Profetorden bör ni låta lysa för ersom en lampa i ett mörkt rum,
tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan.
Och framförallt ska ni tänka på att
man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand.
2:a Petrusbrevet 1:19-20
"Kommunikationen förbjuder mig att säga: jag är den enda sanningen", skriver min favoritfilosof Paul Ricoeur. Att vara eller ha (skulle vi väl säga på svenska) sanningen är för Ricoeur ett främmande sätt att tänka. Istället talar han om sanningen som ett upplyst rum eller en öppen atmosfär och citerar gärna filosofkollegan Karl Jaspers som skrev "Jag hoppas vara i sanningen".
Tolkning och tänkande är för mig som för så många andra nutidsmänniskor mycket av en enskild aktivitet. De stora tänkarna förmår tänka nytt och självständigt och annorlunda. I nobelpristagarmytologin ingår numera oftast att ha varit missförstådd och lite egensinnig. Men Petrusbrevets författare och Ricoeur tycks vara överens här: man kan inte tyda text på egen hand. Kommunikationsgemenskapen behövs, inte för att kunna fånga sanningen men för att kunna vara i den. Som i ett upplyst rum. Tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i våra hjärtan, dvs Kristus tar plats i människan. För att det ska kunna ske behöver vi inte ett isolerat jag utan "kroppens upplåtenhet mot världen."
Mer om Ricoeur kan man med fördel läsa i Bengt Kristensson Ugglas utmärkta avhandling Kommunikation på bristningsgränsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar