Adventskalenderdags!

Det har varit lite lågsäsong på bloggen nu ett tag, men det ska det snart bli ändring på. Jag ligger nämligen i startgroparna för årets bloggadventskalender. Och i år tänkte jag ägna mig åt något så nördigt och tråkigt som Jesu släkttavla.

Av en händelse så kom jag nämligen att läsa om den katolska(?) adventstraditionen att göra ett Jesse Tree. Genom att klippa och klistra och pyssla symboler så åskådliggör man Jesu härstamning. Nu är jag ingen pysslare, så det blir inget klippande och klistrande här. Jag kommer istället att varje dag fram till jul presentera en biblisk händelse eller person som på något sätt pekar fram emot Jesus, genom en symbol som så småningom ska hängas i granen. Min julgran ska alltså bli ett Jesse Tree, eller kanske snarare en Jesse gran. Men med tanke på risken för att inte ett barr kommer hänga kvar på julafton blir det en liten substitutgran fram till den 23:e eller så.

Och Jesse i sammanhanget, ja, det är alltså Jesse som vi förr sjöng om i psalmen Det är en ros utsprungen av Jesse rot och stam. Numera sjunger vi om Davids rot och stam istället och Jesse, som alltså var Davids pappa, kallas i dagens bibelöversättning Jishaj.

Innan någon nu tror att jag har bivit en sån där bokstavstroende som tror mig kunna redogöra för Jesu härstamning tillbaka till Adam så vill jag bara påpeka att det inte primärt är blodsband jag är intresserad av, det är förväntans bakgrund, profetiornas genealogi jag vill utforska. Alla föds vi in i ett sammanhang och med en släkt och en historia. Inte ens Jesus dimper bara ner från himlen. När han föds i Betlehem på kung Herodes tid är det början på något nytt men också en händelse som relaterar till sånt som skett långt innan. Bibeln är ju ett enda stort nät av intern kommunikation.

Släkttavla för Jesus Kristus, son av David, som var son av Abraham. Så börjar Matteus evangelium. Och där börjar också vi. Följ med på lördag! Men än så länge få ni hålla till godo med en gammal ortodox målning av The Tree of Jesse. Mycket smakfullare än vad min Jesse gran kommer att bli.

Och nu då?

Ett tecken på att man närmar sig medelåldern är att böckerna som kallas generationsromanerna handlar om ens egen generation. Karolina Ramqvists Alltings början är en sådan roman för mig. Den är full av café au lait- koppar som fungerar som madeleinkakor och nyhetshändelser jag inte visste att jag mindes. Jag levde ett helt annat liv än romanens Saga, kroglivet var främmande för mig när jag var 15-16.  Ändå var det Ramqvist feministgeneration som liksom satte ord på tillvaron för mig. Jag hade visserligen redan läst Under det rosa täcket  och var åtminstone lite bekant med feministikoner som Simone de Beauvoir när Fittstim kom ut (då jag gick sista året i gymnasiet) men i den antologin var det min generation som fick en röst. Jag uppfattade Fittstim-gänget som enormt handlingskraftiga och aktivistiska därför är det först med förvåning och sedan med någon slags blandning av lättnad och besvikelse jag läser om Saga - berättarjaget som inte är identisk med författaren men som onekligen delar många drag med henne - och hennes känsla av att inte leva upp till den feministiska moderns krav på hur en frigjord kvinna ska vara. Saga och och bästa vännen Pauline har just inga barrikader att stå på. De dricker drinkar och spanar på män istället. Och de får inte livet riktigt att gå ihop. De lever Samantha-liv  (för att komma med ytterligare en generationsreferens) och upprepar ständigt för sig själva att relationer inte är för sådana som dom, dom tar för sig istället, men Saga trillar ändå dit på en Mr Big som är ännu mer känslomässigt handikappad än orginal-Big.

