tisdag 28 februari 2012

Fastebloggen IV: Morots- och sötpotatissoppa med apelsin och kummin

Det går lite si och så med fastan. Den inleddes t.ex. med en hotellfrukost som var allt annat än vegansk och än så länge har sötsuget inte släppt. Men det är ju med fastan som med livet, man kan börja om och försöka igen. Och nu har jag ätit en god soppa. Soppa är ju bra fastemat och här kommer ett exempel på en soppa som blir riktigt krämig trots att den inte innehåller någon grädde.

* Skala morötter (ca 2/person) och sötpotatis (1/2 stor/person) och skär i bitar.

* Bryn vitlök och purjolök i olivolja tills den blir mjuk. Lägg i morötter och sötpotatis.

*Häll på grönsaksbuljong och låt koka tills morötterna är mjuka. Häll ev. på mer buljong.

* Mixa soppan med stavmixer.  Tillsätt saften av 1/2-1 pressad apelsin och rör i Tahini (sesampasta) efter smak (den bidrar till konsistensen också).

* Smaka av med salt, peppar, lite sambal oelek och strö över hel kummin.

söndag 26 februari 2012

Fastebloggen III: Allt detta skall jag ge dig

Nu tog djävulen honom med sig upp på ett mycket högt berg
och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sade: 
"Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig."
Matteus 4


När jag tänker på prövningar tänker jag oftast på svårigheter, och det tror jag många av oss gör. Det är lätt att tänka att den som råkar ut för svåra händelser i livet också riskerar att förlora sin tro. Och så kan det naturligtvis vara, men det kan också vara tvärt om. Framgång, goda levnadsförhållanden, inte minst makt kan också vara prövningar för tron. Tänk på Tryggare kan ingen vara: "ingen nöd och ingen lycka, skall utur hans hand dem rycka", där finns lyckan med också. Och tänk på hur det ser ut globalt; ju bättre vi har det desto mindre tror vi. Dagens evangelietext på temat prövningens stund handlar om hur Jesus sätts på prov i öknen. Han frestas av makten, makten att kunna göra stenar till bröd (att inte vara underkastad mänskliga livsvillkor), makten att kunna kasta sig ner från tempelmuren (makten över den institutionella religionen) och slutligen makten över hela världen. Frestaren är den som vill ge honom makt. Ja, att sättas på prov kan nog verkligen vara att bli erbjudna det vi vill ha och strävar efter. För rätt var det är så har den där makten som vi ju ville ha för att göra gott gjort att vi tappat bort oss vi finner oss i stället underkastade någon eller något vi inte alls ville falla ner inför.
Jag vill på intet sätt glorifiera maktlöshet och lidande, men dagens fasteövning kanske kan vara att fundera över vår egen makt och om den i bland sätter oss på prov.

fredag 24 februari 2012

Fastebloggen II: smoothie med bär, lime och mynta

Då är fastan igång och redan vid kylskåpsdörren på morgonen dyker frågan upp: om man inte ska äta fil eller yoghurt till frukost vad kan man då ta istället?  Om jag har tid (det är rätt sällan i veckorna) satsar jag på en bärsmoothie. Jag blandar äppeljuice (gärna med fruktkött) med frysta bär (min favorit är supermix som förutom vanliga bär som blåbär och hallon också innehåller gojibär och havtorn), lite pressad lime och några myntablad. I förkylningstider kan smoothien med fördel spetsas med ingefära och kanel också. Supernyttigt till frukost och så god att den även kan ersätta dessert.

