som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl;
till slut blir alltsammans syrat.
Matteus 13:33
Det är viktigt med traditioner. De ger tiden rytm och djup. Så länge de är levande traditioner vill säga, som får utvecklas med sin tid. Tradition som förklaring till äcklig mat eller ceremonier som är utestängande eller förtryckande är egentligen ett missbruk av ordet. Att man har gjort något länge är ju i sig varken ett motiv för eller emot något.
Idag (läs igår) har jag i alla fall bakat saffransbröd. Det är något som sätter mig i förbindelse både med min barndom och med en avlägsen tid. En del av formerna kan vara så gamla som från bronsåldern. Prästens hår här nedan är säkert nyare men skvallrar om en tid då präster bar peruk och att baka bröd med saffran har man i alla fall gjort sedan 1600-talet.
Men som den postmoderna människa jag är vill jag också göra traditionen till min egen, så i år blev det saffransbröd med ett uns chili och apelsin. Vill du testa så följ ett vanligt recept t.ex. detta men börja med att mortla två kuvert saffran med lite torkade chiliflakes och en sockerbit. Låt sedan det röda sockret stå och dra en stund i typ 3 cl Cointreau (går säkert bra med vilken sprit som helst, men apelsinsmaken är fin).
Hade Jesus bakat saffransbröd hade han kunnat använda liknelsen av hur lite, lite saffran långsamt blandar sig med degen och förmår göra hela degen gyllene. Fast det där med jäsningen är rätt bra det också, det är lite magiskt varje gång att det faktiskt funkar. Att himmelriket kommer på ett sådant sätt är en härlig kontrast till de annars så dramatiska bilderna av rikets ankomst på andra advent. Har det redan börjat jäsa tro?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar