Det är inte lätt att tvingas ändra sin organisatoriska självbild. Den utveckling socialdemokratin genomgått de senaste åren har många likheter med Svenska kyrkans. Plötsligt finner sig båda organisationerna vara en bland många istället för Partiet med stort P och Kyrkan med stort K. Båda har de haft svårt att släppa statskyrkans respektive det statsbärande partiets positioner och också utifrån på sätt och vis haft förväntningar på sig att leva upp till dem. Den försvagade ställningen i samhället kan också i båda fallen inte bara skyllas på egna misslyckanden utan har även sin grund i en samhällsutveckling där de egna kärngrupperna som tidigare utgjorde en självklar majoritet inte längre per automatik utgör någon sådan. En konfirmationsfrekvens på 80% kommer aldrig uppnås på en skola där 60% har muslimsk bakgrund. Och en arbetarkommun vinner inte med självklarhet ett kommunalval på en ort där typinvånaren är medelinkomsttagare med tjänstemannajobb som gör Rut-avdrag. Den som har en självklar position behöver inte motivera sin existens, medan den som har en oppositionsposition ständigt tvingas slipa argumenten. Så har Svenska kyrkan t.ex. inte behövt formulera argument för barndop i ett samhälle där att döpa sina barn var "någonting man gör". Baptistiska samfund däremot har länge varit på det klara med varför barndop är någonting man inte gör. Och så plötsligt befinner vi oss i en tid då det som varit självklart kräver motivation medan det som tidigare varit undantag, som "barnet måste ju få bestämma själv" blivit det argument som inte kräver någon vidareutveckling. Inte för att genomsnittsföräldern blivit baptist men för att det är i samklang med tidens värderingar. Och när de tidigare frikyrkorna får samma "en bland många identitet" som den tidigare statskyrkan blir det plötsligt möjligt att bruka ord som tidigare bidrog till att skapa "fiendens" identitet, så som t.ex. ordet folkkyrka. Eller för den delen arbetarparti.
 |
När någonting har rasat samman kan man välja att bygga upp
på nytt som om ingenting hade hänt eller så kan man
integrera det gamla i något helt nytt (som här i en
sönderbombad kyrka i Köln.) |
Allianspolitikers upplockande av tidigare socialistiskt identitetsmarkerande ord har nästan nått parodiska nivåer, som när Anders Borg uttryckte att det är "häftigt att betala skatt". Men Socialdemokraterna har också under sin långa period som "det stora partiet" förlorat förmågan att formulera argument. Medan man bokstavligt talat föddes in i Svenska kyrkan var det i alla fall relativt vanligt att vara socialdemokrat av "födsel och ohejdad vana". Dagens arbetare är förmodligen den första generation som inte självklart blir socialdemokrat av solidariska (om man vill uttrycka det positivt) eller gruppegoistiska (om man vill uttrycka det negativt) skäl. Dagens politiska motsvarighet till uppfattningen att barn ska få bestämma själva är förmodligen att rösta på den man tror skapar tillväxt och jobb. Det krävs ingen större motivering för att rösta på den som gör att man får lite mer över i plånboken, vilket ju faktiskt kan vara resultatet av en moderatpolitik även för en arbetare om hen är relativt välbetald.
Svenska kyrkans och socialdemokratins kriser kan kanske sägas stamma ur samma faktum: Det lönar sig inte självklart att vara med. För så är det ju faktiskt. En genomsnittsinkomsttagare som jag tjänar inte personligen på en socialdemokratisk politik. Och en genomsnittsmedlem "utnyttjar" inte kyrkan så pass mycket att det självklart på individnivå motsvarar kyrkoavgiften. Argumenten för tillhörighet handlar om högre, kollektiva och långsiktiga värden. Individualisering och kortsiktighet är förmodligen större fiender för Svenska kyrkan och Socialdemokratin än Moderater och (sekulär)Humanister. Reinfeldt är på sätt och vis ett mycket typiskt barn av sin tid när han varnar för visioner. Och den inställningen är på sikt mycket farligare än jobbskatteavdrag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar