Klassamhället som kom tillbaka

Jag har aldrig varit i Ullared. (Säger man förresten i eller på?) Däremot har jag varit på opera betydligt fler gånger än jag kan räkna. Redan där kan ni placera mig, eller hur? Vårt samhälle är fullt av små subtila klassmarkörer. Den lilla papperspåsen med patisserienamnet som bara de som är hyfsat hemma i Paris förstår att le igenkännande åt, antalet hyllmetrar med de ekologiska varorna med de snygga förpackningarna som genast gör att man kan avgöra en matbutiks geografiska placering, eller frekvensen av direktdrickande ur 1 1/2-litersläskflaskor. Det här är en sorts klassbegrepp, ett begrepp med ständigt flytande och föränderliga gränser. Du kan inte slå dig till ro med ditt medelklassiga dinkelmjöl eller överklassiga gummistövlar med höga skaft för snart är (kopiorna) "allas" egendom och något annat visar på medvetenhet.


Men det är inte det här som är klassamhället. Att de yttre attributen blir viktigare är kanske ett tecken på ökade klyftor, men det är just tecken det är. Verkliga klasskillnader handlar inte om Ullared utan om vem som lever längre, vem som har råd att vara sjuk, vem som kan ta en kvart paus på jobbet när den vill, vem som vågar tro på sina egna åsikter. Den huvudsakliga klassgränsen i Sverige idag tror jag går mellan dem som är fria i många av sina avgörande val och dem som har en mycket begränsad frihet. Eller som Göran Greider skriver i gårdagens Metro: Det är inte vad man arbetar med, utan vilken makt man har över sitt eget arbete som i slutändan avgör vilken klass man tillhör. I det har han rätt men glömmer dem som inte arbetar. Det är trots allt betydligt mindre skillnad i ekonomiska villkor mellan rörmockaren och högstadieläraren än mellan den som aldrig kommit in på arbetsmarknaden och den som har ett klassiskt arbetaryrke.


Klassbegreppet är inte längre enkelt. Du kan ha opinionsbildarmakt och genommedelklassig bakgrund och samtidigt som frilansare inte kunna ta ut mer är 16 000 kronor i månaden och oroa dig för varje sjukdag. Och du kan ha en månadslön på 32 000 och bo i villa men ha en gedigen arbetarklassidentitet och känna att du inte kan påverka samhället. Detta medför dock inte att klasskillnaderna idag skulle vara mindre. Bara att "arbetare" inte per atomatik är de utanförställda. Timvikarien som rings in på jobb med en timmas varsel, den papperslöse som inte vågar fråga efter avtalsenlig lön, eller den långtidsarbetslöse som går på ett fas3-jobb ingen någonsin tror blir ett riktigt jobb har inte ens en arbetarrörelse i ryggen. Klass kan inte bara förstås ur ekonomiska termer, men det är ett rent hån mot verkligt ekonomiskt utsatta att reducera dem till konsumenter som saknar stil. Vilket ju faktiskt är vad man gör om man påstår att klass idag handlar om annat än pengar.


Men klassamhället syns bara ur vissa vinklar. Den som är fri att välja sitt liv tror för det mesta att andras livssituation är lika mycket resultat av fria val. Det är det förstås ibland, men vart tar vanmakten vägen i ansvarskalkylen? Och är den underpriviligierade mer ansvarig för att aldrig välja fel än den överpriviligierade? När jag hör Göran Greider debattera med Jens Liljestrand i radio, håller jag med Liljestrand. Han är ju så sympatisk och herregud, hat kan väl aldrig vara konstruktivt. Men när Greider avbryter Liljestrand och säger, nej du förstår inte, inser jag att han har rätt. Och att jag inte heller förstår. Jag förstår inte Greider. Jag förstår Liljestrand. Bara det är ett tecken på att Greider har rätt. Klassamhället existerar och måste berättas om för oss som inte kan förstå.

Evangelium enligt Hök Mats

Det finns en gestalt i Selma Lagerlöfs roman Jerusalem som jag fastnat alldeles särskilt för. Eller rättare sagt, det finns en gestalt i Ingmarsspelet i Nås som baseras på romanen Jerusalem som jag fastnat alldeles särskilt för. Själva romanen var det så länge sedan jag läste att jag inte längre vet vad jag minns. Gestalten jag tänker på är i alla fall Hök Mats - som beskrivs som en liten snäll gubbe med mild röst. Hök Mats är ingen hjälte. Han är den som blir kvar, som inte kan med att sälja sin gård och sina marker för att utvandra till Jerusalem. Som blir sittande med pennan i handen när han ska skriva på kontraktet. Hök Mats är den trossvaga som inte riktigt rycks med i den dramatiska väckelsen - skulle man lätt kunna tro. Men så enkelt är det inte, för Selma hade blick för människor och deras trosliv. De som stannar hemma i Nås i stället för att åka till Jerusalem är inte mindre fromma. De är bara fromma på ett annat sätt.

I Ingmarsspelet träder Hök Mats fram som predikant - om än nedtystad av andra. Han är också en del av väckelsen. Men Hök Mats predikar om blommorna på marken hemma i Nås och hur han inte kan tro att Sarons liljor skulle kunna vara vackrare än dessa eller att Gud skulle vilja att det regnade eld och svavel över det som Gud skapat så gott. För Hök Mats finns Gud inte mer i Jerusalem än i Nås. Han tänker på Gud där han går och plogar och undrar om inte Gud kan tala genom honom likväl som genom den karismatiske och svavelos-predikande Helgum.

Det finns gott om Helgumar i vår värld. Det finns gott om folk som följer dem. Och ofta har bilden av religiösa människor formats efter dem. Det är sån man ska vara om man är kristen på riktigt. Men många av oss är inte kristna på det sättet. Därför gillar jag Hök Mats, han som blev kvar, han som älskade sin plats på jorden för mycket. Inte nödvändigtvis för att han är en förebild, men för att han visar att olika personligheter måste få tro på olika sätt. Och självklart kan Gud tala också genom Hök Mats.

Lär oss att leva för de levande

står det i en bön vi ofta ber på begravningsgudstjänster. Det är en fin tanke - i alla fall när den inte står i motsättning till att bevara minnet av den döda. Men det här med att leva för de levande brukar inte alltid mötas av så muntra tillrop, i alla fall inte om någon dristar sig till att göra detta under tiden mellan dödsfall och begravning

Det har gått en och en halv månad nu sedan den nya lagen om att begravning ska ske inom en månad (i praktiken begravningsgudstjänst inom tre veckor) efter dödsfall infördes. Förmodligen har den inte lett till några revolutionerande förändringar. De flesta begravningar ägde även förut rum inom en månad. Men den konsensus som verkar finnas kring att det är  hemskt att vi i Sverige inte har tid att begrava våra döda får mig att fundera. Självklart kan det finnas praktiska/ekonomiska/hygieniska/miljömässiga skäl till att begravningar bör ske snabbare. Och självklart är det förfärligt när någon vill hinna begrava mamma på lunchen. Men är det typfallet?

Det händer då och då att jag träffar på människor som inte varit med på sina föräldrars eller syskons begravningar. Det har ofta handlat om begravningar som skett långt borta och i länder där man begraver inom några dagar eller i alla fall en vecka, vilket har gjort att de inte hunnit dit. För många familjer i Sverige är prio ett att barn och barnbarn ska kunna vara med och i dag är det ju faktiskt inte ovanligt att ett en dotter bor med sin familj i England, ett barnbarn pluggar i USA och en svärson är och hälsar på sina föräldrar i Libanon. Är det självklart sämre att prioritera de levandes närvaro framför att den döda ska komma i jorden? Och är det alltid ett bevis på att man inte sörjer så mycket att mormors begravning skjuts på framtiden? Kan det inte vara precis tvärt om - att sorgen är stark, och i en tid då sorg ses som något väldigt privat, så vill man inte ha begravning, i alla fall inte om det ska komma fler än de närmaste medan sorgen känns chockartad och okontrollerad. Man vill helt enkelt in i en annan sorgefas innan man är redo att möta andra, tycker jag mig ibland märka. Om detta är ett beteende som ur psykologiskt perspektiv försvårar sorgearbetet har jag inte kompetens att bedöma, men jag skulle i alla fall inte vilja avfärda det som att begravningen är lågprioriterad. Ett tredje skäl för att det tar lång tid kan vara att en begravning idag kräver mycket mer av planerande än för bara några decennier sedan eftersom den förutsätts gestalta den dödes personlighet i val av alltifrån musik till blommor. Kanske är det en konsekvens av att vi som präster oftast inte känner dem vi begraver och att griftetalen blir därefter. Kanske är det en konsekvens av att fokus allt mer kommit att hamna på det levda livet när tron på livet efter detta inte kan förutsättas. Individualism ända in i döden kan naturligtvis ifrågasättas men att vilja begrava just Kalle och inte en farbror i största allmänhet är väl ändå ett tecken på att just Kalle betytt något och lämnat spår?

Så ja, jag tycker att en begravning i normalfallet bör kunna ske inom några veckor, men behöver vi kritisera oss själva som dödsförnekande svenskar för att det inte alltid blir så? Sorg och omsorg kan se olika ut och leda till olika prioriteringar.

Land, du välsignade

Så går en nationaldag mot sitt slut. Och stoltheten över Sverige ökar. Jo, jag är glad att bo i Sverige. Glad över syrenbersåer och fläderblomssaft, tallskogsdoft och vallmokantade åkrar. Fast allt det där vackert svenska är ju inte vackert för att det är svenskt, utan för att det är mitt, stenarna där barn jag lekt.  Andra människor har andra stenar, kanske till och med vackrare, men hemkänsla handlar om emotionalitet inte objektivitet.

När jag för en kort tid bodde utanför Sverige var det ändå aldrig naturen, smakerna och dofterna jag saknade  Det var det där Sverige som i alla fall på vissa platser manifesterades idag. Landet som inte stannar vid Land, du välsignade utan faktiskt strävar efter att inkludera fler. Det finns något rörande i att vi är ett land som inte riktigt vet hur vi ska fira vår nationaldag. Den där ängsligheten som det ofta talas om kan lika gärna kallas eftertanke eller omsorg. Vi är trots allt många som inte dras med i billig nationalism. Och att vi inte vet hur vi ska fira har ju faktiskt att göra med att ingen längre minns någonting annat än frihet inom våra gränser. Det är ett klassiskt lyx-problem alltså.

Men man kan vara stolt över Sverige ändå: stolt över allt det som nya svenskar säger sig uppskatta. Och nej, jag har inte gjort någon statistisk undersökning men jag har frågat, t.ex. barn jag träffar och hittills har ingen nämnt syrenbersåer och flädersaft (eller Evert Taube och midsommaraftnar för den delen) men väl demokrati, jämlikhet, gratis skola, sjukvård för alla samt förekomsten av busstidtabeller(!). Nu finns det naturligtvis mycket att kritisera och förbättra även när det handlar om demokrati, jämlikhet skola och sjukvård, för att inte tala om kollektivtrafiken men det är trots allt det som är grunden för vårt gemensamma Sverige. Inte midsommaraftnar som hämtade från öl-reklamer, utan att bussen går på morgonen en tisdag i november, att skolklockorna ringer och att det trots väntetider på akuten inte prioriteras efter plånbok. Det Sverige är jag stolt över liksom att det faktiskt är typisk svensk kultur och svenska värderingar att vilja dela med sig av det - men i detta ligger förstås också en sorts nationalism. Också att tro sig vara bäst i världen på att inte hänfalla åt nationalism är naturligtvis ett uttryck för det.  Men jag är ändå stolt över Sverige och platser som Flemingsberg där majoriteten av världens nationaliteter finns representerade (jo, det är sant) och man ändå inte slår ihjäl varandra. Det och så lite valmokantade åkrar och Sverige är ändå rikt välsignat.