onsdag 22 februari 2012

Fastebloggen I: Dela ditt bröd med den hungrige


Dela ditt bröd med den hungrige,
ge hemlösa stackare husrum,
ser du en naken, så klä honom,
vänd inte dina egna ryggen.
Då bryter gryningsljuset fram för dig
och dina sår ska genast läkas.
Jesaja 58:7-8
Fastan handlar om solidaritet. Inte primärt om självspäkning. Jesaja påminner oss om det när han ryter åt sitt folk. Den fasta de ägnar sig åt duger inte, dundrar han. Och skulle kunna dundra mot oss. Också vi går förbi hungrandes utsträckta händer och hemlösas sovsäckar på gatan. Långsamt vänjer vi oss vid det orättfärdiga. Långsamt vänjer vi oss vid att inte se en människa i den andre. Långsamt upphör det att vara outhärdligt och blir normalt. Detta är synd i ordets verklige betydelse. Askkorset som tecknas i våra pannor på askonsdagens mässor påminner oss om synden, påminner oss om förgängligheten och påminner oss om mänskligheten. Skapade ur samma jord är vi alla exakt lika mycket människor och lika små inför den oundvikliga döden.

Jesaja tycks dessutom ha förstått vad också modern forskning visar; att generositet skapar välmående också hos givaren och kan läka sår. Men världen är komplicerad och hur gör man för att dela sitt bröd med den hungrige?  Varför inte börja fastan med något som för många av oss är ganska lätt SMS:a HUNGER till 72950 och bidra med 50 kronor för att utrota hungern.

måndag 20 februari 2012

Inte bloggfasta - fasteblogg!

Eftersom adventskalendern lockade många besökare hit till bloggen har jag tänkt att göra något liknande under fastan, eller så värst liknande blir det kanske inte, bloggen kommer nämligen byta karaktär och delvis bli till: matblogg! Fast bara delvis. En blandning av små bibelbetraktelser och mattips hade jag tänkt mig.

Men, matblogg under fastan, hur går det ihop? Jo, jag har under många år försökt att på något sätt göra fasteperioden synlig i mitt liv. Jag har avstått från en massa olika saker: tv, sötsaker, eyeliner(!), gratistindningar på tunnelbanan, kaffe, alkohol, bloggar, icke-ekologisk mat, mjölkprodukter, godis och lagt till saker som tidebön och armhävningar. Fast inte samtidigt förstås.
För oss som är lutheraner är det inte alldeles enkelt att fasta. Det finns ju inga gemensamma regler som kyrkan förutsätter att vi följer. Var och en måste hitta sin egen väg och utforma sin egen fasta. Ännu svårare är det om man är lutheran och vegetarian: det blir ju liksom ingen grej att välja det vanligaste sättet att fasta, att avstå från kött om man gör det alla anda dagar också. Nu misstänker jag ju att många av er som läser här är ganska kyrkliga av er men för säkerhets skull vill jag ändå påpeka: 1) Luther avskaffade inte fastan och 2) Kristen fasta handlar mycket sällan om att inte äta alls, det handlar om att avstå vissa saker.

Min egen absolut sämsta fasta var att avstå från kaffe - jag blev trött och grinig och fick mycket mindre gjort. Vem blev glad av det? Gud? knappast. Jag tror nämligen inte fastans poäng är att må sämre utan att öppna ögonen och upptäcka någonting nytt. Att upptäcka nya böcker genom att inte slentriantitta på tv, att upptäcka att man får pengar över som man kan ge till vettiga ändamål om man avstår från godis, att upptäcka nya sidor av sin tro om man avsätter lite tid varje dag till att t.ex. be med Psaltaren eller varför inte upptäcka enkla smaker på nytt om man avstår från det exklusiva. Men när jag googlar och letar efter fasterecept hittar jag bara artiklar om Ramadan, därav behovet att bli lite matbloggare under den kristna fastan. Fokus blir framförallt att inte äta socker, men också sträva efter att äta enklare och så gott det går, veganskt. Jag ser det framförallt som en utmaning för mig själv men är det någon annan som kan ha nytta av det är det ju bara bonus. Och, nej, jag lovar inte uppdateringar varje dag.

lördag 18 februari 2012

Fira fastlag med en gumbo!

