något gammalt, något nytt

Tänk att liturgi kan engagera så!  Förslag till en ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan har släppts (kolla här) och på Facebook bildas en diskussionsgrupp med över 3000 medlemmar som har diskussionstrådar om ämnen som kalk versus bägare (för det som nattvardsvinet hälls upp i alltså) med över 100 inlägg. Jag har ännu bara studerat handboksförslaget lite ytligt, men hittat en hel del bra grejer som att uttrycket "Kristi världsvida kyrka" lyfts i dopgudstjänsten, som att nåden får en tydligare plats i flera av beredelsetexterna, som att myndiggörandet av konfirmanderna tydliggörs genom att ordet redovisning tagits bort till förmån för konfirmandernas predikan och som att vigselgudstjänsten äntligen känns anpassad för par som redan har bildat familj. Nu ska alltihopa prövas i remissförsamlingar och den diskussion som följer på det blir intressant att följa.

Jag skrev för många år sedan min D-uppsats om gudstjänstdiskursen på 60-80-talet och den process som ledde till den kyrkohandbok som kom 1986 och som används idag. Mycket är sig likt i debatten. Mycket är annorlunda. Även uppsatsen känns daterad (och väldigt akademisk) men det kan vara intressant att jämföra. Här finns den att ladda ner:

http://www.scribd.com/doc/95343776/slutversion-D-uppsats

Scenen och gillestugan

För några veckor sedan skrev Sigfrid Deminger en mycket uppmärksammad artikel i Dagen med rubriken "Frikyrkligheten bar inte". Förutom att artikeln har drag av emeritignäll (varför drabbas så många f.d. kyrkoledare av lusten att äntligen berätta för omvärlden hur illa det egentligen står till?)  så ställer den också viktiga frågor om frikyrklighetens roll och liturgins och tillbedjans väsen. Som svenskkyrklig är det förstås trevligt att läsa att Deminger uppfattar att Svenska kyrkan är bättre på att ge rum åt det heliga och att liturgin bygger på de församlades delaktighet, men jag känner också igen en hel del av det han kritiserar. Svenska kyrkan är inte heller den fri från ytlighet och uppträdande-tänkande, vilket bland annat Antje Jackélen, klok som alltid, påtalar här. Svenska kyrkan har en tillgång i liturgins relativt välbevarade grundstruktur, den gör att en gudstjänst inte kan urarta till Öppen scen, men tänket bland oss som deltar, är det så annorlunda?

Ofta känner jag mig lite mästrande när jag gång på gång påtalar: "ni är inte publik, ni är deltagare" eller "det är inte uppträda ni ska göra, ni ska läsa en bibeltext". Men om man inte har en kyrklig skolning och om det man i övrigt upplever, när man tittar på en tv-gala, när man går på en konsert, när man är på PRO eller har skolavslutning, är att några uppträder och andra tittar på hur ska man då kunna förstå att i kyrkan är det annorlunda? Är det så konstigt att man applåderar då? Är det så konstigt att man läser predikoturerna på samma sätt som bio-annonserna och småpratar sig igenom processionen till graven? Och när vi som präster springer ut och in i kyrkorummet i våra Birkenstocks (inte jag alltså, vid Birkenstock går gränsen) och med kaffekoppar i händerna (det är jag skyldig till) flera gånger om dagen, ja då är det svårt att upprätthålla helighetskänslan inför rummet. Ofta tror jag förytligandet är ett uttryck för en slags resignation, den inre längtan efter de höga valven har fått ge vika för den mer lättuppfyllda efterfrågan efter gillestugan.

Utvecklingen de senaste 50 åren har gått mot ökad delaktighet av lekfolk i gudstjänsten. Det är en mycket positiv utveckling, men den har inte kunnat motverkat scenifieringen och gillestugekänslan. Enmans-showen har bara blivit ett ensamble-uppträdande. Den viktigaste frågan för de kommande 50 åren tror inte jag är att engagera fler för att "göra saker" utan att engagera mer, så även den som inte "gör något" känner att deltagande innebär att gå in i ett annorlunda rum, i en annorlunda tid och i ett annorlunda sätt att vara. Uppgiften är inget mindre än att försöka återerövra känslan av helighet och det låter sig inte göras om vi inte också förstår att heligheten både fascinerar och skrämmer och att småprat, mobilkameror, uppträdanden och konferencierssnack hålls upp som skyddande sköldar mot detta skrämmande.

På spaning efter den identitet som flytt

Det är inte lätt att tvingas ändra sin organisatoriska självbild. Den utveckling socialdemokratin genomgått de senaste åren har många likheter med Svenska kyrkans. Plötsligt finner sig båda organisationerna vara en bland många istället för Partiet med stort P och Kyrkan med stort K. Båda har de haft svårt att släppa statskyrkans respektive det statsbärande partiets positioner och också utifrån på sätt och vis haft förväntningar på sig att leva upp till dem. Den försvagade ställningen i samhället kan också i båda fallen inte bara skyllas på egna misslyckanden utan har även sin grund i en samhällsutveckling där de egna kärngrupperna som tidigare utgjorde en självklar majoritet inte längre per automatik utgör någon sådan. En konfirmationsfrekvens på 80% kommer aldrig uppnås på en skola där 60% har muslimsk bakgrund. Och en arbetarkommun vinner inte med självklarhet ett kommunalval på en ort där typinvånaren är medelinkomsttagare med tjänstemannajobb som gör Rut-avdrag.  Den som har en självklar position behöver inte motivera sin existens, medan den som har en oppositionsposition ständigt tvingas slipa argumenten. Så har Svenska kyrkan t.ex. inte behövt formulera argument för barndop i ett samhälle där att döpa sina barn var "någonting man gör". Baptistiska samfund däremot har länge varit på det klara med varför barndop är någonting man inte gör. Och så plötsligt befinner vi oss i en tid då det som varit självklart kräver motivation medan det som tidigare varit undantag, som "barnet måste ju få bestämma själv" blivit det argument som inte kräver någon vidareutveckling. Inte för att genomsnittsföräldern blivit baptist men för att det är i samklang med tidens värderingar. Och när de tidigare frikyrkorna får samma "en bland många identitet"  som den tidigare statskyrkan blir det plötsligt möjligt att bruka ord som tidigare bidrog till att skapa "fiendens" identitet, så som t.ex. ordet folkkyrka. Eller för den delen arbetarparti.

När någonting har rasat samman kan man välja att bygga upp
på nytt som om ingenting hade hänt eller så kan man
integrera det gamla i något helt nytt (som här i en
sönderbombad kyrka i Köln.)

Allianspolitikers upplockande av tidigare socialistiskt identitetsmarkerande ord har nästan nått parodiska nivåer, som när Anders Borg uttryckte att det är "häftigt att betala skatt". Men Socialdemokraterna har också under sin långa period som "det stora partiet" förlorat förmågan att formulera argument. Medan man bokstavligt talat föddes in i Svenska kyrkan var det i alla fall relativt vanligt att vara socialdemokrat av "födsel och ohejdad vana". Dagens arbetare är förmodligen den första generation som inte självklart blir socialdemokrat av solidariska (om man vill uttrycka det positivt) eller gruppegoistiska (om man vill uttrycka det negativt) skäl. Dagens politiska motsvarighet till uppfattningen att barn ska få bestämma själva är förmodligen att rösta på den man tror skapar tillväxt och jobb. Det krävs ingen större motivering för att rösta på den som gör att man får lite mer över i plånboken, vilket ju faktiskt kan vara resultatet av en moderatpolitik även för en arbetare om hen är relativt välbetald.

Svenska kyrkans och socialdemokratins kriser kan kanske sägas stamma ur samma faktum: Det lönar sig inte självklart att vara med. För så är det ju faktiskt. En genomsnittsinkomsttagare som jag tjänar inte personligen på en socialdemokratisk politik. Och en genomsnittsmedlem "utnyttjar" inte kyrkan så pass mycket att det självklart på individnivå motsvarar kyrkoavgiften. Argumenten för tillhörighet handlar om högre, kollektiva och långsiktiga värden. Individualisering och kortsiktighet är förmodligen större fiender för Svenska kyrkan och Socialdemokratin än Moderater och (sekulär)Humanister. Reinfeldt är på sätt och vis ett mycket typiskt barn av sin tid när han varnar för visioner. Och den inställningen är på sikt mycket farligare än jobbskatteavdrag.

så har vi väl aldrig gjort, eller?

Hemkommen från en inspirerande dopfestival funderar jag på det här med drop-in-dop, något som tydligen väckt både förtjusning och bestörtning. Jag vet ännu inte vad jag tycker om företeelsen, eller rättare sagt jag tror jag tycker att det kan vara en spännande öppning i vissa sammanhang och medföra risker för ett urskillningslöst döpande i andra. De tydligaste argumenten för tycker jag Mikael framför här, att inte sätta gränser för nåden.

Men något som slagit mig när drop-in-dopen diskuterats är att det ofta framställs som någonting nytt som skiljer sig från historiens doppraxis. (Fast nu var ju förstås inte på alla seminarium på festivalen så kanske diskuterades just detta någonstans). Men fram till åtminstone en bra bit in på 1800-talet (på vissa platser 1900-talet) döptes barnen under sin första vecka. Föräldrarna närvaro räknade man inte med, åtminstone inte moderns, hon var ju i regel fortfarande sängliggande. Är det någon som tror att det skedde dopsamtal i denna kontext? Eller tänk på alla BB-dop under 1900-talet (härom veckan fick jag reda på att det förekommit i min församling in på 80/90-talen och nu pratar vi alltså inte nöddop utan dop av friska barn). På BB-dopen som inte var något undantag utan mycket vanliga vid seklets mitt radades alla barn som fötts under veckan upp och döptes i närvaro av barnmorskor, men inga faddrar eller föräldrar. Från Arvidsjaur där bilden kommer ifrån berättas det att mammorna fick med sig ett foto hem. Vad var detta om inte drop-in-dop, där man inte ens behövde droppa in? Hade man verkligen försäkrat sig om att föräldrarna hade fått diskuterade dopets innebörd då?

Nu finns det en viktig skillnad mellan vår tid och de tider som exemplen ovan beskriver och det är att den präst som döpte 1850 eller 1950 kunde vara ganska säker på att barnet skulle växa upp i ett kristet sammanhang, ha kristendomsundervisning i skolan, i 1800-tals barnets fall vara förpliktigad att gå i gudstjänst och i 1900-talsbarnets fall med ganska stor sannolikhet i alla fall gå i söndagsskolan. Om föräldrarna inte var troende fanns det andra som bar.

Jag vill absolut inte tillbaka till denna doppraxis, det är en fantastisk utveckling att dopen har blivit till fester som flyttat in i kyrkorna igen (för dop i kyrkan var ovanligt under både 1800-talet och stora delar av 1900-talet) men jag tycker det kan vara värt att tänka på att dagens dop med barn som ofta är runt halvåret och vars dop har bokats och planerats månader i förväg inte är "så som det har brukat vara" eller ens "så som det brukar vara" om vi ser till andra delar av den världsvida kyrkan. Dopsamtal, dopinbjudningskort och matchande servetter är nya företeelser. Och är det något man kan säga om dem som kommer till drop-in-dop så är de väl att de alla fall inte där för de matchande servetternas skull.

Själv har jag upptäckt att jag är döpt i en klänning med blåa band. Ja, för det här var innan man kom på att flickor minsann alltid haft rosa.

Kyrkan och den goda smaken

Maria Schottenius  skriver i DN om skvalmusiken i kyrkan och efterlyser lite mer klass. Om jag bara skulle gå på oreflekterad känsla skulle jag hålla med henne. Tänk så vackert det vore om begravningarna präglades av proffscellister som spelade Brahms cellosonater eller varför inte körer som sjöng In Paradisum från Faurés Requiem. Och tänk om bröllopssolisterna kunde sjunga lite mer Händel och lite mindre Cecilia Wennersten. Ja, så fint allt skulle bli om folk bara hade lite mer stil. Och pengar.

Det kan kännas trivialt att ta upp pengar när det handlar om begravningar. Men begravningar (för att inta tala om bröllop) är Big Buisness.  Min erfarenhet är att knappast någon villl ge musikern ledigt och ersätta organisten med en CD-spelare. De allra flesta vill trots allt ha Blott en dag, Härlig är jorden, lite orgelmusik när man går in, men sen vill man dessutom ha en låt på CD, för mamma tyckte ju så mycket om Christer Sjögren. Det är alltså oftast inte organisten man vill ersätta med förinspelad musik utan solisten.

För vad kostar en solist? Hur många har råd att ta dit en stråkkvartett? Hur många har en operautbildad person i bekantskapskretsen som klarar en krävande aria? Inte många i min del av verkligheten.

Min erfarenhet är inte att människor kommer med ogenomtänkta och banala musikförslag eller kräver att Gud ska bort ur texterna. De allra flesta människor jag möter har funderat och lyssnat och kommer sedan med en CD-skiva med musik som har ett viktigt budskap för dem. Det är ytterst sällan klassisk eller kyrklig musik, men människor väljer inte för att vara tarvliga, de väljer musik som väcker känslor och minnen och som säger något om den människa som ska begravas.

Det här är en knepig fråga och jag sörjer verkligen med Maria Schottenius att så få uppskattar klassisk kyrkomusik, men frågan är inte så enkel att det handlar om ryggradslösa musiker. De flesta musiker jag träffat har en musikalisk stolthet. Det stora problemet (förutom det ekonomiska då) tror jag är att musik för de flesta idag inte är något man utövar tillsammans utan något vi överlåtit till proffsen. I en tid då man sjöng i skolan, sjöng i arbetarrörelsen, sjöng i nykterhetslogen och självklar dansade till levande musik var det kanske inte så konstigt att sjunga i kyrkan också men idag är det det. Och så länge den förinspelade musiken är förhärskande överallt  annars i samhället kan jag förstås hävda att kyrkan borde vara en frizon från den, men hur konstruktivt är det? Då är det kanske mer kreativt att hitta en brygga mellan bibeltexter och A Whiter Shade of Pale eller Like a Virgin. Och ibland tror jag faktiskt att valet att ha CD är ett uttryck för kvalitetstänkande, för ärligt talat, hur många solister i begravningsbyråernas stall sjunger som Christer Sjögren?

Och läs gärna Miriams kloka tankar här.

om ni är riktigt tysta...

Det finns vissa debatter som nästan blir till traditioner i sig själva. Frågan om skolavslutningar och adventsgudstjänster i kyrkan är en sådan debatt. Den poppar upp minst två gånger per år och positionerna är tämligen förutsägbara. Jag har skrivit om det förut, bland annat här, och även om jag har en något mer nyanserad uppfattning nu så tycker fortfarande ungefär så. Det är inte rimligt att en kommunal (eller för den delen fristående icke-religiös) skola firar gudstjänst på skoltid. När den nya skollagen nu infört en skarpare skrivning om konfessionella inslag och många rektorer börjar fundera över vad som är konfessionellt och inte så är det inte ett nederlag för Svenska kyrkan. Det är ett tecken på att Svenska kyrkan börjar betraktas som kristen och inte bara svensk.


Kyrkor och samfunds uppgift i förhållande till skolor bör vara att erbjuda kunskap om sin religions tro och traditioner och samverka kring såndant där man har en kompetens att bidra med (t.ex. i diskussioner om livsfrågor och etik) eller när det handlar om det gemensamma lokalsamhällets bästa. Kunskap skadar aldrig någon. Det är någonting positivt att känna till också den tro man inte delar. Jag minns fortfarande studiebesök i synagogor och moskéer jag gjort under skol- och studietid som inspirerande upplevelser.


Ungefär så tänker jag när jag nu sitter och skriver inbjudningar till skolor på jobbet. Men det finns uppenbarligen många som inte tänker som jag, både präster som tycker att skolavslutningar är bra tillfällen för förkunnelse, föräldrar som har (den för mig något paradoxala) uppfattningen att kyrkorummet är jätteviktigt, men att det kristna budskapet ska bort, och rektorer som anser att barn ska skyddas från all form av religiös påverkan. Därför tycker jag det är jättebra att kyrkomötet beslutat att låta ta fram ett diskussionsunderlag för församlingarnas samtal med skolorna. Av Kyrkans Tidnings referat från kyrkomötesdebatten att döma lär det behövas. Frimodig kyrkas linje att ta strid för kristna inslag i avslutningar kan i längden bara leda till en sak. Att kontakten med skolorna bryts helt, och det kan väl inte ligga i någons intresse. Nej, tack och lov att Svenska kyrkan har en ibland underfundigt rolig ärkebiskop som sa de kloka orden: "- Jag har varit på alldeles för många avslutningar som börjat med: Om ni är riktigt tysta så kan ni höra klockorna ringa." Just, det ja, att börja med att tysta någon är ingen bra ingång till dialog. Därmed inte sagt att jag inte själv gjort mig skyldig till just den formuleringen, om än inte på någon skolavslutning.

Mina generationskamrater och jag - del II

Plötsligt sitter jag där och nickar lite instämmande i Alf Svenssons kommentarer om partiledares ålder. 28 år - är det verkligen en lämplig ålder för en partiledare? Det måste handla om att en ung och snygg person gör sig bättre i media. Eller vänta nu, hur hamnade jag där? Jag tycker ju det är viktigt att unga människor är lika väl representerade som äldre i politiken.

Jag antar att det är det som kallas 30-åsrskris, men det är jobbigt att inse att man inte längre kan skylla på sin ålder. Att ens generationskamrater sitter på höga poster och gör stora insatser och att man alltså principiellt skulle kunna göra det själv. Att den där tiden av sen, när jag blir äldre krymper ihop. Så jag tycker det är modigt av alla centerpartister och miljöpartister som trots att de är betydligt äldre än vad jag är och kanske passerat både 50 och 60 vågat rösta på kandidater som skulle kunnat vara deras barn.

Och inte är det något nytt att människor (i alla fall män) runt 30 påverkar samhället och historien. Vid 30 års ålder hade Shakespeare skrivit Romeo och Julia och Strindberg Röda rummet. Melanchton skrev Loci Communes vid 24 års ålder och Augsburgska bekännelsen vid 33. 33 var även Sartre när Äcklet kom ut. Vid 28 hade Einstein börjat utveckla sin relativitetsteori och Linné redan publicerat sin Systema Naturae. Mognad och ålder hör inte alltid ihop. Kloka 28-åringar är förhoppningsvis ännu klokare och mognare vid 70, men inte kommer visheten som ett brev på posten i samband med pensioneringen till den som inte varit så klok innan. Alla 15-åringar är inte identitetssökande, alla 25-åringar är inte energiska och alla 75-åringar är inte visa. Så ålder är egentligen ett väldigt dåligt kriterium vid rekryteringar. Företag som annonserar efter "dig mellan 25 och 35" visar bara att de är snävtänkta. Men det finns en poäng med att de som ska företräda folket i regering och riksdag också gör det åldersmässigt - med spridning både uppåt och neråt. Bara med sina generationskamrater delar man ju historia. Det blev uppenbart för mig när jag hörde Gustav Fridolin prata om den historiska utvecklingen i Sverige och det han pratade om var 90-talet. Det var helt enkelt ovant att det som var min skoltid, i mitt liv historiskt tid, också betraktades som historia av en politiker och inte som "härom året".

I morgon börjar jag en behörighetsgivande utbildning för blivande kyrkoherdar. Varje gång jag har berättat det har jag lagt till att jag inte tänker bli kyrkoherde än på länge. Det är visserligen sant. Jag tror inte alls jag är mogen för det nu. Men vad säger det om en organisation att det måste sägas och att man t.om. är obehörig enligt kyrkoordningen att söka en tjänst där man leder en församling vid en ålder då  det uppenbarligen går utmärkt att vara statsråd eller leda ett riksdagsparti?

En identitetssvag kyrka?

Sedan jag skrev om religionsdialog-debatten förra gången har det skrivits mycket klokt. Marika Palmdahl och Caroline Kyhlbäck har båda bra inlägg i Kyrkans Tidning, liksom Åke Bonnier på sin blogg, för att bara nämna några. Dessutom kan jag efter en helg om religionsdialog med mina medarbetare (ideella som avlönade) konstatera att mina farhågor om att det skulle låta som på KT´s webb inte besannades. Tvärtom sas det mycket tänkvärt och insiktsfullt.

Men en fråga har dröjt kvar hos mig liksom i svallvågorna av den här debatten: är Svenska kyrkan identitetssvag? Vad innebär i så fall det?

För det första tror jag inte att dialogvilja har någonting med identitetssvaghet att göra. Är det inte snarare ett tecken på att man har lite dåligt självförtroende och inte riktigt vet vem man är om man är väldigt mån om att definiera sin egen grupp och betona hur annorlunda alla andra är. I alla fall tror jag vi skulle säga det om det inte var en kyrka det gällde utan t.ex. ungdomar i en skolklass. För det andra är ju inte identitet något konstant. En person som säger "jag har exakt samma åsikter om allt som när jag var 14" uppfattar vi knappast som klok. Detsamma måste gälla för en kyrka. En oföränderlig identitet är inte heller där ett tecken på vishet utan på oförmåga att hantera sin tids frågor. Och för det tredje: är identitetssvaghet per definition något negativt? Jag tror att det oftast är det. Samtidigt undrar jag om det inte i en Luthersk kyrkas väsen liksom finns inbyggt vad som skulle kunna kallas identitetssvaghet men som jag heller skulle vilja kalla identitesomprövning. Dels för att själva centrum i vår tro är något så svårdefinierbart som en människa. (En människa som visserligen också är Gud, men det gör ju inte det hela enklare, svårdefinierbar menar jag i förhållande till t.e.x ett dokument.) Och dels för att en luthersk kyrka måste ta varje människas myndighet inför Gud på allvar och faktiskt inte har det läroämbete som så ofta efterlyses.

Det är inte nödvändigtvis identitetssvagt att hävda att man inte har hela sanningen och att det finns olika sätt att se på en fråga. Det är bara en annan sorts identitet än den som efterfrågas. På en punkt håller jag dock med många av debattörerna; om vi tappar Kristus som centrum är vi illa ute. Och det händer ibland i Svenska kyrkan. Men, menar jag, inte så ofta för att vi säger att vi kan lära oss något av människor med annan tro och och blir arga på orättvisor i samhället, just det sa och blev ju faktiskt Jesus också, utan när vi blir en allmän trevlighetsinrättning. När målet blir att "folk ska komma till kyrkan" utan att man frågar sig varför och till vad, utan bara blir nöjd med att de fikar, trivs (och betalar). En kyrka som inte strävar efter att göra det Jesus gjorde - upprätta människor, ryta åt makten, vända upp och ner på världen och visa på en barmhärtig Gud har tappat sitt fokus. Även om man skulle säga ordet Jesus i varje mening.