Och nu då?

Ett tecken på att man närmar sig medelåldern är att böckerna som kallas generationsromanerna handlar om ens egen generation. Karolina Ramqvists Alltings början är en sådan roman för mig. Den är full av café au lait- koppar som fungerar som madeleinkakor och nyhetshändelser jag inte visste att jag mindes. Jag levde ett helt annat liv än romanens Saga, kroglivet var främmande för mig när jag var 15-16.  Ändå var det Ramqvist feministgeneration som liksom satte ord på tillvaron för mig. Jag hade visserligen redan läst Under det rosa täcket  och var åtminstone lite bekant med feministikoner som Simone de Beauvoir när Fittstim kom ut (då jag gick sista året i gymnasiet) men i den antologin var det min generation som fick en röst. Jag uppfattade Fittstim-gänget som enormt handlingskraftiga och aktivistiska därför är det först med förvåning och sedan med någon slags blandning av lättnad och besvikelse jag läser om Saga - berättarjaget som inte är identisk med författaren men som onekligen delar många drag med henne - och hennes känsla av att inte leva upp till den feministiska moderns krav på hur en frigjord kvinna ska vara. Saga och och bästa vännen Pauline har just inga barrikader att stå på. De dricker drinkar och spanar på män istället. Och de får inte livet riktigt att gå ihop. De lever Samantha-liv  (för att komma med ytterligare en generationsreferens) och upprepar ständigt för sig själva att relationer inte är för sådana som dom, dom tar för sig istället, men Saga trillar ändå dit på en Mr Big som är ännu mer känslomässigt handikappad än orginal-Big.

Saga är ingen sympatisk hjältinna, jag stör mig på henne mest hela tiden och det finns någonting som gör att boken inte berör mig på ett känslomässigt plan, ändå stannar de frågor hon väcker kvar. Vad gör vi nu? Nu när det inte finns några demonstrationer för rätt till dagis eller abort att gå i, nu när rätt många av oss är ekonomiskt oberoende (av män alltså, när män är ekonomiskt oberoende brukar det betyda något annat) men upptäckt att oberoendet inte alls var lätt och det känslomässiga beroendet än värre. Nu när segrar borde vara vunna men känslan av att röra sig i en värld med ständiga hot ändå inte försvinner. Nu, när det är fel att säga att inget förändrats men andra vågens tid ändå väcker nostalgi. Vad gör vi nu?

Gamla texter, nya perspektiv

Det är något fascinerande med att återvända till texter och upptäcka att man i en ny tid och en ny ålder ser helt andra saker. Just nu läser jag t.ex. Moa Martinssons Mor gifter sig, en bok jag tror jag läste i tidiga tonår. Att läsa den nu igen, men med en annan förståelse för den vuxnas moderns situation är spännande. Idag tänker jag dock framförallt på att återvända till bibeltexter och specifikt på berättelsen om Marta och Maria som jag läste vid dagens söndagsskola. Jag har alltid gillat berättelserna om syskonen i Betania. I deras närvaro blir Jesus så mycket människa, ja jag föreställer mig att de verkligen var hans vänner. Tidigare har jag uppskattat berättelsen om när Maria blir sittande vid Jesu fötter istället för att hjälpa Marta med måltidsbestyren för att Jesus uppmuntrar henne att alldeles bokstavligt inta lärjungens position istället för att gå in i den traditionella kvinnorollen och passa upp. Jag har helt enkelt hört till team Maria. Men idag, ja jag blir nästan irriterad på Jesus. Alltså, själva förutsättningen för att han ska kunna sitta där, för att Maria ska kunna sitta där är ju att det finns Martor. De flesta män skulle ju inte klara sig en dag (ok, Jesus klarade sig 40) utan dessa kvinnor och deras osynliga arbete. Någon måste trots allt se till att maten kommer på bordet! Det slår mig att jag blivit Marta, vilket först gör mig lite besviken. Men i en annan situation är det Marta som inser vem Jesus verkligen är, och är det inte det som är så spännande med att återvända till texter, att vi ser dem från ständigt nya håll. Är det någon mer än jag som funderat på var Lazarus håller hus förresten?

Nej, nu leker vi plocka svamp!

