och rika skickar han tomhänta bort?

Eva Brunne och Elisabet Pettersson skriver mycket klokt om etik och vinstkrav i dagens DN. Läs den artikeln! Själv är jag för trött för att skriva något klokt om den nu så jag nöjer mig med att publicera en ledare jag skrev för Svensk kyrkotidning för ett par veckor sedan på lite samma tema:

Och rika skickar han tomhänta bort? »kyrkan och girigheten« 

Jag har sett något ont och plågsamt under solen: hopsparad rikedom blir sin ägares olycka. Orden kommer från Predikaren och är förmodligen runt 2300 år gamla. Många bibelord är plågsamt rättframma när det gäller girighet och kärlek till pengar. Alla känner vi väl till att Jesus säger: "samla inte skatter här på jorden, där mask och mal förstör" och "det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike", ändå kan jag inte komma ihåg att jag någon gång hört en rejäl predikan om girighet (eller för den delen hållit någon själv). Det är så lätt att fega ur och börja prata om att pengar i sig inte är onda, bara kärleken till dem, och att Jesus faktiskt säger att det inte är omöjligt för en rik att komma in i Guds rike eftersom allt är möjligt för Gud.

Men nu är det ekonomisk kris i många av världens länder och på gator och torg höjs röster mot girighet och materialism. Jag kan inte komma ifrån känslan av att Svenska kyrkan såväl som andra kyrkor är märkvärdigt tysta i dessa frågor som så uppenbart berör många människor. Det är ju inte frågor som ligger långt ifrån vare sig den profetiska traditionen eller Jesu budskap. 
Också i vår egen lutherska tradition och historia är kampen mot girighet tydligt närvarande. Martin Luther skriver t.ex. i Huspostillan: Ty girigheten misshagar på det högsta vår Herre Gud, eftersom det inte finns någon last, som förhindrar evangelium och skadar de kristna så som den. Likväl ser vi, att hela världen är nedsänkt i denna synd. och så ger han exempel som visar på att vår mänskliga natur är sig tämligen lik: Girigheten befordras också i hög grad därav, att knappast någon låter sig nöja med vad Gud gett och unnat honom, utan var och en vill ha mer och komma sig upp ännu högre. Den som Gud gett ett vackert hus, han vill ha ett slott. Får han ett slott, så vill han ha en hel by och så undan för undan. Ingen låter sig nöja, alla vill stiga högre upp och ha mer.

Nu har Occupy Wall Street-rörelsen blivit global och nått Sverige och åter syns skyltar med budskapet att en annan värld är möjlig. Dessa anti-girighetsrörelser poppar upp med jämna mellanrum. På 90-talet var det Attac och anti-globaliseringsrörelser, efter finanskrisen för några år sedan började det dyka upp berättelse på berättelse om människor som gjort ny-prioriteringar i sina liv och insett att det välbetalda jobbet inte var allt. En cyniker skulle säga att dessa rörelser visserligen dyker upp regelbundet men att de också snabbt faller i glömska utan att ha förändrat något i grunden. Så är verkligen en annan värld möjlig? Det finns naturligtvis inte ett kristet svar på den frågan, men ett försök till svar bör i alla fall innehålla en uppmaning till hopp och strävan utan att för den skull frångå en lutherskt realistiskt syn på människan, där bl.a. girigheten ses som en inneboende realitet.

Och kan kristendomen erbjuda ett botemedel mot girigheten? Göran Hägglund har på DN Debatt (8/10) hävdat att det som fattas det krisande Europa är just kristna värderingar men också fått mothugg av Bo Rothstein (12/10) som menar att det inte går att göra en sådan koppling. Problemet är att kristendomen inte erbjuder någon färdig ekonomisk modell. Det går inte att tala om någon biblisk ekonomisk politik, eller att något idag existerande land skulle styras enligt denna modell. Det är också viktigt att skilja mellan kristna värderingar i bemärkelsen exklusivt kristna och värderingar i samklang med kristendomen. Värden som måttfullhet, långsiktighet och ansvar för kommande generationer är inte specifika för kristendomen. 

Väldigt många religioner och profana livsåskådningar lär att vi inte ska sätta vår tillit till det materiella bland annat finns det berömda nålsögat också i Koranen. Och i Svenska Dagbladet (24/10) citerar Clemens Pollinger den tyske ekonomiprofessorn Stefan Homburg som säger att: ”Hopp finns det för dem som kan tillägna sig en buddistisk livssyn och avsäga sig en strävan efter materiella värden. För de andra ser det mörkt ut.” Värderingarna Hägglund tar upp är inte värderingar som skiljer kristendomen från andra religioner men de är bl.a. förenliga med kristen etik.

Frågan är om vi som på olika sätt representerar Svenska kyrkan vågar ta upp en etisk fråga som inte handlar om hur några andra ska leva sina liv utan utmanar oss själva på djupet. För det är ju det svåra med girighet och ekonomi, att vi visserligen kan prata om Håkan Juholt och giriga direktörer, men att vi själva lever mitt i en tillvaro där budgetar ska hållas och pensionsförsäkringar väljas. Vem vågar då som Luther skriver att unga gör: hellre äta körsbär än räkna pengar?

