Tro, val och frihet

Att det är valdag i USA idag har väl knappast undgått någon, inte heller att religionen spelar en helt annan roll i den amerikanska politiken än i den svenska. 95% av amerikanerna säger sig tro på en högre makt och föreställningen att en religiös tro är en förutsättning för att vara en god människa är djupt rotad hos många berättar t.ex. Människor och tro. Mer förvånande är det kanske att det verkar viktigare att ha en tro än att ha "rätt" tro. Hur ska vi annars förstå att många konservativa kristna inte tycks ha några problem att stödja Mitt Romney trots att hans mormonska tro rimligtvis borde innehålla en hel del irrläror i deras ögon. Kobra gjorde för övrigt ett intressant och skrämmande program om mormoner och Romney för ett tag sedan, där det bl.a. frågades vad det har för betydelse för klimatfrågan att väldigt många mormoner tror att Jesus ska komma tillbaka (till USA) under deras livstid.

Att en person med en sådan kontroversiell tro som Romney skulle ha en chans i den svenska politiken förefaller föga troligt. Men också Obamas tal om tro skulle förmodligen framstå som något apart här. Hur har det då blivit så, att religionen fått en så offentlig roll i USA? Ja, kolla bara på alla artiklar om religion och presidentval på en sajt som Huffpost Religion har. Frågan är förstås väldigt komplex och jag ska inte ens försöka mig på ett svar här, bara påminna om att förhållandet mellan religion och politik ser väldigt olika ut också om man bara ser till västvärldens liberala demokratier. Gemensamt för dessa länder är upplysningstidens tänkande påverkat den historiska utveckling, och i upplysningstänkandet har tron på en separation mellan stat och kyrka, mellan världslig och andlig makt sin grund. (Ja, man skulle kunna hänvisa till Luther och tvåregementesläran också, men en sekulär stat var nog trots allt en främmande tanke för Luther). Ändå kan vi se att upplysningsarvet tagit sig olika utryck i olika länder. Jämför t.ex. Frankrike, ett i hög grad katolskt land där den offentliga religionslösheten, laicitén är närmast statsreligion i sig (nej, det är knappast en tillfällighet att slöjdebatten kom tidigt till Frankrike) med Storbritannien där kyrksamheten är låg men där Church of England är en viktig beståndsdel i nationalkänslan.

Eller jämför hur begreppet frihet i USA till stor del förknippas med friheten att tro och frihet att bilda religiösa sammanslutningar - en frihet som inte fanns i länderna som USA´s nya invånare utvandrat från på 1600/1700/1800-talet, medan det i Sverige är förknippat med frihet från religiöst styre och religiös makt. Det kan vara värt att tänka på att religionsfriheten i Sverige historiskt sett är mycket ny. Människor som i dag är i 70-års åldern är uppvuxna i en tid då skolan och kyrkan fortfarande var sammanflätade och det inte var möjligt att gå ur Svenska kyrkan utan att gå med i ett av staten godkänt trossamfund. Det var alltså i princip inte möjligt att formellt vara ateist. Kanske är Sverige fortfarande i tonåren i förhållande till sitt religiösa arv? Det skulle i så fall kunna förklara en del av den där "det har du inte med att göra-inställningen" som finns hos många när det kommer till religion, liksom den höga pinsamhetsfaktorn hos all religiositet som inte är privat.

Och nej, jag vill inte ha det som i USA, men jag tycker det är intressant att fundera på om det är så enkelt som att i USA tror dom på Gud, det gör vi inte i Sverige. Kanske handlar det mer om att religion uttryck på olika sätt beroende på historisk och kulturell kontext.

Nya tider - gammal retorik

"I Sverige har man ingen aning om, vad den muslimska frågan egentligen betyder. Därför är man böjd att betrakta den sentimentalt, men Du kan vara förvissad om, att fick vi in några hundra muslimska familjer, som förökade sig så, som denna ras har för sed, så komme nästa generation att förbanna dem, som inte vetat att i tid stoppa immigrationen, och den därpå följande skulle inte finna något märkvärdigt i att hårda metoder till urinnevånarnas försvar komme till användning. Man behöver inte vara islamofob för att inse detta".