Okej, det här blir lite cirkellänkande, men för några dagar sedan skrev Marie om två böcker jag också läst under våren, Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar och Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Jag kom att tänka på dem igen, särskilt efter att ha lyssnat på Trita Parsis sommarprogran.

Otto som är huvudperson i Wienerwald-boken kom till Sverige under pågående världskrig, Göran Rosenbergs pappa David strax efter att kriget tagit slut och Trita Parsi, ja han kom som barn i slutet på 70-talet, som flykting från Iran. 40-talets Småländska landsbygd, som var Ottos miljö och 80-talets Uppsalaförort, som var Tritas, är mycket olika platser, ändå upplevde de samma sak: att ses som ett problem, inte en tillgång. Att vara den som var annorlunda, inte hörde till, inte släpptes in. Parsi beskriver mycket gripande de psykologiska mekanismer det föder: "jag vill faktiskt inte vara med, vara hemma här, så det så!"

Åsbrink och Rosenberg får den blankpolerade ytan, som är Sveriges kollektiva minne att krackelera, visar att den generositet vi ofta berömmer oss för gick i par med en lika uppenbar oginhet. Visst är det skrämmande att läsa om hur nazistiska idéer inte alls var främmande fåglar på den svenska himlen utan rotade föreställningar också i den svenska myllan. Men vad som är än mer skrämmande är att läsa om de som ville väl men som ändå blev nedlåtande, som inte orkade förstå, som bara såg sitt eget lands problem med att integrera, inte människorna som kom. Som agerade som plikten bjöd, men ändå alltid tänkte att flyktingarna måste vidare, någon annan stans. För vad skulle man göra med dem här? (Maria skriver mer om detta här).

Människors oförmågan att förstå och uppmaningar att glömma går som en röd tråd genom familjens Rosenbergs liv i Sverige. Trita Parsi ger exempel på denna oförmåga, när han helt utan att klandra berättar om hur mamman i en svensk familj de lärt känna tycker att barnen som leker tortyr och arkebusering kunde leka att de plockar svamp istället. Den svenska längtan efter att ha trevligt - som kanske inte är särskilt svensk- men som genomsyrar så mycket; tänk om den är en mycket större bov i det migrationspolitiska misslyckandet än enskilda rasiststollar. För i trevligheten ryms varken traumatiska upplevelser eller olikhet. I trevligheten släpps du kanske in om du tar av dig den där gamla identiteten som förde så mycket tråkigt med sig. Men identiteter klär man inte av sig, de bär man inom sig och om Sverige inte ska straffa ut sig fullständigt i en globaliserad värld måste vi förstå att identiteter har många människor i plural.

Trita Parsi befinner sig idag i en position där hans bakgrund inte är ett problem utan an förutsättning och en tillgång, en position där han har möjlighet att påverka Obama-administrationens utrikespolitik. Sverige tog inte tillvara hans kompetens såsom USA. Ändå ger han sina barn fornnordiska mellannamn och googlar texten till Små grodorna. Nej, Parsi är inte klandrande. Det är egentligen inte Åsbrink eller Rosenberg heller. Tron på den egna godheten, svårigheten att förstå den andre, längtan efter att bara ha lite trevligt- det är inte ondska. Men kanske är det inte bara den banala ondskan vi bör frukta utan också den banala godheten. Den som klappar på huvudet men inte möter blicken. Nej, nu leker vi plocka svamp.

Evangelium enligt Hök Mats

Det finns en gestalt i Selma Lagerlöfs roman Jerusalem som jag fastnat alldeles särskilt för. Eller rättare sagt, det finns en gestalt i Ingmarsspelet i Nås som baseras på romanen Jerusalem som jag fastnat alldeles särskilt för. Själva romanen var det så länge sedan jag läste att jag inte längre vet vad jag minns. Gestalten jag tänker på är i alla fall Hök Mats - som beskrivs som en liten snäll gubbe med mild röst. Hök Mats är ingen hjälte. Han är den som blir kvar, som inte kan med att sälja sin gård och sina marker för att utvandra till Jerusalem. Som blir sittande med pennan i handen när han ska skriva på kontraktet. Hök Mats är den trossvaga som inte riktigt rycks med i den dramatiska väckelsen - skulle man lätt kunna tro. Men så enkelt är det inte, för Selma hade blick för människor och deras trosliv. De som stannar hemma i Nås i stället för att åka till Jerusalem är inte mindre fromma. De är bara fromma på ett annat sätt.

I Ingmarsspelet träder Hök Mats fram som predikant - om än nedtystad av andra. Han är också en del av väckelsen. Men Hök Mats predikar om blommorna på marken hemma i Nås och hur han inte kan tro att Sarons liljor skulle kunna vara vackrare än dessa eller att Gud skulle vilja att det regnade eld och svavel över det som Gud skapat så gott. För Hök Mats finns Gud inte mer i Jerusalem än i Nås. Han tänker på Gud där han går och plogar och undrar om inte Gud kan tala genom honom likväl som genom den karismatiske och svavelos-predikande Helgum.

Det finns gott om Helgumar i vår värld. Det finns gott om folk som följer dem. Och ofta har bilden av religiösa människor formats efter dem. Det är sån man ska vara om man är kristen på riktigt. Men många av oss är inte kristna på det sättet. Därför gillar jag Hök Mats, han som blev kvar, han som älskade sin plats på jorden för mycket. Inte nödvändigtvis för att han är en förebild, men för att han visar att olika personligheter måste få tro på olika sätt. Och självklart kan Gud tala också genom Hök Mats.

Det ekonomiska våldet

En av mina absoluta favoritförfattare heter Kristian Lundberg. Han kan som ingen annan beskriva makt och maktlöshet. Bl.a. har han i berättelsen Yarden skildrat vår tids statare, de timanställda på bemanningsföretag i Malmö hamn. Fattigdomen är existentiell hos Lundberg, den böjer människor mot marken och blir till ett fängelse det är mycket svårt att rymma ifrån. Nu har Kristian Lundberg skrivit om mäns våld mot kvinnor. En mycket bra och saklig artikel som redovisar statistik och ifrågasätter det rimliga i att kvinnor ska behöva flytta och bli av med sina jobb när de blir misshandlade. Lundberg visar på att det också finns ett ekonomiskt våld mot kvinnor. Kanske är det detta som inte får sägas. Det som händer är i alla fall att Lundberg får fullt med arga mejl, blir kallad manshatare, judesvin och politisk idiot.

Och så här tycks det ofta vara. Skriv att de flesta villainbrott eller bilstölder begås av män och de flesta nickar instämmande och säger att polisen måste satsa resurser på att lösa dessa problem. Knappast någon man känner sig personligen påhoppad och kränkt för det. Men skriv att de flesta våldsbrott i nära relationer begås av män och det ska genast redovisas undantag som i detta fall inte bekräftar utan liksom upphäver regeln, samt alla tänkbara förmildrande omständigheter. Dessa omständigheter har det ägnas mycket tankemöda åt att undersöka. Vilka kvinnor som blir slagna och vilka män som slår, på en individnivå alltså. Vad sägs om att utgå från att män slår när de KAN slå, alltså när de är i överläge och i stället för att fråga sig vad det är för psykologiska mekanismer som gör att kvinnor stannar hos män som slår (såna mekanismer finns det ju förstås) fråga sig hur man kan göra något åt problemet att väldigt många kvinnor inte kan försörja sig på sin inkomst? För vilken mamma tänker sig inte för både en och två gånger innan hon kastar sig och sina barn ut i fattigdom? Visst kan irrationella tankar och beroendemönster hålla såväl kvinnor som män kvar i destruktiva relationer men varför tänka bort det rationella kalkylerandet som säkert också finns. Det är dags att se till det ekonomiska våldet. Tack, Kristian Lundberg för den viktiga analysen!

den vår de svaga kalla höst

Nordlig storm. Det är den tid då rönnbärsklasar mognar. 
Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över trädet.
ur: Tranströmer, Storm

Om Tranströmer kan jag inte skriva. Alla ord blir så futtiga i jämförelse. Jag kan bara tänka: just så!

Gissningsdags

Jag har egentligen ingen som helst kompetens för att ge mig in i gissningstävlingen inför morgondagens tillkännagivande av litteraturpriset. Om man som jag mest läser svenska författare, dessutom rätt ofta döda sådana är chanserna att ha rätt minimala. Men det är ju så svårt att låta bli. Så nu står jag här och kollar in bokhyllan för att se om det finns någon bok det är läge att börja läsa i kväll och lagom till klockan 13 fiska upp ur väskan i morgon. Jag lyckades ju göra just det med Hertha Müller. Fast då hade ju DN varit rätt säkra dagen innan. Eller om det var brorsan. För om jag minns rätt var det en julklappsbok i kategorin "nästa års nobelpristagare". Själv gav jag något år tidigare bort Orhan Pamuk. Så baserat på kriteriet "nyligen bortgivna julklappsböcker i familjen Engström" så blir det antingen Assia Djebar eller Olga Tokarczuk. Den senare tror jag dock är för ung än, men Assia Djebar vore riktigt roligt. Hon har både ett alldeles eget språk och klär av förtrycket på ett oerhört sofistikerat sätt. Men en nordafrikanska som skriver om kolonialismen, det är väl bara lite för rätt i tiden för en akademi som verkar livrädda för att ligga rätt, göra väntade val eller påverkas av någon eller något utanför det slutna rummet. Så nej, det blir nog Haruki Murakami som jag tar ner från hyllan. Fast jag lär knappast jubla om det blir han. Dels för att jag försökt ett par gånger med Norwegian Wood, men inte lyckas bli gripen (eller ens läsa ut den) och dels för att det då skulle stå 2-1 till brorsan.

Den diskvalificerade konsumenten

När jag var 7 år gammal var jag på semester i Bulgarien med min familj. Min mamma hade en turkos dress med matchande byxor och tröja i nåt prassligt tyg. Förmodligen helrätt 1986. Anledningen till att jag minns just dessa kläder är, att i det fortfarande kommunistiska Bulgarien så var de hårdvaluta. En man försökte vid flera tillfällen enträget att få köpa dem. Han skulle ha dem som scenkläder till sin sjungande fru. Anledningen till att jag kommer att tänka på dem nu är att jag läser Sofi Oksanens roman Stalins kossor som bl.a. handlar om hur finsk-estniska Anna och hennes mammas reser till moderns hemland Estland under 80-talet, där släktingar och tulltjänstemän väntar sig deodoranter, jeansjackor och skinande vita gympaskor från landet i väst. Och där estniska kvinnor säljer sig för ett par strumpbyxor. Det är inte långt mellan Estland och Finland. Säkerligen var det inte lätt att leva i ett samhälle med ständig varubrist alldeles i närheten av ett överflödssamhälle. Att se vad andra hade men inte kunna köpa.

Dagens London lider knappast av någon varubrist. Den politik som skapat fattiga ytterområden i västeuropas storstäder har inte många likheter med den som gjorde Estland och Bulgarien fattigt på 80-talet . Men jag tror ändå det finns en likhet i frustrationen att leva nära överflödssamhället, men ändå inte vara en del av det. Att se vad andra har men inte kunna handla. Inte för att det saknas varor som i det gamla öst men för att det saknas pengar. "Det här är inte de hungrigas upplopp. Det är de defekta och diskvalificerade konsumenternas upplopp" så beskrev sociologen Zygmunt Bauman Londonupploppen i en debattartikel för någon vecka sedan. Idag är vi alla först och främst konsumenter. Det är så vi skapar vår identitet och det är så vi uppfyller våra plikter som samhällsmedborgare. Om vi förr arbetade för att kunna konsumera (i alla fall det nödvändigaste) uppmanas vi idag att konsumera för att skapa arbeten. Bauman citerar Georges W Bush som efter 11/9 uppmanade människor att gå tillbaka till det normala med orden "fortsätt shoppa".

Människors begär efter saker - inte minst saker som andra har, går inte att lagstifta bort. Det har kommunisttiden visat, men fattigdom går att i alla fall att minska och fattigdom skapar materialism. Jag tror Bauman har en viktig poäng när han i gårdagen Svenska Dagbladet efterlyste andra sätt att mäta välstånd än BNP och visar på exemplet: "En av paradoxerna är ju att när vår bil går sönder eller vi själva skadas och åker till sjukhus ökar BNP, men om du går till din granne och hjälper honom i hans trädgård förändrar det inte BNP." Det behövs alternativ till BNP inte minst för att det skapar diskvalificerade konsumenter.