Vad är det för fel på bekräftelse?

Bekräftelsesökande. Smaka på ordet. Det är inget en vill vara, eller hur? En stabil människa lever inte av andras bekräftelse. Den som är mogen har lärt sig att hitta bekräftelsen inom sig själv. Men är det verkligen så? Kerstin Gezelius skrev en intressant text i DN om detta i fredags och efter att ha läst den började jag fundera. Vad är det för människor som "bekräfta dig själv-tänkandet" skapar? Och är det inte egentligen ganska knepigt det här med att skuldbelägga något så mänskligt som att söka bekräftelse. Det kallas ofta narcissistiskt, att söka bekräftelse altså, men är det inte minst lika narcissistiskt att vara oberörd av andras tyckanden och gillanden? Själv har jag papper på att jag "inte lever av yttre bekräftelse" (jo, det är faktiskt sant). Det anses bra i mitt yrke. Och det är det förstås. Ytlig bekräftelsetörst, inte minst i samband med makt, kan göra stor skada och leda till att människor utnyttjas. Men jag är övertygad om att den där eftersträvansvärda oberördheten också kan leda fel.

"Terapeuter och coacher säger att vi ska sluta söka bekräftelse och välsignelse av våra medmänni­skor. Att vi ska kunna ge det till oss själva. Vilket egentligen betyder att vi ska ge upp försöken att överbrygga skillnader i samhället, ge upp försöken att nå varandra", skriver Gezelius, och visst ligger det något i det?  Har vi gett upp, accepterat att ingen bryr sig och att förståelseklyftorna är för stora.?Mina associationer går också till Liv Strömquists briljanta Prins Charles känsla i vilken förklaras - nej alltså det går inte att förklara serieteckning i ord - men ungefär, hur flickor i den sexistiska kulturen socialiseras till att få bekräftelse genom att skapa och upprätthålla nära relationer, medan pojkar får sin självkänsla genom att utföra lyckade självständiga aktiviteter. Detta leder till att kvinnor söker bekräftelse, som de egentligen bara kan få av andra kvinnor, hos ständigt avvisande män (som i själva verket behöver en kvinna, men på lagom avstånd). Att vara bekräftelsesökande är alltså något starkt kvinnligt kodat, ja framförallt är det väl associerat med tonårsflickor, och därmed får det förstås låg status.

Strömquist kallar både det "kvinnliga" och det "manliga" beteendet för störningar orsakade av den sexistiska kulturen. Jag tänker att det är en viktig poäng. Naturligtvis är det inte bra att vara helt upptagen med vad andra tycker om en. Men det är naturligtvis inte heller bra att fullständigt skita i det. Och det glöms ofta bort i vårt autonomihyllande samhälle. För vad händer med den som struntar i vad andra tycker, struntar hen inte också lätt i vad andra känner? Jag tror att vi behöver varandras bekräftelse och välsignelse i det vardagliga för att få den grund som behövs för att när något viktigt står på spel använda vår integritet och kunna strunta i vad alla andra säger.

En tisdag med en smula torsdag i

Semester är slut och så även bloggsemestern. Tillbaka i vardagen tänker jag på arbete. Och på vardagar.   Tidningarna är fulla med tips på hur en ska klara övergången till arbetsliv och vardag så här års. Samtidigt tycks ganska många, i alla fall på de arbetsplatser jag befunnit mig, vara ganska glada över att börja jobba igen efter semestrar. Kanske för att den där strukturlösheten som är så skön i början på en semester gör tillvaron, ja kanske inte långtråkig eller påfrestande, för en märker ofta inte av det, det är fortfarande skönt att vara ledig, men vad ska vi säga: plan, i slutet? Veckans krön och krokar försvinner. Allt som ska uträttas blir en smula jobbigt. Och så tornar den där uppförsbacken som är arbetsstarten upp sig just för att krönen planats ut. Arbete föder arbete och overksamhet föder overksamhet. I alla fall är det så för mig. Och förmodligen är det samma mekanismer som bidrar till att många människor som varit arbetslösa beskriver det som helt annorlunda än ledighet. Arbetsdagarna är semester- och helgdagarnas förutsättning. Men riktigt så enkelt att vardagar är vardagar och helgdagar är helgdagar är det ju inte. Boken jag läser just nu, Den siste greken  av Aris Fioretos innehåller en liten filosofisk betraktelse jag bara  måste dela med mig av.

Och vad var det som sade att en onsdag var en onsdag? Kunde vissa veckor inte vara fulla av måndagar medan andra innehöll allt utom fredagar? När Jannis formulerade sina tankar under lunchen föreslog han att somliga händelser borde betraktas som "det närmaste man kommer en tisdag som inte är någon" medan andra var "typiska fall av torsdag" [...]
På samma sätt som sorgen kunde ligga pressad mellan hjärtslag eller glädjen leva mellan handklappningar, kunde en dag innehålla andra. Om ett dygn var särskilt minnesvärt, och därför rött, rörde det sig kanske om "en dubbel tisdag" eller "en onsdag med en smula måndag i".

Och om ni undrar så är det just nu en tisdag med en smula torsdag i medan det igår var en måndag med en smula lördag i.