Nu går vi strax in i fastlagen, de sista dagarna innan fastan. Många är vi som äter fastlagsbullar eller semlor på fettisdagen, men det finns faktiskt andra traditioner förknippade med fastlagen också, som att äta Gumbo. Gumbon kommer från den amerikanska södern, där också karnevalstraditionen är som strakast just dessa dagar och finns i en mängd olika varianter. Gemensam nämnare är dock att de är tömma-kylskåpet-på-kött-grytor som gärna görs med okra som konsistensgivare. Carneval betyder ju för övrigt farväl till kött så visst kan man säga att man firar lite karneval med en Gumbo även om man inte dansar på gatorna. Och eftersom själva poängen är att göra slut på det man ha hemma så kan man göra ungefär precis som man vill. Så här gjorde i alla fall jag:

1) Hacka 2 vitlöksklyftor, 1 gul lök, 1 grön paprika, ett par stjälkar selleri (kombinationen lök, paprika och selleri brukar kallas för "the Holy Trinity") och ca 10 okra-frukter (finns att köpa frysta eller på burk, annars kan man göra konsistensen lite tjockare med t.ex. maizena). Stek detta i 1/2 dl neutral olja tills de blir mjukt.

2) Stek eller ungstek en kyckling eller några kyklingbröst. Dela i bitar

3) Häll på ca 7dl buljong och 500 gram tomatkross på grönsaksfräset. Krydda med lagerblad, timjan, tabasco, paprikapulver, cayennepeppar och lite honung.  Låt puttra ett bra tag.

4) Lägg i kyklingdelar, 1 liten burk majskorn och några slantar stark korv. Låt puttra ettt tag till.

5) Lägg slutligen i räkor eller kräftstjärtar.

6) Servera med ris.

fredag 17 februari 2012

Scenen och gillestugan

För några veckor sedan skrev Sigfrid Deminger en mycket uppmärksammad artikel i Dagen med rubriken "Frikyrkligheten bar inte". Förutom att artikeln har drag av emeritignäll (varför drabbas så många f.d. kyrkoledare av lusten att äntligen berätta för omvärlden hur illa det egentligen står till? så ställer den också viktiga frågor om frikyrklighetens roll och liturgins och tillbedjans väsen. Som svenskkyrklig är det förstås trevligt att läsa att Deminger uppfattar att Svenska kyrkan är bättre på att ge rum åt det heliga och att liturgin bygger på de församlades delaktighet, men jag känner också igen en hel del av det han kritiserar. Svenska kyrkan är inte heller den fri från ytlighet och uppträdande-tänkande, vilket bland annat Antje Jackélen, klok som alltid, påtalar här. Svenska kyrkan har en tillgång i liturgins relativt välbevarade grundstruktur, den gör att en gudstjänst inte kan urarta till Öppen scen, men tänket bland oss som deltar, är det så annorlunda?

Ofta känner jag mig lite mästrande när jag gång på gång påtalar: "ni är inte publik, ni är deltagare" eller "det är inte uppträda ni ska göra, ni ska läsa en bibeltext". Men om man inte har en kyrklig skolning och om det man i övrigt upplever, när man tittar på en tv-gala, när man går på en konsert, när man är på PRO eller har skolavslutning, är att några uppträder och andra tittar på hur ska man då kunna förstå att i kyrkan är det annorlunda? Är det så konstigt att man applåderar då? Är det så konstigt att man läser predikoturerna på samma sätt som bio-annonserna och småpratar sig igenom processionen till graven? Och när vi som präster springer ut och in i kyrkorummet i våra Birkenstocks (inte jag alltså, vid Birkenstock går gränsen) och med kaffekoppar i händerna (det är jag skyldig till) flera gånger om dagen, ja då är det svårt att upprätthålla helighetskänslan inför rummet. Ofta tror jag förytligandet är ett uttryck för en slags resignation, den inre längtan efter de höga valven har fått ge vika för den mer lättuppfyllda efterfrågan efter gillestugan.

Utvecklingen de senaste 50 åren har gått mot ökad delaktighet av lekfolk i gudstjänsten. Det är en mycket positiv utveckling, men den har inte kunnat motverkat scenifieringen och gillestugekänslan. Enmans-showen har bara blivit ett ensamble-uppträdande. Den viktigaste frågan för de kommande 50 åren tror inte jag är att engagera fler för att "göra saker" utan att engagera mer, så även den som inte "gör något" känner att deltagande innebär att gå in i ett annorlunda rum, i en annorlunda tid och i ett annorlunda sätt att vara. Uppgiften är inget mindre än att försöka återerövra känslan av helighet och det låter sig inte göras om vi inte också förstår att heligheten både fascinerar och skrämmer och att småprat, mobilkameror, uppträdanden och konferencierssnack hålls upp som skyddande sköldar mot detta skrämmande.

onsdag 15 februari 2012

En liten undran bara...

om man tror att barns könsidentiteter riskerar att skadas av att man kompletterar pronomena han och hon med hen borde det väl betyda att man tror att könsidentiteter är något bräckligt och språkligt konstruerat. För inte skulle väl ett ord kunna vara ett hot mot något som är skapelsegivet och beständigt genom tiderna? Så märkligt då att det tycks vara tvärt om.

torsdag 9 februari 2012

The nordic way - en kylig väg?

Mentalitetsförändringar sker långsamt. Det är inte alltid lätt att få syn på dem förrän de är ett faktum. Debatten kring "kulturvänstern som Bengt Ohlssons artikel skapade visade i alla fall att det är något som sker, Maria Svelands artikel i DN igår likaså. Positioner och tolkningsföreträden omförhandlas, språket förändras när det som för ett årtionde sen var extremt blir normalt och det som var "common sense" blir extremt. Det mest "politiskt korrekta" (å vad jag hatar detta uttryck) i dagens samtalsklimat är väl att kritisera det politiskt korrekta t.ex.?

När mentaliteten förändras märks det inte mest hos dem som drivit på förändringen, utan hos dem som anpassar sig. Låt mig ta de två exempel som brukar väcka mest högljudd debatt och rop om PK, migration och jämlikhet. Det är ju inte så att gemene man/politiker har gått och blivit emot invandring och jämlikhet så där rakt av, men förespråkandet måste numera motiveras med de enda skäl som ses som giltiga; "det är bra för Sverige och för tillväxten". När hörde du senast någon försvara en generös flyktingpolitik med att det är vår förbannade skyldighet som empatiska och tänkande människor att också se till människor födda utanför vårt lands, liv och välmående, oavsett om det är bra för Sverige? När hörde du senast någon försvara satsningar på lika möjligheter för män och kvinnor med att det handlar om en grundläggande människosyn och syn på rättvisa, alldeles oavsett om kvinnlig representation i styrelserna ökar tillväxten eller inte? Det här är alltså inte bara en fråga om vänster och höger utan om synen på samhällsmeborgaren och hennes drivkrafter. Ytterst en fråga om egoism.

Just nu samlas de nordiska och baltiska regeringscheferna till toppmöte i Stockholm. Inför det har de svenska moderaterna tagit fram en skrift om "The nordic way" (läs mer om det här). Den nordiska modellen sägs handa om "Den starka individualismen. Att människor är fria tack vare politiken". Det är förstås delvis sant att den nordiska modellen med t.ex. väl utbyggd barnomsorg, med studiemedel och äldreomsorg har gjort människor fria från beroende av familj och släkt. De finns något gott i det. Och det är inte bara moderater som säger detta, Stefan Löfvén tal om frihet klingar i ungefär samma tonart. Men var verkligen tanken total individualism? Folkhemstanken byggde väl snarare på gemensamt ansvarstagande, inte ett insnävande av ansvar och omsorg från familjen till att enbart omfatta den egna personen, utan ett vidgande till att omfatta fler, det gemensamma samhället? Om den nordiska modellen numera handlar om att varken ha ansvar gentemot sin familj eller gentemot det gemensamma samhället undrar jag om det inte är en väg som leder till kylighet, egosim och ensamhet?

söndag 5 februari 2012

Tandreglering, klasshat och blyertspennor - dagens blandade tankar

À propos omskärelsedebatten; om det inte ska vara tillåtet att göra icke-mediciskt motiverade ingrepp på minderåriga, hur ska vi då göra med tandregleringen? Det görs ju väldigt ofta av estetiska skäl och efter många omgångar med diverse skenor och gommar kan jag intyga att de gör ont, inte bara tillfälligt utan varje dag.  Men det är klart, viljan att vara snygg är förstås en mänsklig drivkraft vi kan ta för given, medan viljan att höra till ett sammanhang, borde höra forntiden till, eller?

