lördag 29 september 2012

Mikaelikaka

I morgon är det den helige Mikaels dag. För inte så länge sedan var Mikaelidagen eller Mickelsmäss en av årets viktigaste högtider i Sverige. Det var den tid då skörden och höstbruket var avklarat, en tid för marknader och skördefester. Och för uppbrott. Nu var det lugnare i jordbruket och pigor, drängar och statare kunde flytta. Mikealidagen markerade också vinterhalvårets början precis som Jungfru Marie bebådelsedag om våren markerade vinterhalvårets slut. Och så var det ju förstås den helige Mikaels dag, ängladagen. Idag vet jag inte om så många firar Mikaeli. Skördefesterna lever kvar eller har återupptäckts här och var och i många kyrkor har man familjegudstjänst och sjunger "Dansa med änglarna".  Seden att dekorera kyrkorna med potatis, morötter, äpplen, rödbetor och kålhuvuden hör däremot, i den mån det lever kvar, oftast till tacksägelsedagen. Som trogna läsare vet så gillar jag att försöka hitta mattraditioner till kyrkliga helger som inte har så mycket traditioner utanför kyrkorummet. Och vad passar väl bättre till Mikaeli än att frossa i grönsaker och rotfrukter eller baka en kaka på något som många av oss faktiskt kan skörda (eller köpa närodlat i butik): äpplen och morötter och dekorera den med änglar. Så voila: en mikaelikaka med äpplen och morötter.
Gör så här:

* Sätt ugnen på 190 grader. Smörj och bröa en form på 24 cm.

* Rör samman 1dl rapsolja, 1 dl smält smör och 21/2 dl strösocker.

* Riv morötter och äpplen så att det blir ca 2 dl rivna morötter och 3 dl rivna äpplen. Blanda i smeten tillsammans med 3 ägg.

* Blanda 31/2 dl vetemjöl med 1 tsk bakpulver, 1 tsk bikarbonat, 1/2 tsk salt, 1 tsk kanel och 1 tsk stött kardemumma. Rör ner i smeten och häll upp i formern.

* Grädda mitt i ugnen ca 40 min.

* Låt kakan svalna och rör ihop 1 burk kesella med vaniljsocker efter smak.

* Täck kakan med toppingen. Klipp ut konturerna av en ängel i ett vanligt papper och lägg över kakan eller använd ett pepparkaksmått (då blir det förmodligen finare än på bilden) och sikta över kanel.



onsdag 26 september 2012

Söta änglar och starka hjältar

Varje år kring Mikaelidagen funderar jag på hur Bibelns och populärkulturens änglar egentligen hänger ihop. Bildgoogla ordet "änglar" eller "angels" och sötheten vet inga gränser. Slå upp ordet ängel i Bibeln och fram träder starka hjältar som täpper till lejons gap och strider mot drakar. Hur har det blivit så? Är det ens samma väsen som skildras?
Ofta har jag velat befria änglarna från prylbodsestetiken. Jag vill tro på änglar som verkligen kan kämpa för det goda och jag tänker mig att glitter och tyll kanske inte är de mest användbara redskapen i den kampen. Eller är det det? Jag tittar på ängeln i min hylla, så blond och vän och from. Kanske inte typisk för dagens änglar men väl för det tidiga 1900-talet. Skulle hen kunna strida mot drakar? Jag vill genast svara nej, men kanske finns det ändå en poäng i änglaestetiken. Kanske är försötligandet av änglar inte bara ytligt och flummigt. För tänk om de vackra änglarna vill säga oss att styrka kan finnas bakom ljusa lockar och att det finns kamper som kan vinnas på knä. Jag gillar tanken på att denna lilla gestalt är mäktig. Det vänder liksom på begreppet makt. Och det är ju vad Gud brukar göra.

söndag 16 september 2012

Gamla texter, nya perspektiv

Det är något fascinerande med att återvända till texter och upptäcka att man i en ny tid och en ny ålder ser helt andra saker. Just nu läser jag t.ex. Moa Martinssons Mor gifter sig, en bok jag tror jag läste i tidiga tonår. Att läsa den nu igen, men med en annan förståelse för den vuxnas moderns situation är spännande. Idag tänker jag dock framförallt på att återvända till bibeltexter och specifikt på berättelsen om Marta och Maria som jag läste vid dagens söndagsskola. Jag har alltid gillat berättelserna om syskonen i Betania. I deras närvaro blir Jesus så mycket människa, ja jag föreställer mig att de verkligen var hans vänner. Tidigare har jag uppskattat berättelsen om när Maria blir sittande vid Jesu fötter istället för att hjälpa Marta med måltidsbestyren för att Jesus uppmuntrar henne att alldeles bokstavligt inta lärjungens position istället för att gå in i den traditionella kvinnorollen och passa upp. Jag har helt enkelt hört till team Maria. Men idag, ja jag blir nästan irriterad på Jesus. Alltså, själva förutsättningen för att han ska kunna sitta där, för att Maria ska kunna sitta där är ju att det finns Martor. De flesta män skulle ju inte klara sig en dag (ok, Jesus klarade sig 40) utan dessa kvinnor och deras osynliga arbete. Någon måste trots allt se till att maten kommer på bordet! Det slår mig att jag blivit Marta, vilket först gör mig lite besviken. Men i en annan situation är det Marta som inser vem Jesus verkligen är, och är det inte det som är så spännande med att återvända till texter, att vi ser dem från ständigt nya håll. Är det någon mer än jag som funderat på var Lazarus håller hus förresten?

tisdag 11 september 2012

Ateister är väl inte romantiker?

...frågade Fredrik Skavlan Björn Ulvaeus i fredags. Jodå, det kan de visst vara, menade Ulvaeus som själv såg sig som en stor romantiker. Självklart har han rätt men jag tror att frågan avslöjar en inte helt ovanlig bild av ateister som rationella, oromantiska förnuftsmänniskor och troende som ologiska känslomänniskor. Fast så enkelt är det ju inte förstås. Till och med stjärnateisten Richard Dawkins beskriver känsloupplevelser i samband med musik, poesi och solnedgångar och visst finns det troende som är extremt fyrkantiga,  oromantiska och har svårt att prata om känslor. Bilden säger dock något om vad vi menar att religion är.  Hör religionen till känslornas område? Sätter en religiös människa sin känsloupplevelse av naturen före vetenskapens kunskap om evolutionen? Är det den pietistiska religionsdefinitionen många sekulariserade västerlänningar tagit till sig?

Det finns en sorts människor som stör mig och det är dom som tror att alla reagerar som dom själva. Det är störande oavsett om det handlar om kristna som säger att alla blir glada av gospel eller ateister som tror på mikroskop som omvändelseredskap. Lika lite som alla människor drabbas av andliga upplevelser eller religiösa tankar vid stora konst- eller naturupplevelser, lika lite börjar alla människor ifrågasätta Guds existens av att läsa om evolutionsläran. Självklart finns det folk som är ateister av rena känsloskäl och självklart finns det kristna som strävar efter rationalitetRichard Dawkins tror att om folk bara läste mer naturvetenskap skulle vi också börja ifrågasätta tron på Gud. Jag tror att om Richard Dawkings läste lite mer humaniora så skulle han börja ifrågasätta sin tro på sitt väldigt oproblematiserade sanningsbegrepp.