Nej, det är inte Breivik, det är Torsten Undén, Sveriges andreman på ambassaden i Wien som skriver detta 1936. Jag har bara bytt ut "jude" mot "muslimska" och "antisemit" mot "islamofob" i citatet som återges i Elisabeth Åsbrinks bok Och i Wienerwald står träden kvar.
Och nu är vi där. Dagens makthavare är av den generation som var Undéns nästnästa eller kanske nästnästnästa.Och vad klandrar vi Undéns generation för; naivitet i "judefrågan" eller undfallenhet för nazismen?

Vad kommer våra barnbarn klandra oss för?

The nordic way - en kylig väg?

Mentalitetsförändringar sker långsamt. Det är inte alltid lätt att få syn på dem förrän de är ett faktum. Debatten kring "kulturvänstern som Bengt Ohlssons artikel skapade visade i alla fall att det är något som sker, Maria Svelands artikel i DN igår likaså. Positioner och tolkningsföreträden omförhandlas, språket förändras när det som för ett årtionde sen var extremt blir normalt och det som var "common sense" blir extremt. Det mest "politiskt korrekta" (å vad jag hatar detta uttryck) i dagens samtalsklimat är väl att kritisera det politiskt korrekta t.ex.?

När mentaliteten förändras märks det inte mest hos dem som drivit på förändringen, utan hos dem som anpassar sig. Låt mig ta de två exempel som brukar väcka mest högljudd debatt och rop om PK, migration och jämlikhet. Det är ju inte så att gemene man/politiker har gått och blivit emot invandring och jämlikhet så där rakt av, men förespråkandet måste numera motiveras med de enda skäl som ses som giltiga; "det är bra för Sverige och för tillväxten". När hörde du senast någon försvara en generös flyktingpolitik med att det är vår förbannade skyldighet som empatiska och tänkande människor att också se till människor födda utanför vårt lands, liv och välmående, oavsett om det är bra för Sverige? När hörde du senast någon försvara satsningar på lika möjligheter för män och kvinnor med att det handlar om en grundläggande människosyn och syn på rättvisa, alldeles oavsett om kvinnlig representation i styrelserna ökar tillväxten eller inte? Det här är alltså inte bara en fråga om vänster och höger utan om synen på samhällsmeborgaren och hennes drivkrafter. Ytterst en fråga om egoism.

Just nu samlas de nordiska och baltiska regeringscheferna till toppmöte i Stockholm. Inför det har de svenska moderaterna tagit fram en skrift om "The nordic way" (läs mer om det här). Den nordiska modellen sägs handa om "Den starka individualismen. Att människor är fria tack vare politiken". Det är förstås delvis sant att den nordiska modellen med t.ex. väl utbyggd barnomsorg, med studiemedel och äldreomsorg har gjort människor fria från beroende av familj och släkt. De finns något gott i det. Och det är inte bara moderater som säger detta, Stefan Löfvén tal om frihet klingar i ungefär samma tonart. Men var verkligen tanken total individualism? Folkhemstanken byggde väl snarare på gemensamt ansvarstagande, inte ett insnävande av ansvar och omsorg från familjen till att enbart omfatta den egna personen, utan ett vidgande till att omfatta fler, det gemensamma samhället? Om den nordiska modellen numera handlar om att varken ha ansvar gentemot sin familj eller gentemot det gemensamma samhället undrar jag om det inte är en väg som leder till kylighet, egosim och ensamhet?