Saga är ingen sympatisk hjältinna, jag stör mig på henne mest hela tiden och det finns någonting som gör att boken inte berör mig på ett känslomässigt plan, ändå stannar de frågor hon väcker kvar. Vad gör vi nu? Nu när det inte finns några demonstrationer för rätt till dagis eller abort att gå i, nu när rätt många av oss är ekonomiskt oberoende (av män alltså, när män är ekonomiskt oberoende brukar det betyda något annat) men upptäckt att oberoendet inte alls var lätt och det känslomässiga beroendet än värre. Nu när segrar borde vara vunna men känslan av att röra sig i en värld med ständiga hot ändå inte försvinner. Nu, när det är fel att säga att inget förändrats men andra vågens tid ändå väcker nostalgi. Vad gör vi nu?

Tro, val och frihet

Att det är valdag i USA idag har väl knappast undgått någon, inte heller att religionen spelar en helt annan roll i den amerikanska politiken än i den svenska. 95% av amerikanerna säger sig tro på en högre makt och föreställningen att en religiös tro är en förutsättning för att vara en god människa är djupt rotad hos många berättar t.ex. Människor och tro. Mer förvånande är det kanske att det verkar viktigare att ha en tro än att ha "rätt" tro. Hur ska vi annars förstå att många konservativa kristna inte tycks ha några problem att stödja Mitt Romney trots att hans mormonska tro rimligtvis borde innehålla en hel del irrläror i deras ögon. Kobra gjorde för övrigt ett intressant och skrämmande program om mormoner och Romney för ett tag sedan, där det bl.a. frågades vad det har för betydelse för klimatfrågan att väldigt många mormoner tror att Jesus ska komma tillbaka (till USA) under deras livstid.

Att en person med en sådan kontroversiell tro som Romney skulle ha en chans i den svenska politiken förefaller föga troligt. Men också Obamas tal om tro skulle förmodligen framstå som något apart här. Hur har det då blivit så, att religionen fått en så offentlig roll i USA? Ja, kolla bara på alla artiklar om religion och presidentval på en sajt som Huffpost Religion har. Frågan är förstås väldigt komplex och jag ska inte ens försöka mig på ett svar här, bara påminna om att förhållandet mellan religion och politik ser väldigt olika ut också om man bara ser till västvärldens liberala demokratier. Gemensamt för dessa länder är upplysningstidens tänkande påverkat den historiska utveckling, och i upplysningstänkandet har tron på en separation mellan stat och kyrka, mellan världslig och andlig makt sin grund. (Ja, man skulle kunna hänvisa till Luther och tvåregementesläran också, men en sekulär stat var nog trots allt en främmande tanke för Luther). Ändå kan vi se att upplysningsarvet tagit sig olika utryck i olika länder. Jämför t.ex. Frankrike, ett i hög grad katolskt land där den offentliga religionslösheten, laicitén är närmast statsreligion i sig (nej, det är knappast en tillfällighet att slöjdebatten kom tidigt till Frankrike) med Storbritannien där kyrksamheten är låg men där Church of England är en viktig beståndsdel i nationalkänslan.

Eller jämför hur begreppet frihet i USA till stor del förknippas med friheten att tro och frihet att bilda religiösa sammanslutningar - en frihet som inte fanns i länderna som USA´s nya invånare utvandrat från på 1600/1700/1800-talet, medan det i Sverige är förknippat med frihet från religiöst styre och religiös makt. Det kan vara värt att tänka på att religionsfriheten i Sverige historiskt sett är mycket ny. Människor som i dag är i 70-års åldern är uppvuxna i en tid då skolan och kyrkan fortfarande var sammanflätade och det inte var möjligt att gå ur Svenska kyrkan utan att gå med i ett av staten godkänt trossamfund. Det var alltså i princip inte möjligt att formellt vara ateist. Kanske är Sverige fortfarande i tonåren i förhållande till sitt religiösa arv? Det skulle i så fall kunna förklara en del av den där "det har du inte med att göra-inställningen" som finns hos många när det kommer till religion, liksom den höga pinsamhetsfaktorn hos all religiositet som inte är privat.

Och nej, jag vill inte ha det som i USA, men jag tycker det är intressant att fundera på om det är så enkelt som att i USA tror dom på Gud, det gör vi inte i Sverige. Kanske handlar det mer om att religion uttryck på olika sätt beroende på historisk och kulturell kontext.