Kristen etik och ekonomisk kris

Uttrycket kristna värderingar brukar få mig att se rött. Oftast syftar det ju på vissa typer av åsikter om sexualitet och familjepolitik.  Frågor som Jesus gärna talade om. Eller inte alls faktiskt. Det Jesus däremot ofta talade om var girighet och rikedom, så när KD´s Göran Hägglund skriver en artikel på DN Debatt som innehåller orden "kristna värden" och som börjar i frågan om skuldkrisen blir jag positivt överraskad.
"Den ekonomiska kris som plågar många länder svårt har inte ekonomiska rötter, det är viktigt att förstå. Det handlar om etik – om normer och värden" skriver Hägglund, och i detta tror jag han har alldeles rätt. Kortsiktig vinstmaximering bygger inga goda samhällen, det bygger inte ens på sikt stabila ekonomier. För det behövs det, som Hägglund påpekar, måttfullhet, förvaltarskap, ödmjukhet, ansvarsfullhet, pålitlighet och ärlighet. Värden som behöver ett längre perspektiv för att utvecklas.

Så långt är jag alltså med. Men kan man verkligen tala om dessa värden som renodlat kristna? Katolska Signumbloggen påpekar att Kina trots uppenbar brist på kristna värden inte befinner sig i någon ekonomisk kris medan kristna länder i Latinamerika gör det och landar i slutsatsen att "kristendomen och eventuellt också islam faktiskt bygger på vad som annars kallas ”sunt förnuft”. Alltså, det är inte som morallära som kristendomen är unik. Det kristna kommer möjligtvis in i motivet bakom moraliska handlingar.

Som lutheran kan jag heller inte låta bli att undra över den stora tilltro till den enskilda individen/företaget som artikeln andas och associera det till en calvinistisk sekulär helgelsetanke. Partiets pingst-rötter märks inte bara i värnandet av familjen utan också i tron på individen som genom omvändelse och insikt (och lite uppfostran) kan bli god, bara den elaka staten håller sig i bakgrunden. En typisk luthersk sekulär tanke skulle däremot vara att det ligger i människans natur att vara gririg, men att de värsta avarterna går att reglera med gemensamma regler. Det här perspektivet går att läsa mer om i Urban Claesson utmärkta artikel i Luther som utmaning. Och eftersom jag nu är lutheran så undrar jag om det verkligen är rimligt att anta att den ekonomiska krisen skulle kunna lösas med mindre politik? Är det inte lite väl naivt att tro att om staten bara slutar lägga sig så blir människor goda och ansvarsfulla förvaltare som inte skapar någon finanskris? Den amerikanska hösten visar tack och lov på ett alternativt synsätt.

Slutligen kan jag inte låta bli att tycka lita synd om Göran Hägglund, dels för att han verkar vara alldeles för vettig för sitt parti och dels för att han måste syssla med något han han har så negativa tankar om. För nog måste det vara roligare att vara politiker om man anser att "politik är att vilja" som Palme än om man ständigt häver ur sig formuleringar som: "Ibland är det politiken som är en del av problemet - och mindre politik lösningen."

Den diskvalificerade konsumenten

När jag var 7 år gammal var jag på semester i Bulgarien med min familj. Min mamma hade en turkos dress med matchande byxor och tröja i nåt prassligt tyg. Förmodligen helrätt 1986. Anledningen till att jag minns just dessa kläder är, att i det fortfarande kommunistiska Bulgarien så var de hårdvaluta. En man försökte vid flera tillfällen enträget att få köpa dem. Han skulle ha dem som scenkläder till sin sjungande fru. Anledningen till att jag kommer att tänka på dem nu är att jag läser Sofi Oksanens roman Stalins kossor som bl.a. handlar om hur finsk-estniska Anna och hennes mammas reser till moderns hemland Estland under 80-talet, där släktingar och tulltjänstemän väntar sig deodoranter, jeansjackor och skinande vita gympaskor från landet i väst. Och där estniska kvinnor säljer sig för ett par strumpbyxor. Det är inte långt mellan Estland och Finland. Säkerligen var det inte lätt att leva i ett samhälle med ständig varubrist alldeles i närheten av ett överflödssamhälle. Att se vad andra hade men inte kunna köpa.

Dagens London lider knappast av någon varubrist. Den politik som skapat fattiga ytterområden i västeuropas storstäder har inte många likheter med den som gjorde Estland och Bulgarien fattigt på 80-talet . Men jag tror ändå det finns en likhet i frustrationen att leva nära överflödssamhället, men ändå inte vara en del av det. Att se vad andra har men inte kunna handla. Inte för att det saknas varor som i det gamla öst men för att det saknas pengar. "Det här är inte de hungrigas upplopp. Det är de defekta och diskvalificerade konsumenternas upplopp" så beskrev sociologen Zygmunt Bauman Londonupploppen i en debattartikel för någon vecka sedan. Idag är vi alla först och främst konsumenter. Det är så vi skapar vår identitet och det är så vi uppfyller våra plikter som samhällsmedborgare. Om vi förr arbetade för att kunna konsumera (i alla fall det nödvändigaste) uppmanas vi idag att konsumera för att skapa arbeten. Bauman citerar Georges W Bush som efter 11/9 uppmanade människor att gå tillbaka till det normala med orden "fortsätt shoppa".

Människors begär efter saker - inte minst saker som andra har, går inte att lagstifta bort. Det har kommunisttiden visat, men fattigdom går att i alla fall att minska och fattigdom skapar materialism. Jag tror Bauman har en viktig poäng när han i gårdagen Svenska Dagbladet efterlyste andra sätt att mäta välstånd än BNP och visar på exemplet: "En av paradoxerna är ju att när vår bil går sönder eller vi själva skadas och åker till sjukhus ökar BNP, men om du går till din granne och hjälper honom i hans trädgård förändrar det inte BNP." Det behövs alternativ till BNP inte minst för att det skapar diskvalificerade konsumenter.