På spaning efter den identitet som flytt

Det är inte lätt att tvingas ändra sin organisatoriska självbild. Den utveckling socialdemokratin genomgått de senaste åren har många likheter med Svenska kyrkans. Plötsligt finner sig båda organisationerna vara en bland många istället för Partiet med stort P och Kyrkan med stort K. Båda har de haft svårt att släppa statskyrkans respektive det statsbärande partiets positioner och också utifrån på sätt och vis haft förväntningar på sig att leva upp till dem. Den försvagade ställningen i samhället kan också i båda fallen inte bara skyllas på egna misslyckanden utan har även sin grund i en samhällsutveckling där de egna kärngrupperna som tidigare utgjorde en självklar majoritet inte längre per automatik utgör någon sådan. En konfirmationsfrekvens på 80% kommer aldrig uppnås på en skola där 60% har muslimsk bakgrund. Och en arbetarkommun vinner inte med självklarhet ett kommunalval på en ort där typinvånaren är medelinkomsttagare med tjänstemannajobb som gör Rut-avdrag.  Den som har en självklar position behöver inte motivera sin existens, medan den som har en oppositionsposition ständigt tvingas slipa argumenten. Så har Svenska kyrkan t.ex. inte behövt formulera argument för barndop i ett samhälle där att döpa sina barn var "någonting man gör". Baptistiska samfund däremot har länge varit på det klara med varför barndop är någonting man inte gör. Och så plötsligt befinner vi oss i en tid då det som varit självklart kräver motivation medan det som tidigare varit undantag, som "barnet måste ju få bestämma själv" blivit det argument som inte kräver någon vidareutveckling. Inte för att genomsnittsföräldern blivit baptist men för att det är i samklang med tidens värderingar. Och när de tidigare frikyrkorna får samma "en bland många identitet"  som den tidigare statskyrkan blir det plötsligt möjligt att bruka ord som tidigare bidrog till att skapa "fiendens" identitet, så som t.ex. ordet folkkyrka. Eller för den delen arbetarparti.

När någonting har rasat samman kan man välja att bygga upp
på nytt som om ingenting hade hänt eller så kan man
integrera det gamla i något helt nytt (som här i en
sönderbombad kyrka i Köln.)

Allianspolitikers upplockande av tidigare socialistiskt identitetsmarkerande ord har nästan nått parodiska nivåer, som när Anders Borg uttryckte att det är "häftigt att betala skatt". Men Socialdemokraterna har också under sin långa period som "det stora partiet" förlorat förmågan att formulera argument. Medan man bokstavligt talat föddes in i Svenska kyrkan var det i alla fall relativt vanligt att vara socialdemokrat av "födsel och ohejdad vana". Dagens arbetare är förmodligen den första generation som inte självklart blir socialdemokrat av solidariska (om man vill uttrycka det positivt) eller gruppegoistiska (om man vill uttrycka det negativt) skäl. Dagens politiska motsvarighet till uppfattningen att barn ska få bestämma själva är förmodligen att rösta på den man tror skapar tillväxt och jobb. Det krävs ingen större motivering för att rösta på den som gör att man får lite mer över i plånboken, vilket ju faktiskt kan vara resultatet av en moderatpolitik även för en arbetare om hen är relativt välbetald.

Svenska kyrkans och socialdemokratins kriser kan kanske sägas stamma ur samma faktum: Det lönar sig inte självklart att vara med. För så är det ju faktiskt. En genomsnittsinkomsttagare som jag tjänar inte personligen på en socialdemokratisk politik. Och en genomsnittsmedlem "utnyttjar" inte kyrkan så pass mycket att det självklart på individnivå motsvarar kyrkoavgiften. Argumenten för tillhörighet handlar om högre, kollektiva och långsiktiga värden. Individualisering och kortsiktighet är förmodligen större fiender för Svenska kyrkan och Socialdemokratin än Moderater och (sekulär)Humanister. Reinfeldt är på sätt och vis ett mycket typiskt barn av sin tid när han varnar för visioner. Och den inställningen är på sikt mycket farligare än jobbskatteavdrag.

den ofrivilliga socialisten

Här har socialdemokraternas kris analyserats av statsvetare och ledarskribenter nästan hela året och så är det Rebecka och Fiona som sätter ord på det i Filip och Fredriks årskrönika på Kanal 5. DJ-duon beskrivs som "outade" socialister.
-Outade, säger Rebecka, är inte NI det, frågar Fiona.
-eh, jo äh, jag veeet inte säger, Filip.
- Jag är miljöpartist, säger Fredrik.
och då kommer det:
- Det är det som är problemet. Att det är så lätt att säga att man är miljöpartist.
Ja, där tror jag faktiskt vi har problemet för S, i alla fall om man reducerar frågan till att handla om unga, högutbildade, storstadsbor. Den gruppen skulle Socialdemokraterna behöva för att åter bli ett statsbärande parti och det är just den gruppen som saknas. De är nämligen miljöpartister. Om de inte röstar på alliansen alltså. Nu menar jag inte att alla miljöpartister är det slentrianmässigt eller oreflekterat, tvärtom känner jag många engagerade och pålästa miljöpartister, men om jag utgår från mig själv som ju trots allt tillhör den där gruppen storstadsväljare mellan 18 och 40, så nog tusan är det lite motvilligt jag inser att jag värderingsmässigt ligger nära S (jag ligger nära Mp också och har röstat på åtminstone fyra olika partier, ska jag kanske tillägga eftersom jag ju en gång tänkte mig att den här bloggen inte skulle driva partipolitik). Men ...under mina första val som myndig kändes en S-röst nästan som att inte vilja något, att nöja sig med status quo. Numera kräver en uttalad S-sympati svar på en massa kniviga frågor samt mod till viss förloraridentifikation. Det är enklare att vara miljöpartist. Det är på något sätt inte så "politiskt", det är mer allmänt schysst, medvetet och saknar 1800-talsarv.

Ett av de där 1800/1900-talsarven som jag tror är ödesdigert för S i förhållande till just den här gruppen är synen på utbildning, inte minst i de egna leden. Idéhistoriskt är det begripligt, universitetens stängda borgliga värld gjorde det nödvändigt för Socialdemokratin att säga "partiet är vårt universitet", men det funkar inte idag. (Maria skriver intressant om universitetsmiljöns tystnad och utestängningsmekanismer här.) Miljöpartiet vet det och väljer ledare med kompetens. Maria Wetterstrands och Åsa Romsons åsikter kan man ifrågasätta men knappas deras sakkompetens inom sina områden. För att se Håkan Juholts kompetens måste man liksom först köpa partiideologin om partiet som universitet.

Nu tror jag inte ens Rebecka och Fiona är socialdemokrater, jag tror de är vänsterpartister (vilket ju också är lite av en kliché - den unga revolutionära kulturarbetaren) men de satte fingret på något viktigt:
svensk skattepolitik har möjliggjort P3 som möjliggjort för ny och inte alltid så kommersiell musik att slå igenom som möjliggjort det svenska musikundret samt att problemet för S är att socialist är något man outas som (ofrivilligt, av någon annan), medan miljöpartist blivit så lätt att vara.  I alla fall i vissa kretsar, på vissa platser, men dessa kretsar är inte självklart mindre än de klassiska arbetarmas skara. Även om socialdemokraterna inte insett det.

Året som gått (i musik)

Nu återstår bara några dagar av 2011. Det är årskrönikornas och sammanfattningarnas tid.  Bäst av alla sammanfattningar är nog tidningen Times, som utsett demonstranten till årets person. Ja, är det något som kännetecknat 2011 så är det de folkliga protesterna, från Tahirtorget till Wall Street, från Libyen till London. Min egen (mycket begränsade) årskrönika kommer här i form av en spellista med en låt som säger något om varje månad.

Januari Det nya året började med Jasminrevolution i Tunisien. Och upproren spred sig som en tidig vårvind, medan en ovanligt sträng vinter härskade i norra Europa. Snart var demonstranter ute på gatorna i Libyen, Jordanien och Egypten också. Januari blev inte minst de egyptiska protesternas månad. Louis Armstrong sjunger om ett helt annat folk "opressed so hard they could not stand" i Egypten, men frihetslängtan går igen: Louis Armstrong – Let My People Go

Februari fortsatte att domineras av den arabiska våren. Men i februari släpptes också skivan med den låt som av många tidningar utsågs till årets låt: PJ Harvey – Let England Shake. Och skaka skulle England komma att göra, men först till sommaren då Londonkravallerna utbröt. Vårvintern dominerades istället av kunglig bröllopsyra.

I Mars fick Socialdemokraterna efter en långdragen och hårt kritiserad process äntligen en ny partiledare. Elvis-älskande Håkan Juholt höll ett ovanligt ideologiskt och visionärt installationstal, som fick många att jämföra med Olof Palme, som varit ett stort diskussionsämne denna vinter 25 år efter sin död. När Juholt klev ner från talarstolen till tonerna av A Little Less Conversation  var det nog många som önskade just "a little more action please", istället blev det en massa (ibland dåligt genomtänkt) snack, skandaler som avlöste varandra och dalande opinionssiffror.

I April kom värmen till Sverige lagom till en ovanligt sen påskhelg. Då släpptes också Veronica Maggios – Satan i gatan, årets mest spelade svenska artist både i P3 och på Spotify och sedan dess har man inte kunnat gå in i en affär eller på en buss utan att mötas av hennes vemodiga stämma. Att hon kommer att lämna Grammisgalan rätt tungt lastad är nog ingen vågad gissning. Nyhetsmässigt var April en tyngre månad dominerad av den japanska krissituationen efter tsunamin i mars.

Maj Boken "Den motvillige monarken" kom visserligen redan under senhösten 2010 men det var under maj månad den väckte riktig debatt då det visade sig att kungens vänner förhandlat med och betalat tungt kriminella maffiosos. Kungen själv framstod mest som en Kung av jidder och 2011 har med undantag för en lovande graviditet varit riktigt krisartat för kungahuset.

Hände det någonting i Juni? Någon som minns? Mer än att det var midsommar och skolavslutningar med sedvanlig skolavslutningsdebatt där skolverket fastslog att  Den Blomstertid Nu Kommer nog inte var så farligt religiös i alla fall.

Juli däremot, blev desto tyngre med massakern på Utøya och bombdådet i Oslo. Världen i höll andan i väntan på gripandet, analyserna av gärningsmannen ville aldrig ta slut liksom beundran för den rättrådige Jens Stoltenberg. Och mitt i alltihop dog Amy Winehouse - en liten tragedi mitt i den stora.
Amy Winehouse – Back To Black

I Augusti började begravningarna och minnesstunderna efter Utøya-offren. Til Ungdommen spelades på många av dem. Skakande berättelser om både ondska och hjältemod förmedlas från de överlevande och världen blev lite mänskligare för ett tag.

När sommaren gick mot höst i September började demonstranter synas också på New Yorks gator. Den arabiska våren hade inspirerat en amerikansk höst. We are the 99% skanderades och Occupy-rörelsen, som under oktober kom att sprida sig över världen var född. Snart fick de också ett eget soundtrack.
Spencer Livingston – Occupy Wall Street.

Oktober började med att Steve Jobs dog och plötsligt blev det uppenbart hur mycket ipoden, iphonen och ipaden revolutionerat världen. Och medan västvärlden diskuterade om Jobs var ett geni eller en diktatorisk chef tillfångatogs och dödades Muammar Khaddafi i Libyen. Dhalius – Apple II

i November var det vårdskandalerna på bl.a. Caremas äldreboenden som var det stora samtalsämnet i Sverige. Att bedriva vård och omsorg  For The Love Of Money blev en alltmer kritiserad idé när det visade sig att skattepengarna gick direkt till riskkapitalister registrerade på Jersey.

December månads största händelse var i alla fall för mig att se Tomas Tranströmers glädje då han fick ta emot nobelpriset i litteratur. Precis som han gillar jag Haydn´s pianosonater John Lill – Haydn Piano  Sonata No. 32 in G minor Hob. XVI: 44: Allegretto och några rader ur allegro får sammanfatta och avsluta ett år som handlat så mycket om frihet.


Jag spelar Haydn efter en svart dag

och känner en enkel värme i händerna.

Tangenterna vill. Milda hammare slår.
Klangen är grön, livlig och stilla.

Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.

Lucka 16 Då är det slut med tyrannerna

Ty då är det slut med tyrannerna,
borta är de hänsynslösa,
utplånade alla som hade ont i sinnet,
de som anklagade oskyldiga inför domstolen,
snärjde dem som förde rättvisans talan
och med lögner fällde den som var utan skuld.
Jesaja 29:20-21


I lördags fick tre kvinnor ta emot Nobels fredspris. En av pristagarna, Tawakkul Karman är unik på flera sätt: hon var den yngsta pristagaren någonsin och hon var den första arabiska kvinnan att motta priset. Den arabiska vår som Taiwakkul Karman fick personifiera har visat att längtan efter demokrati och frihet från förtryck är något allmänmänskligt, inte specifikt västerländskt. Titta gärna på hennes tal, eller i alla fall den korta slutkläm som finns med i detta klipp.

Karman och hennes medpristagare talade alla i sann profetisk anda, Karman med utgångspunkt i sin muslimska tro, Leymah Gbowee, som började sitt tal med "This is the day that the Lord has made", utifrån sin kristna. Så visst finns profeter i vår tid, profeter som både förmedlar framtidstro och fördömer tyranner på ett sätt som kanske fått Jesaja att känna igen sig. Det behövs så innerligt väl, nu när det på flera håll är frostvarningar i den arabiska våren.

Lydia, högern och rösträtten

Nej, jag vill verkligen inte försvara Sofia Arkelsten och hennes historieskrivning. Hon verkar djupt okunnig. Men, OM Moderaterna hade velat lyfta fram högerkvinnor som faktiskt kämpade för den allmänna rösträtt (och med allmän menar jag rösträtt för alla människor, den rösträtt Moderaterna syftar på i sitt partiprogram är i bästa fall rösträtt för män) så hade man t.ex. kunna lyfta fram Lydia Wahlström, konservativ historiker och radikal feminist. Hon beskrev sig själv som högerkvinna och var bland annat ordförande för Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). Wahlström var dock inte medlem i Allmänna valmansförbundet (Moderaternas föregångare). Det kunde nämligen inte kvinnor bli på den tiden. LKPR var ett politiskt neutralt förbund som rymde både höger- och vänsteranhängare, vilket verkar ha fungerat bra i början men allteftersom blev spänningarna tydligare och Lydia Wahlström fick avgå som ordförande. Hon delade vänsterkvinnornas mål, men hennes argument skilde sig på vissa punkter från deras. Bl.a. framhöll hon rösträtten som en skyldighet snarare än rättighet, ett perspektiv som jag ibland saknar i dagens debatt. Lydia hade för övrigt redan under studenttiden en kompanjon som delade hennes kamp för kvinnors rättigheter (och rösträtt) och som också hade den här blandningen av konservatism och radikalitet. Han hette Nathan Söderblom och blev så småningom ärkebiskop. Men om Nathan och Lydia ska jag skriva mer någon annan gång.  1933 utkom i alla fall Lydia Wahlströms bok  "Den svenska kvinnorörelsen: historisk överblick". Det kanske vore något att läsa både för de moderater som säger att deras parti var med och drev igenom den allmänna rösträtten och för alla dem som nu skriker högt att "de var ni inte alls". Historien är nämligen mer komplicerad än så.

Kristen etik och ekonomisk kris

Uttrycket kristna värderingar brukar få mig att se rött. Oftast syftar det ju på vissa typer av åsikter om sexualitet och familjepolitik.  Frågor som Jesus gärna talade om. Eller inte alls faktiskt. Det Jesus däremot ofta talade om var girighet och rikedom, så när KD´s Göran Hägglund skriver en artikel på DN Debatt som innehåller orden "kristna värden" och som börjar i frågan om skuldkrisen blir jag positivt överraskad.
"Den ekonomiska kris som plågar många länder svårt har inte ekonomiska rötter, det är viktigt att förstå. Det handlar om etik – om normer och värden" skriver Hägglund, och i detta tror jag han har alldeles rätt. Kortsiktig vinstmaximering bygger inga goda samhällen, det bygger inte ens på sikt stabila ekonomier. För det behövs det, som Hägglund påpekar, måttfullhet, förvaltarskap, ödmjukhet, ansvarsfullhet, pålitlighet och ärlighet. Värden som behöver ett längre perspektiv för att utvecklas.

Så långt är jag alltså med. Men kan man verkligen tala om dessa värden som renodlat kristna? Katolska Signumbloggen påpekar att Kina trots uppenbar brist på kristna värden inte befinner sig i någon ekonomisk kris medan kristna länder i Latinamerika gör det och landar i slutsatsen att "kristendomen och eventuellt också islam faktiskt bygger på vad som annars kallas ”sunt förnuft”. Alltså, det är inte som morallära som kristendomen är unik. Det kristna kommer möjligtvis in i motivet bakom moraliska handlingar.

Som lutheran kan jag heller inte låta bli att undra över den stora tilltro till den enskilda individen/företaget som artikeln andas och associera det till en calvinistisk sekulär helgelsetanke. Partiets pingst-rötter märks inte bara i värnandet av familjen utan också i tron på individen som genom omvändelse och insikt (och lite uppfostran) kan bli god, bara den elaka staten håller sig i bakgrunden. En typisk luthersk sekulär tanke skulle däremot vara att det ligger i människans natur att vara gririg, men att de värsta avarterna går att reglera med gemensamma regler. Det här perspektivet går att läsa mer om i Urban Claesson utmärkta artikel i Luther som utmaning. Och eftersom jag nu är lutheran så undrar jag om det verkligen är rimligt att anta att den ekonomiska krisen skulle kunna lösas med mindre politik? Är det inte lite väl naivt att tro att om staten bara slutar lägga sig så blir människor goda och ansvarsfulla förvaltare som inte skapar någon finanskris? Den amerikanska hösten visar tack och lov på ett alternativt synsätt.

Slutligen kan jag inte låta bli att tycka lita synd om Göran Hägglund, dels för att han verkar vara alldeles för vettig för sitt parti och dels för att han måste syssla med något han han har så negativa tankar om. För nog måste det vara roligare att vara politiker om man anser att "politik är att vilja" som Palme än om man ständigt häver ur sig formuleringar som: "Ibland är det politiken som är en del av problemet - och mindre politik lösningen."

Mina generationskamrater och jag - del II

Plötsligt sitter jag där och nickar lite instämmande i Alf Svenssons kommentarer om partiledares ålder. 28 år - är det verkligen en lämplig ålder för en partiledare? Det måste handla om att en ung och snygg person gör sig bättre i media. Eller vänta nu, hur hamnade jag där? Jag tycker ju det är viktigt att unga människor är lika väl representerade som äldre i politiken.

Jag antar att det är det som kallas 30-åsrskris, men det är jobbigt att inse att man inte längre kan skylla på sin ålder. Att ens generationskamrater sitter på höga poster och gör stora insatser och att man alltså principiellt skulle kunna göra det själv. Att den där tiden av sen, när jag blir äldre krymper ihop. Så jag tycker det är modigt av alla centerpartister och miljöpartister som trots att de är betydligt äldre än vad jag är och kanske passerat både 50 och 60 vågat rösta på kandidater som skulle kunnat vara deras barn.

Och inte är det något nytt att människor (i alla fall män) runt 30 påverkar samhället och historien. Vid 30 års ålder hade Shakespeare skrivit Romeo och Julia och Strindberg Röda rummet. Melanchton skrev Loci Communes vid 24 års ålder och Augsburgska bekännelsen vid 33. 33 var även Sartre när Äcklet kom ut. Vid 28 hade Einstein börjat utveckla sin relativitetsteori och Linné redan publicerat sin Systema Naturae. Mognad och ålder hör inte alltid ihop. Kloka 28-åringar är förhoppningsvis ännu klokare och mognare vid 70, men inte kommer visheten som ett brev på posten i samband med pensioneringen till den som inte varit så klok innan. Alla 15-åringar är inte identitetssökande, alla 25-åringar är inte energiska och alla 75-åringar är inte visa. Så ålder är egentligen ett väldigt dåligt kriterium vid rekryteringar. Företag som annonserar efter "dig mellan 25 och 35" visar bara att de är snävtänkta. Men det finns en poäng med att de som ska företräda folket i regering och riksdag också gör det åldersmässigt - med spridning både uppåt och neråt. Bara med sina generationskamrater delar man ju historia. Det blev uppenbart för mig när jag hörde Gustav Fridolin prata om den historiska utvecklingen i Sverige och det han pratade om var 90-talet. Det var helt enkelt ovant att det som var min skoltid, i mitt liv historiskt tid, också betraktades som historia av en politiker och inte som "härom året".

I morgon börjar jag en behörighetsgivande utbildning för blivande kyrkoherdar. Varje gång jag har berättat det har jag lagt till att jag inte tänker bli kyrkoherde än på länge. Det är visserligen sant. Jag tror inte alls jag är mogen för det nu. Men vad säger det om en organisation att det måste sägas och att man t.om. är obehörig enligt kyrkoordningen att söka en tjänst där man leder en församling vid en ålder då  det uppenbarligen går utmärkt att vara statsråd eller leda ett riksdagsparti?

Mina generationskamrater och jag

Anders Behring Breivik och jag är årsbarn. Vi föds det år då det är revolution i Iran, Margaret Thatcher blir Europas första kvinnliga regeringschef och barnaga förbjuds i Sverige (i Norge dröjer det till 1986.) När vi börjar skolan är Gro Harlem Brundtland statsminister i Norge och Olof Palme har nyss blivit mördad i Sverige. Världen blir en lite farligare plats. Vi är rädda för strålning från Tjernobyl, för den mystiska nya sjukdomen Aids och någonstans där ute går en mördare lös. Ungefär vid den här tiden skickas också en annan med mig jämnårig politisk mördare från Sverige till farföräldrarna i Serbien för att gå i skolan. Mijailo Mijailovic är visserligen född i december året innan, men det skiljer bara 2 månader mellan Breivik och Mijailovic. Fast där upphör väl å andra sidan likheterna? Eller gör de de?

Sedan det framkommit att Breivik planerat att döda Brundtland och att Mijailovic mycket väl visste vem Anna Lindh var och inte dödat av en en slump verkar de plötsligt inte så väsensskilda. "-Det är sådana som mig man rekryterar som terrorister, förstår du", säger Mijailovic själv, i en intervju i Expressen. Även om Breivik drevs av ideologi och Mijailovic verkar ha varit en betydligt mer a-politisk människa som t.ex inte kände till att Anna Lindh tagit ställning för Natos bombningar av Serbien (ett enligt spekulationerna tänkbart motiv) så har de det gemensamt att de hatar politiker. Nästan alla. På Breiviks lista över förrädare finns både höger- och vänsterpolitiker. Alla är kulturmarxister. Även moderater. Och allt började gå utför på 60-talet. Mijailovic säger att han aldrig kommer att be om nåd hos tingsrätten eftersom "de dömer inte rättvis, de dömer politiskt" och att han lika gärna hade kunnat ge sig på Lars Lejonborg. Ändå blev det socialdemokrater, för dem båda. Och kvinnor.

I en för övrigt utmärkt artikel om Breiviks kvinnohat börjar Marie Simonsen med att förvåna sig över att en av Breiviks inspiratörer bloggaren "Fjordman" är född på 70-talet."Alle som traff ham på nettet før han forsvant inn i mer lukkete fora, ville sverget på at han var en mye eldre mann", skriver hon med hänvisning till hans 50-talslängtan. Jag blev inte förvånad. Jag föreställde mig hela tiden Fjordman som en person i Breiviks - och min egen ålder. För vilka är det egentligen som tittar på Mad Man, driver "hemmafrubloggar" och romantiserar 50-talet. 40-talisterna som upplevt 50-talet själva och haft sina egna mammor hemma? Nej knappast i särskilt stor utsträckning. Det är vi 70-talister som gör det. Vi som i stor utsträckning haft två föräldrar som arbetat, som uppfostrades av föräldrar och lärare som var unga på 60-talet. Vi som var dagisgenerationen, andra vågens feministers barn, den första där pojkar och flickor skulle ha lika chanser. Och vad fick vi? Surdegspappor - och Breivik och Mijailovic. Förmodligen två sidor av samma mynt. Pojkarna som klarade att flickorna också skulle vara med i leken och så småningom såg en förändrad papparoll som en möjlighet. Och pojkarna som inte klarade det och började drömma om en annan tid och ett annat land. Eller förresten, hur många av oss hade egentligen föräldrar som var 68:or och grupp 8:or? Myten om det genomröda samhället är nog också en bov i dramat. Alltså; strax före valet 1968 trodde många att det skulle bli borgerlig valseger precis som det blivit i Danmark, Finland och Frankrike och de flesta studenter, ja de ockuperade inte kårhus. Våren 68 var endast 9 % politiskt aktiva. De flesta i borgerliga partier.

Tidsandan skapar inga terrorister. De flesta 79:or har inte mördat någon alls. Men tidsandan och inte minst myten om den skapar en bild av vem som bestämmer. Och när Anders Behring Breivik gick i skolan. Ja, då var det Gro Harlem Brundtland som var statsminister.