À propos överklassafaridebatten; att saluföra bussturer med parollen "odla ditt klasshat" var kanske inte så smakfullt gjort, men väl pr-mässigt smart, särskilt då Saltis-ungdomarna spelade sina föreskrivna roller så väl när de stod och tryckte upp sina iphones mot bussrutorna. Jag har för övrigt varit på flera underklasssafaris. Sådana görs ofta i utbildnings- och arbetssammanhang. Hur många har inte besökt tvättstugorna i Rinkeby t.ex? De resorna brukar inte polisanmälas. Fast det är klart, sådana resor görs ju för att skapa förståelse, inte för att titta på människor som vore de djur i bur, eller?

À propos surfplattedebatten; de må så vara att eleverna blir lite sämre på att skriva bokstäver med penna om surfplattor introduceras först, men ärligt talat, skriva med penna; hur ofta gör vi vuxna det? Hur många av oss skulle acceptera att hålla oss till blyertspennor första året på ett nytt jobb eller bli hänvisade till biblioteket så fort vi behövde slå upp något? Surfplattor används numera vid blöjbyten (har jag lärt mig av att jobba med småbarnsgrupper). Det känns lite som att klaga över att dagens barn inte kan räkna med kulram.


onsdag 1 februari 2012

Upp som en sol...

För några dagar sedan efterlyste fina tebutiken Le Palais de Thés "recettes de crêpes pour la Chandeleur". Pannkaksrecept till kyndelsmässodagen? Jag var tvungen att kolla upp om jag verkligen förstått rätt, men jodå pannkakor till kyndelsmäss är en fransk tradition. Flitiga läsare av den här bloggen har säkert förstått att jag gillar traditioner. Särskilt om de är franska och kan knytas till mat. Så naturligtvis vill jag slå ett slag för kyndelsmässopannkakan!

Det finns ju gott om kyrkliga firningsdagar som egentligen är viktiga och som borde uppmärksammas lite mer också utanför gudstjänstrummet, t.ex i köken, men vad gör man på kyndelsmäss eller vid Kristi Himmelsfärd? Vad äter man på pingst eller tacksägelsedagen? (Den svenska alltså på den amerikanska äter man ju kalkon). Men nu har jag alltså hittat något man kan göra på kyndelsmäss: steka pannkakor! Det finns dessutom en fin symbolisk koppling. På kyndelsmässodagen firar vi ju att Josef och Maria tog med sig sin 40 dagar gamla son till templet där de mötte Symeon och Hanna. Symeons ord om barnet han fick hålla i famnen har blivit till söndagens tema: uppenbarelsens ljus och kyndelsmässodagen har blivit en ljussfest. Men pannkakorna då? Jo genom sin runda form och gyllene färg påminner de ju om solen som vid den här tiden på året också synligt börjar komma tillbaka. Kyndelsmäss är liksom ett första vårtecken som markerar jultidens definitiva slut och legenden berättar faktiskt att redan påven Gelasius på 400-talet utfordrade pilgrimer i Rom med pannkakor. Sant eller inte, det är i alla fall ett bra tillfälle att tända alla levande ljus man har hemma (för ljuständning hör ju också kyndelsmäss till) och frossa i pannkakor.  Kanske klassiska Crêpes Suzettes eller om man föredrar att inte riskera att elda upp ögonbrynen, min enklare variant på apelsincrêpes (apelsiner är ju både i säsong och påminner också om små solar): filéade apelsinklyftor i olika färger, vaniljglass och lönnsirap. Torr äppelcider i smeten är också något att testa för att få till den franska smaken. Det har inte jag gjort än, men det blir kanske i morgon, på den egentliga kyndelsmässodagen eller till helgen då den kyrkliga kyndelsmässodagen firas.

Bonne Fête de la Chandeleur!