra ut till Halloweens försvar nu. Detaljhandeln har mer eller mindre lagt ner. Nu får man leta sig längst in på Buttericks för att hitta några pumpaljus. Och Halloween-fester verkar mest 6-åringar bli bjudna på. Men jag saknar Halloween, inte minst för att den innebar att hösten liksom fick uppskov, den fick vara mörk och orange ett tag till. Nu är det istället röda juldukar och amaryllisar redan i oktober (fast ja, jag vet att julhandeln inte börjar tidigare och tidigare för varje år, det bara känns så).

Jag saknar också Halloween - om man nu kan sakna något man inte är uppvuxen med - för att det är en av få helger som inte måste vara trevlig. Livet innehåller mörker och destruktivitet och jag tror vi behöver redskap för att hantera det. Vi behöver leka det skrämmande och höra berättelser som är lite för läskiga för att ta udden av det skrämmande. I det svenska moderna samhället har det just inte funnits något utrymme för detta. Folktron byggdes bort. Om de klassiska sagorna hade skrivit under andra halvan av 1900-talet hade de förmodligen ifrågasatts redan på manus-stadiet alternativ försetts med åldersgräns och varningstext. Men barn har förstås lekt spöklekar ändå. Svarta Madam var den mest populära när jag var i lågstadieåldern och vi blev lika livrädda varje gång vi såg ett ansikte i spegeln trots att vi visste att det var våra egna spegelbilder vi såg.

Men är det inte okristligt detta med spöken och vampyrer och zombier då? Nej, jag tycker inte det. Dels för att det ligger i traditioners väsen att hedniska helger förkristligas och kyrkliga högtider profaniseras i en växelverkan som ingen kan styra och dels för att det faktiskt är ett sätt att skratta djävulen rakt i ansiktet. Att tillbe eller beundra det mörka ska man naturligtvis inte göra, men finns det något bättre sätt att avväpna det skrämmande än att göra (barn)kalas av det? Ondskan vill inte att vi ska leka utan att vi ska vara rädda. Att sträva efter att inte vara det är att visa att Gud har makten.

En historia som aldrig borde ha publicerats

Ingmar Bergman var inte släkt med sin mor, basunerade DN ut stort i maj. Jag läste den flera sidor långa artikeln med stigande förvåning. Det gissades och antogs och spekulerades hej vilt, men när frågan ställdes om man ens kollat upp om det fanns något dödfött barn på Akademiska sjukhuset i Uppsala runt Bergmans födelsedatum var svaret nej, det hade man inte kollat. Trots detta spred sig denna "nyhet" över världen och kulturfolk började tolka och psykologisera. Det är oerhört lätt att kolla upp sådant som födslar, dödsfall och dop, så som den nyfikna släktforskare jag är satte jag genast igång. Det borde DN gjort också för det tog bara några timmar, sedan kunde jag från min soffa i Bryssel konstatera att jodå, Hedvig Sjöberg (Erik Bergmans påstådda älskarinna) födde ett barn 26 juni 1918. Men han hette Lars Lennart och adopterades av en helt annan familj betydligt senare. Jag hittade en massa annat också. Ingenting stödde Veronica Ralstons tes. Många andra släktforskare kom fram till samma sak men de publicerades bara små dementier. Nu har dock tidningen Ny teknik kunnat bevisa att den DNA-profil som Ralstons DNA jämfördes med tillhörde - en labbtekniker.

Det här är allvarligt. Både att sånt slarv uppenbarligen sker på Rättsmedicinalverket och att Sveriges största morgontidning publicerar artiklar om teorier som inte ens har stöd i grundläggande arkivefterforskningar. DNA kan ju numera påverka domar i brottsmål och används för att fastställa faderskap, men börjar också bli allt mer populärt i släktforskningssammanhang. Visst är det bra att vi kan använda oss av DNA- tester men DNA förklarar aldrig ensamt ett skeende. En annan lärdom är att skönlitterärt material måste behandlas som just skönlitteratur och inte beskrivas som historisk sanning. Veronica Ralstons teorier innehåller just denna fatala blandning av ovetenskaplig naturvetenskapsövertro och likaså ovetenskaplig övertolkning av ett litterärt verk (Laterna Magica). Släktforskning bedrivs mest av amatörer, men det är dock forskning där det finns vedertagna metoder, där man redovisar källor och försöker belägga sina påståenden på ett sätt så att andra kan gå in och kolla om det stämmer.

Vad kan man då lära av allt detta? Kanske att det finns ett stort behov av forskare som kan kommunicera till allmänhet och medier att historieforskning vare sig det handlar om universitetsforskare med stora anspråk eller hobbyforskare som håller på med den egna släkten, inte handlar om att gissa och spekulera.