Lucka 14 som en lampa i ett mörkt rum

Profetorden bör ni låta lysa för er
som en lampa i ett mörkt rum, 
tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan.
Och framförallt ska ni tänka på att 
man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand.
2:a Petrusbrevet 1:19-20


"Kommunikationen förbjuder mig att säga: jag är den enda sanningen", skriver min favoritfilosof Paul Ricoeur. Att vara eller ha (skulle vi väl säga på svenska) sanningen är för Ricoeur ett främmande sätt att tänka. Istället talar han om sanningen som ett upplyst rum eller en öppen atmosfär och citerar gärna filosofkollegan Karl Jaspers som skrev "Jag hoppas vara i sanningen".

Tolkning och tänkande är för mig som för så många andra nutidsmänniskor mycket av en enskild aktivitet. De stora tänkarna förmår tänka nytt och självständigt och annorlunda. I nobelpristagarmytologin ingår numera oftast att ha varit missförstådd och lite egensinnig. Men Petrusbrevets författare och Ricoeur tycks vara överens här: man kan inte tyda text på egen hand. Kommunikationsgemenskapen behövs, inte för att kunna fånga sanningen men för att kunna vara i den. Som i ett upplyst rum. Tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i våra hjärtan, dvs Kristus tar plats i människan. För att det ska kunna ske behöver vi inte ett isolerat jag utan "kroppens upplåtenhet mot världen."

Mer om Ricoeur kan man med fördel läsa i Bengt Kristensson Ugglas utmärkta avhandling Kommunikation på bristningsgränsen.

Lyckan framför allt?

Skulle du helst vilja vara en olycklig Sokrates eller en lycklig gris? Frågan ställdes i filosofiska rummet i P1.  En lycklig gris, sa brorsan. En olycklig Sokrates, sa jag och sällade mig därmed till majoriteten. Sen blev det dålig täckning och bilen lät lite för mycket, men jag hann i alla fall uppfatta att det tydligen är så att vi människor inte alltid strävar efter lycka. När frågan ställdes till smådepressiva människor om de hellre skulle vilja vara glada och positiva så svarade de nej. Är inte det intressant i lyckopillrens tidevarv? Jag känner själv igen mig i det. Jag skulle inte kalla mig depressiv, men har en melankolisk sida och nej, jag skulle inte vilja vara en glad skit. Jag skulle svara precis som människorna i undersökningen: "nej, det vore ju inte jag". Jag skulle vara rädd att något gick förlorat då.

Mycket av våra identiteter förändras under våra liv. De flesta av oss har inga problem med att byta hårfärg, efternamn och yrke, men vårt temperament är tydligen nära förbundet med vilka vi är, vilket man ju faktiskt kan se redan hos små barn.  Vad betyder det i så fall att vi numera kan manipulera rätt mycket med det? Och vad innebär det att leva i ett samhälle som i mångt och mycket uppmanar oss att sträva efter lycka när det i själva verket kanske är mer mänskligt att sträva efter mening och djup. Ja, vem skulle du helst vara, en olycklig Sokrates eller en lycklig gris?