Demokrati för Guds skull

Denna vecka är det demokratidagar i kommunen där jag jobbar (nej, jag jobbar inte på kommunen alltså, men i). Även om inte jag kommer hålla i någon programpunkt i år, så sätter det igång tankar. Jag funderar på relationerna mellan religion och demokrati, inte minst efter att ha varit på ett väldigt spännande seminarium om just detta ämne med bl.a. Erik Amnå, Dilsa Demirbag Sten, Lovisa Bergdahl och Per Wirtén i förra veckan. Att religion, eller kanske snarare religiösa människor och grupper både har bidragit till länders demokratiseringsprocesser och aktivt bekämpat demokrati och mänskliga rättigheter tror jag de flesta kan hålla med om. Det finns hos religioner ett sanningsanspråk och en alternativ auktoritet som kan komma på kollitionskurs med det demokratiska samhället, men religioner har också en samlande kraft och kan ge det demokratiska samhället en värdebas och en vitalitet.

Jag tror att det bland de flesta av västvärldens kristna finns en positiv grundsyn på demokrati - när det handlar om samhällets demokrati alltså. När det handlar om kyrkornas inre styrning däremot finns det ofta en demokratiskepsis. Man kan inte rösta om uppenbarelsen sägs det ofta, och det kan man ju inte förstås, men frågan är om det finns något sätt att organisera uppenbarelsen förmedling som skulle bli mindre godtyckligt? Jag blir allt mer övertygad om att det inte bara är möjligt för en kristen att vara demokrat och för en kyrka att vara demokratiskt organiserad utan att det är önskvärt, att det bör vara så. Inte för att Jesus var demokrat eller för att det finns något förordande i Bibeln av ett styrelseskick som skulle kunna jämföras med vår tids demokrati. Att påstå något sådant skulle vara ohistoriskt. Men med utgångspunkt i den människosyn vi kan ana oss till att Jesus hade och i kyrkans erfarenhet av människans natur skulle jag vilja hävda att ett samhälle eller kyrka bör vara så organiserad att makten delas av så många som möjligt. Det finns som sagt inget kristet styrelseskick men det finns en kristen jämlikhetstanke, ingen enkel sådan, också den kan problematiseras, men ändå en tanke på människans grundläggande värde och människors ansvar för varandra. Medborgarskapstanken kan ses som en sekulär variant av den  kristna tanken på att se varje människa som en syster eller broder. I helgen såg jag dokumentärfilmen Palme. I ett tal som fanns med där så talade Palme om målet med välfärdsstaten, att gå från gruppsolidaritet, klasssolidaritet, till en samhällssolidaritet. Jesus talade inte om välfärdsstaten, men han ifrågasatte den snäva gruppsolidariteten, han utvidgade familjebegreppet gick utanför det religiöst definierade gruppen, kort sagt; han begränsade inte solidariteten.

Demokrati är ingen garanti för ett jämlikt samhälle - demokratin ger oss inga garantier alls, men den utgår i alla fall från principen att allas röster är värda att höras. Och vi känner inte till några bättre sätt att främja jämlikhet. Det är det första argumentet. Det andra handlar om att en kristen i allmänhet och en lutheran i synnerhet vet att människors strävan efter makt inte alltid är sund. Att makt korrumperar och att koncentrerad makt korrumperar ännu mer. Därför bör makten spridas, därför bör det finnas maktdelningsprinciper, för att vi vet att människor sällan söker mak av enbart altruistiska skäl. Och slutligen ett tredje argument: Kristendomen har en tradition av att sanning söks genom förhandling. Bibeln föll inte ner från himlen fix och färdig, den sammanställdes av människor som förhandlade, inte alltid så demokratiskt eller respektfullt, men dock förhandlade. Och det är förhandlingen som är demokrati, som Lovisa Bergdahl påpekade. Det är inte besluten som är demokratiska, det finns inte specifika demokratiska värderingar, det är förhandlandet som är demokratiskt. Jag kan inte påstå att den kristna kyrkan genom historien varit särskilt bra på att låta olika sorters människor delta i förhandlandet, men grundtanken finns där: uppenbarelsen är inte given, den förmedlas, mejslas fram inte av en enskild, utan av en gemenskap i konflikt. Konflikt är grundtillståndet. För kyrkan och för demokratin.

Evangelium enligt Hök Mats

Det finns en gestalt i Selma Lagerlöfs roman Jerusalem som jag fastnat alldeles särskilt för. Eller rättare sagt, det finns en gestalt i Ingmarsspelet i Nås som baseras på romanen Jerusalem som jag fastnat alldeles särskilt för. Själva romanen var det så länge sedan jag läste att jag inte längre vet vad jag minns. Gestalten jag tänker på är i alla fall Hök Mats - som beskrivs som en liten snäll gubbe med mild röst. Hök Mats är ingen hjälte. Han är den som blir kvar, som inte kan med att sälja sin gård och sina marker för att utvandra till Jerusalem. Som blir sittande med pennan i handen när han ska skriva på kontraktet. Hök Mats är den trossvaga som inte riktigt rycks med i den dramatiska väckelsen - skulle man lätt kunna tro. Men så enkelt är det inte, för Selma hade blick för människor och deras trosliv. De som stannar hemma i Nås i stället för att åka till Jerusalem är inte mindre fromma. De är bara fromma på ett annat sätt.

I Ingmarsspelet träder Hök Mats fram som predikant - om än nedtystad av andra. Han är också en del av väckelsen. Men Hök Mats predikar om blommorna på marken hemma i Nås och hur han inte kan tro att Sarons liljor skulle kunna vara vackrare än dessa eller att Gud skulle vilja att det regnade eld och svavel över det som Gud skapat så gott. För Hök Mats finns Gud inte mer i Jerusalem än i Nås. Han tänker på Gud där han går och plogar och undrar om inte Gud kan tala genom honom likväl som genom den karismatiske och svavelos-predikande Helgum.

Det finns gott om Helgumar i vår värld. Det finns gott om folk som följer dem. Och ofta har bilden av religiösa människor formats efter dem. Det är sån man ska vara om man är kristen på riktigt. Men många av oss är inte kristna på det sättet. Därför gillar jag Hök Mats, han som blev kvar, han som älskade sin plats på jorden för mycket. Inte nödvändigtvis för att han är en förebild, men för att han visar att olika personligheter måste få tro på olika sätt. Och självklart kan Gud tala också genom Hök Mats.

Korsets stötesten

I somras skrev jag en artikel om Jesus och offerkoftan. Jag konstaterade att ordet offer genomgått en betydelseförändring från "person som drabbats av något" till "ett icke önskvärt karaktärsdrag som tyder på svaghet" och undrade bland annat: På mer virtuella och vuxna skolgårdar skriker man kanske inte ”jävla offer” men uppmanar desto oftare den som påtalar orättvisor att ”ta av sig offerkoftan”. Vad betyder det här för teologin? Kan vi tala om försoningsoffer? Eller hör många ”han måste ha varit en svag och patetisk människa” när vi sjunger: mig att förlossa offrar han sig då han på korset dör ock för mig? 


Nu har Lena Andersson, som jag ofta uppskattar på grund av sin rakryggade konsekvens, tagit sig an Jesus och offerrollen på självaste påskafton. Men där jag ser korset som en stötesten för många i dagens samhällsklimat, eftersom få vill följa ett offer, ser Lena Andersson det som eftersträvansvärt eftersom förtryck ger privilegier. Alla vill hänga på korset, utropar hon. Jag tror bara det är en i grunden privilegierad människa som kan uttrycka sig så (och till den gruppen räknar jag naturligtvis mig själv också). Fråga Iraks eller Egyptens förföljda minoritet om de tycker att "omvärlden hjälper till att bygga den kristna framgångssagan genom att förfölja de kristna"? Däremot har Lena Andersson rätt i att "vanliga" kristna i Sverige inte ska ner i några katakomber och beskriva oss själva som utsatta - för det är vi inte, men världen är större än Sverige.
Denna brist på förmåga att se de större sammanhangen tycker jag mig också ana när Andersson slår fast att att vara svart nog ska räknas som ett större underläge i hierarkin än att vara homosexuell. Förutom att jag tycker det är kontraproduktivt att fastställa förtryckshierarkier undrar jag var Andersson menar att det är på detta sätt? I Stockholm? Det kan kanske stämma. Men homosexualitet är ju belagt med dödsstraff i flera av världens länder. Är det bättre att vara homosexuell än svart i Iran t.ex.? Eller för den delen på Jamaica som artisten i fråga kommer ifrån?


Vill verkligen alla hänga på korset? Är det chict att vara offer? Ger det fördömandeprivilieger?  Lena Andersson ger en mycket märklig bild av vad som händer vid korsfästelsen när hon påstår att "Från korset kan man rikta anklagelser som inte kan besvaras och inte åtgärdas. Ingen kan anklaga som Jesus". Det evangelierna beskriver är ju hur Jesus ber Gud att förlåta sina bödlar eftersom de inte vet vad de gör och säger till rövaren som hänger vid hans sida att "redan idag skall du vara med mig i paradiset." Vari ligger anklagelserna? Och är det svaga och utsatta grupper som styr samhällsdebatten med sin offerrätt att fördöma idag? Visst kan man läsa en och annan artikel om utförsäkrade människor men vilka fördömer de? Systemet möjligtvis. Och visst händer det att vård till papperslösa diskuteras men det är ju knappast de papperslösa själva som dominerar DN Debatt med sina anklagelser. Har du ens sett en ensamstående mamma med ekonomiska problem som i offentligheten kräver och fördömer? Nej, sådana läxas ju upp i lyxfällan. Så vilka grupper är det Lena Andersson syftar på? Handlar följande stycken om gruppen svenska judar: "Att ha haft förtrycket är att ha det alltid. I en tid inställd på kollektiv botgöring kan man ha frihetens och förtryckets fördelar samtidigt. Med underläget följer förmåner av utpressningskaraktär, därför söker även styrkan svagheten."? I så fall är det lågt. Eller syftar det möjligtvis på kvinnorörelsen? I så fall är det märkligt kollektivistiskt och oliberalt att bunta ihop hundratusetals kvinnor med Valerie Solanas (just där håller jag med Lena Andersson- det är inte mer ok att uppmana till våld på starka grupper- det är aldrig ok).


Nej, var har vi de verkliga offerkoftorna, de som anklagar alla andra och kräver bidrag när det går dåligt (eftersom det ligger utanför deras kontroll) och bonusar när det går bra (eftersom det är deras förtjänst)? Då får vi nog rikta blicken åt ett annat håll. För är det inte snarare så att den som har makten att definiera vad som är ett problem eller inte också har makten att fördöma och anklaga. Och ingen kan anklaga som den som tror sig aldrig riskera något kors för egen del. Så länge vi lever i ett samhälle som hyllar den starka, individualistiska och kompetenta människan kommer kristendomen i allmänhet och korset i synnerhet vara en stötesten, inte för att Jesus hyllar svaghet - det gör han knappast, men för att han solidariserar sig med den.


Och slutligen, kärnan i kristendomen är inte att Jesus dog på korset. Dö kan ju trots allt vem som helst göra. Korset var tvärt om en extremt besvärande omständighet för de första kristna - ingen vill ju vara efterföljare till en simpel bandit. Kärnan är att Jesus har uppstått och besegrat döden, det är det unika och det handlar rätt mycket om makt och styrka! Och det är det som är de glada i Glad Påsk!

Fastebloggen XIX: En för alla

Kajafas, som var överstepräst det året,  
sade till dem: "Ni förstår ingenting. 
Ni fattar inte att det är bättre
för er att en enda människa dör för folket 
än att hela folket går under. " 
Detta sade han inte av sig själv,
utan som överstepräst det året
talade han profetiskt:
Jesus skulle dö för folket 
och inte bara för folket  
utan också för att Guds skingrade barn 
skulle samlas och bli till ett.
Johannes 11:49-52


Har ni tänkt på hur ofta det är "fel" personer som säger kloka saker i Bibeln? Och hur ofta de som borde förstå inte förstår.

Nu när vi närmar oss påskhögtiden och snaran börjar dras åt kring Jesus blir det extra tydligt. Lärjungarna tycks leva i djup förnekelse tills det oundvikliga händer, då sviker de, somnar och gömmer sig. Samtidigt förstår en kvinna som ibland kallas synderska att han ska dö, Kajafas han som skulle medverka till att Jesus döms levererar teologiska sanningar och Pilatus han som dömer, tvår sina händer och har en hustru som avråder honom från att döma. Bibeln kan ibland vara svart-vit, men människorna som befolkar dess sidor är det aldrig. Och om t.om. Kajafas, han som sökte falska bevis för att röja Jesus ur vägen, i ett ögonblick av profetisk klarhet förstod något av Guds plan, finns det då någon som vi inte ska lyssna på, någon vi på förhand kan veta inte förstår?

Fastebloggen XV: Vishetens bjuder till bords

Visheten har byggt sig ett hus, 
hon har huggit ut sina sju pelare.
Hon har ställt till med slakt, 
blandat vinet och dukat bordet.
Hon har sänt ut sina tjänsteflickor 
att ropa från höjderna i staden:
"Du som är okunnig - kom!
Till de oförståndiga säger hon:
"Kom ät mitt bröd 
och drick vinet jag har blandat.
Överge enfalden så får ni leva,  
följ förståndets väg."
Ordspråksboken 9:1-6




Bilden här ovan föreställer Visheten i sitt hus med sju pelare. Vid hjärtat bär hon Kristus. Men vilka är de sju gestalterna?  Kom gärna med förslag!

Det är en spännande bild som ordspråksboken målar upp - en vishetens fest med vin och bröd. En bild som förstås kan tolkas som att den förebådar nattvarden, men som också säger mig någonting om nåd och kunskap. För det är de okunniga och oförståndiga som får ta plats vid vishetens bord (jämför med Jesu kritiserade måltidssällskap) och det är genom att konkret smaka vishetens gåvor som förståndet kan ta plats i kroppen. En sinnenas teologi helt enkelt. Är det så med nattvarden också, att den ger vishet och kunskap om det som är omöjligt att fånga i ord.
Så här skriver 1100-tals mystikern Hildegard av Bingen i en av sina hymner till visheten:
O mäktiga vishet
som kretsande omkretsar allt
inbegriper och begriper allt
på den enda väg som har liv.

Fastebloggen XIII: Och när det delas räcker det åt alla

En man kom från Baal Shalisha till gudsmannen med tjugo kornbröd, bakade på det första av den nya skörden, och med färska ax av sin gröda. ”Ge det åt männen att äta”, sade Elisha, men hans tjänare invände: ”Skulle jag sätta fram det här åt hundra man?” — ”Ge det åt männen”, upprepade Elisha, ”ty så säger Herren: De skall äta och få över.” Då satte han fram det, och de åt och fick över, som Herren hade sagt. 
Andra Kungaboken  4:42-44

Det är brödundrets söndag idag, eller brödundrens - för det sker ju faktiskt flera, både Elisha i den gammaltestamentliga läsningen och Jesus i den nytestamentliga (se bilden) får brödet att räcka. Och ett brödunder är sannerligen vad som behövs i världen idag. Inte mer mat- den vi har räcker ju egentligen, utan ett under i bemärkelsen en vilja att dela fastän det man har inte förslår så mycket. Eller fastän det man har faktiskt förslår mycket. För det är ju så att det oftast är fattiga som är bra på generositet. (Kolla här t.ex.) Och barn, som pojken på bilden. Hur gammal kan han vara? 6-7 år? Tillräckligt ung för att tro att det han bidrar med kan betyda något i alla fall. Ju mer vi har desto mer invänder vi att det ju inte spelar så stor roll vad vi gör och att vi faktiskt inte har råd att dela med oss.

När vi pratade om evangelietexten i församlingens samtalsgrupp i fredags blev jag uppmärksammad på något jag inte tänk på förut nämligen meningen "Det var gott om gräs på den platsen.". En lite udda upplysning i sammanhanget, eller? Nja, jag fick nämligen lära mig att när Bibeln nämner gräs så betyder det att våren är inne.  Formuleringen "första av den nya skörden, och med färska ax av sin gröda" antyder att det är vår också i Elisha-berättelsen (kornet skördades i mars-april). Plötsligt öppnas en dimension till: Elisha och Jesus visar mitt under spirande vår att jorden ger i överflöd. Det är delandet som är det svåra.

Och ja, det här känns nästan lite löjligt i sammanhanget, men fairtrade har kommit med en bra app som hjälper en att i alla fall göra något för en lite mer rättvis fördelning. Kolla här.

Fastebloggen XI: Vem är din Goljat?

Så klädde han [Saul] David i sina egna kläder och satte på honom en hjälm av brons och ett harnesk. Sedan spände David fast svärdet utanpå kläderna och försökte gå i rustningen – det hade han aldrig tidigare prövat. ”Nej, med allt det här kan jag inte gå”, sade han till Saul, ”jag har aldrig gjort det förr.” Och så lade han av sig rustningen. Han tog sin käpp, valde ut fem släta stenar i bäcken och stoppade dem i sin herdeväska, sin ränsel.
1 Samuelsboken 17:38-49


Första halvan av fastetiden är verkligen fylld av arketypiska berättelser. Berättelsen om David och Goljat är ytterligare en sådan. En berättelse som blivit till ett talesätt. När jag läser om den unge herdepojkens kamp mot jätten Goljat är det några rader strax innan den text som finns med i evangelieboken som fastnar hos mig. Skildringen av hur kung Saul försöker klä David till krigare. Jag kan nästan se det framför mig, hur den späde David försöker röra sig i den tunga rustningen men misslyckas. David måste kämpa mot Goljat på det sätt som han behärskar, så som han brukar besegra lejon och björnar, utan rustning, men med stenar i herdeväskan. Jag tror att det säger någonting om kampen mot vår tids jättar också. Det är så lätt att dras med i tanken att militärt våld måste mötas med militärt våld och att de enda makt vi har mot de stora företagen är i den roll vi tilldelas; som individuella konsumenter. Men tänk om kampen mot jättarna måste ske med de verktyg som är våra, inte med de vi tilldelas. Tänk om det är då vi har Gud på vår sida.

Fastebloggen III: Allt detta skall jag ge dig

Nu tog djävulen honom med sig upp på ett mycket högt berg
och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sade: 
"Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig."

Matteus 4

När jag tänker på prövningar tänker jag oftast på svårigheter, och det tror jag många av oss gör. Det är lätt att tänka att den som råkar ut för svåra händelser i livet också riskerar att förlora sin tro. Och så kan det naturligtvis vara, men det kan också vara tvärt om. Framgång, goda levnadsförhållanden, inte minst makt kan också vara prövningar för tron. Tänk på Tryggare kan ingen vara: "ingen nöd och ingen lycka, skall utur hans hand dem rycka", där finns lyckan med också. Och tänk på hur det ser ut globalt; ju bättre vi har det desto mindre tror vi. Dagens evangelietext på temat prövningens stund handlar om hur Jesus sätts på prov i öknen. Han frestas av makten, makten att kunna göra stenar till bröd (att inte vara underkastad mänskliga livsvillkor), makten att kunna kasta sig ner från tempelmuren (makten över den institutionella religionen) och slutligen makten över hela världen. Frestaren är den som vill ge honom makt. Ja, att sättas på prov kan nog verkligen vara att bli erbjudna det vi vill ha och strävar efter. För rätt var det är så har den där makten som vi ju ville ha för att göra gott gjort att vi tappat bort oss vi finner oss i stället underkastade någon eller något vi inte alls ville falla ner inför.
Jag vill på intet sätt glorifiera maktlöshet och lidande, men dagens fasteövning kanske kan vara att fundera över vår egen makt och om den i bland sätter oss på prov.

Har du syndat under helgerna?

På den här fina julduken som jag tror kommer
från farmor har det minsann ätits mycket
sötsaker genom åren.

Monica Gunne på Aftonbladet har varit i kyrkan. Det händer inte ofta men nu beskriver hon ett midnattsmässebesök i sin krönika.

Hon har en poäng i sin skildring av valfrihetens intåg i de sex köerna till nattvarden (även om jag har lite svårt att se  glutenintolerans som något man väljer för att markera sin individualism). Och jag håller faktiskt med henne om att det är fattigt när syndabekännelsen ersätts av överlåtelsebön. Men varför vill Monica Gunne och hennes söner bekänna sina synder? Jo de har begått den i princip enda synd som människor idag gärna erkänner att de begått: de har ätit! ”Jamen, litet kristet domedag och synd ska vi väl ändå ha, nu när vi har rullat oss i mat och socker och tagit snaps till julbordet", säger en av sönerna.


Men, nej Monica, detta är inte synd, inte ens att äta socker! Att fira Jesu födelse med god mat är ett i dubbel bemärkelse gott sätt att fira. Jesus säger t.om. att det inte är det som kommer in i munnen som gör människan oren. Men denna koppling mellan synd och mat, som väl finns från medelåldern och nedåt ungefär gör det svårt att tala om synd.


Maten hare ersatt sex som "populärsynd" och det blir helt klart komplicerat när prästen talar om synd och tänker på världens orättvisor medan (den yngre delen) av församlingen sitter och tänker på kladdkaka. 

Jag söker på ordet syndigt på google. På första träffsidan dyker följande rubriker upp:

Syndigt gott (en kokbok)
Syndigt god paj
Recept: sund och syndigt lyxig nyårsmeny
Syndigt goda kakor
Recept på syndigt god porterstek

Nu är naturligtvis inte frosseri något jag vill promota och jag tycker verkligen att fasta är viktigt, men att äta god mat på julafton, det är definitivt inget man ska ha syndernas förlåtelse för. Så kanske gjorde Hedvig Eleonora församling helt rätt när de använde ordet snedsteg istället. Och kanske är det så att i ett land präglat av protestantisk kristendom, som ju skiljer sig från många andra religioner genom att inte ha några direkta mattabun, så skapas i stället sekulära sådana, som när de inte längre är en del i ett religiöst sammanhang, blir till religion i sig själva.

Lucka 20 O Davids nyckel

O Davids nyckel,

du helige och sannfärdige,

som upplåter och ingen kan tillsluta,

som tillsluter och ingen kan upplåta:

kom för att ur fångenskapen föra

dem som sitter i dödens skugga.

Här hemma brinner nu fyra ljus i adventsljusstaken, men i många hem tänds i kväll istället det första ljuset av åtta. Ikväll inleds ju Hanukkah. Så idag tar jag en liten paus från antifonerna och publicerar istället en Hanukkah-sång. Eller paus föresten, O-antifonerna handlar ju om den judiske profeten Jesajas namn på den väntade Messias. Och återigen påminns vi om Jesu judiskhet, när han kallas Davids nyckel.  Gläds med de kristna i juletid skriver Paulina Neuding i SvD och blir ytterligare ett exempel på den generositet som många judar och muslimer faktiskt visar i förhållande till den kristna julen, men som uppenbarligen är svår att förstå för svenska sekularister (och en hel del kristna). Och Antje Jackelén lyfter fram ett gott exempel från Palestina med kristna och muslimer som är avundssjuka på varandras högtider och springer ut och in hos varandra och äter godis. Vi blir oss själva i mötet med andra och ibland snappar vi upp någon bra grej att inkludera i vår egen tradition. Så kan det t.ex. vara med adventsljusstaken, att den kommer från Hanukkah-ljusstaken. Så Happy Hanukkah till alla som firar det och vi andra kan ju i våra adventsljusstakars sken fundera över om vi öppnar upp eller låser oss i våra traditioner.

 

Lucka 19 O Jesse telning

O Jesse telning, du står som ett baner för folken,

inför dig tiger konungar i förundran,

dig tillhör alla jordens folk:

kom till vår frälsning, träd fram i glans,

O Herre, dröj inte.


Dagens antifon för oss tillbaka till Betlehem, ja den svarar egentligen på frågan: varför just Betlehem? Att Jesus var av Davids ätt vet nog de flesta som sjungit Hosianna Davids son, men Jesse? Ja, då får vi gå ytterligare ett led tillbaka i släkthistorien, till Davids far, storbonden och fårägaren Jesse. I Betlehem möts kungaförväntan och hemlösheten. Vi är i Davids stad, den stora kungens hemstad, men det är inte Josefs och Marias hemstad. Jesus föds på väg,  i historiens mitt och utanför allt. Inte är det så konstigt att traditionen och fantasin byggt ett stall som inte nämns i Bibeln för att skydda oss och Jesus från det totala utanförskapet. Men det är i utanförskapet, på herdarnas mark som konungarna tiger i förundran. Och det är dit vi är på väg.

Dagens antifon kommer med procession och allt. Den uppmärksamme kan se en blomma med tydliga rötter och kanske tänka på psalmen "Det är en ros utsprungen av Jesse rot och stam". En synnerligen sympatisk bild för en fredens kung.

Lucka 18 O Adonai

O Adonai, du som leder Israel,

du uppenbarade dig i den brinnande busken

och gav din lag på Sinai berg:

kom och förlossa oss, du vår tillflykt och starkhet.

Det är något fascinerande med ett gudsnamn som inte får uttalas. Åren har gått sedan jag läste hebreiska, men gudsnamnet JHVH´s outtalbarhet sitter i ryggmärgen. Jag ser ett Adonai (Herre, ordet man läser istället)  också där det inte står. Men att läsa den hebreiska Bibeln på svenska medveten om att alla Herre faktiskt inte står där är också svindlande, att förstå att det är omskrivningen för något större vi faktiskt läser. I dagens O-antifon leds vi mot rötterna. Den som ska komma är ingen annan än den som uppenbarade sig i den brinnande busken och förklarade sig vara "Jag är den jag är",  JHVH, men blev Adonai, Herren. Den vars namn inte fick uttalas får i julnatten inte bara flera namn utan också ett ansikte. Men än är det advent och vi påminns om att den Gud som ska komma är den Gud som alltid är större.

Och vad passar bättre än att dagens antifon kommer i en tonsättning av tystnadernas mästare Arvo Pärt:

Lucka 17 O Vishet

O eviga Vishet,

du som har utgått från den högstes mun,

du når från världens ena ände till den andra

och styr allting med ditt blotta ord,

kom för att lära oss vishetens väg.

Nu går adventstiden in sin sista vecka, en annan fas tar vid. Nu är det de stora O-antifonernas tid. Varje dag från den 17: e till den 23:e december har sin antifon med utgångspunkt i var sitt namn på den vi väntar. Ett namn hämtat från profeterna. Sapientia på latin, Sophia på grekiska och Vishet på svenska är det första namnet. Visheten är en spännande gestalt, för i Gamla testamentet så är hon verkligen en gestalt, som bygger hus och ropar på torgen, och hon är verkligen en hon. Ändå tycks inte t.ex. Paulus ha några problem  med att identifiera Jesus med Guds vishet. Och ja, varför inte en för-existerande Kristus-vishet tilltalad som hon och en på jorden existerande Kristus tilltalad som han? Inget personligt pronomen är ju liksom rätt för Gud. Och det mest queera kanske inte är att hon blir han utan att den blir du.

Först ut bland O-antifonerna är en klassisk gregoriansk variant:

Lucka 8 Jerusalem är öde

Jerusalem är öde,
dess tempel fallit ner.
Dess präster äro döde,
dess spira är ej mer.
Men Kristi rike varar
och sig alltmer förklarar.
Välsignad vare han
som kom i Herrens namn.
Frans Michael Franzén


Psalmen Bereden väg för Herran har egentligen sju verser. Vers fyra till sex sjungs ganska sällan och vers sju som citeras här ovan nästan inte alls, den finns nämligen inte med i psalmboken. Varför vet jag inte, men jag gissar att det handlar om att den kan tolkas antisemitiskt. Den behöver dock inte tolkas så, den kan också ge en extra dimension till adventsförväntan. När Jesus talar om fikonträdet som knoppas (se lucka 5) så gör han det i Jerusalems tempel och han gör det mot en fond av ganska skräckinjagande bilder av vad som kommer att hända innan riket kommer. Man kan tolka det som att det handlar om den yttersta tiden, men det kan också handla om något historiskt ganska närliggande. Templet kom ju att förstöras, runt en miljon dödas i det judiska kriget och folket bli förföljda.

Jerusalems tempel har fallit, men jag tror den här versen också handlar om att våra tempel, det vi värderar högt och håller heligt kommer att falla. Först efter det får Guds rike plats. Och det gäller nog oavsett om vi är judar eller kristna.

Kan det gå åt helvete?

Höstmörkret lägger sig allt tidigare. Var det verkligen bara en timme vi ställde tillbaka klockan? Det känns som två. Minst. Och var det verkligen bara en vecka sedan träden brann i guld och rött? Nu stundar allhelgonahelgen. Jag minns särskilt en Alla Helgons dag då jag bodde högt upp i ett hus med balkong med utsikt över en kyrkogård. Där uppifrån såg jag stjärnhimlen - också på jorden, i alla de små ljus som brann. Sen dess tänker jag på allhelgonahelgen som den helg då himlen återspeglas på jorden och jorden i himlen. Då gränsen där emellan får vara tunn.

Det talas mycket om himlen i allhelgonatid. Om helvetet är det desto tystare. Tidningen Dagen har dock genomfört en enkät bland svenska präster och pastorer där det något förvånande (i alla fall för mig) framgår att en överväldigande majoritet (83,2%)  tror att helvetet finns men att mycket få predikar om det (92,6% gör det max en gång per år). Nu vet jag inte hur urvalet har gjorts och svarsfrekvensen var låg (50%) men är det inte intressant att så många tror på något som de uppenbart undviker i sin förkunnelse? Själv hade jag förmodligen tillhört de där 50% som inte svarat med motiveringen att det beror på vad man menar med helvetet och på vad man menar med finns.

Dagen talar om helvetet som realitet. Det ställer jag min tveksam till. Talar man om helvetet som realitet har man sagt ganska mycket. Däremot kan jag tänka helvetet som potentialitet. För att en människa ska ha en fri vilja måste det finnas någon form av valmöjlighet, för att Gud ska kunna betraktas som i alla fall i eskatologisk mening allsmäktig behöver också denna valmöjlighet finnas för Gud, tänker jag mig. Frågan är vilka beslut vi tror Gud fattar och vilka val vi väntar oss från våra medmänniskor. Själv har jag svårt att tro att det destruktiva skulle segra, men också att det skulle vara kollektiv tvångsrekrytering till himlen. Från tanken att det kan gå åt helvete är det ganska långt till tanken att det faktiskt (ens i något enda fall) gör det. Kanske existerar helvetet just som alternativ.

Talar Gud svenska?

Interiör från Kölnerdomen

Be måste man få göra på sitt eget språk, sägs det ofta, och som lutheran kan jag ju inte annat än att hålla med. Hjärtats samtal förs förstås enklast på det språk som ligger hjärtat närmast. Men det finns en stor fördel i att inte bara be på sitt eget språk, i alla fall inte bara på ett språk, eftersom inget språk kan rymma Gud.

Jag har alltid tyckt om att gå på gudstjänster när jag är på semester, även om de är på tyska eller italienska eller något annat språk jag inte förstår. Kyrkan katolicitet blir så tydlig när man liksom förstår ändå. Det senaste året har jag regelbundet gått i fransk/engelska mässor och idag har jag fått fira gudstjänst tillsammans med två andra grupper som firar gudstjänst i "vår" kyrka, den syrisk-ortodoxa och den ryskspråkiga (som jag inte riktigt vet vad de tillhör för samfund, men ni vet ett sånt där samfund där pastorn har Bibeln i fodral). Det var en gudstjänst som förmodligen inte är möjlig i teorin, men som är det i praktiken eftersom den inte har sin grund i gemensamma deklarationer utan i en gemensam plats i tillvaron där vi faktiskt möts och i en gemensam god vilja.

Det är häftigt att fira gudstjänst på ett språk (syrianska) som ligger väldigt nära det språk som Jesus från Nasaret talade, det är spännande att faktiskt kunna förstå ett ord här och där, att snappa upp ett ryskt gospodi eller förstå att det här arabiska ordet måste betyda välsigna för det ligger så nära det hebreiska, men det är också häftigt att inte förstå, att bara uppleva heligheten och vördnaden. Men också när jag förstår, som på engelska och (delvis) franska öppnar det delvis främmande språket nya dimensioner.
Visst är det bara orden "Det folk som vandrar i mörkret..." som får mig att känna glöggdoft och höra vinterklädesprassel, men det egna språket kan också bli belastat. Vissa ord blir överanvända och andra känns nästan pinsamma, liksom för religiösa på ett klistrigt sätt. Frälsning har en annan klang än deliverance/salvation som i sin tur har annan klang än salut eller verlossing (jo i Bryssel var det lite flamländska också). Det finns en befrielse i det icke-belastade språket och hur skulle ett språk kunna rymma allt?

Jag tycker svenskan är världens vackraste språk och det är egentligen det enda språk jag riktigt kan uttrycka mig på, så självklart talar Gud svenska, men svenska är inte Guds språk på samma sätt som Gud inte är lutheran, trots att jag är stolt över att vara det. Så kanske skulle vi alltid tala flera språk (i alla fall i församlingar som min där människorna som är där gör det) om inte annat för att påminna oss om att Jesus varken bad Vår fader eller Fader vår utan förmodligen sa ungefär Abun d´-bashmayo, precis som dagens syrianer gör. Visst får man känna lite helig avund inför det?

En identitetssvag kyrka?

Sedan jag skrev om religionsdialog-debatten förra gången har det skrivits mycket klokt. Marika Palmdahl och Caroline Kyhlbäck har båda bra inlägg i Kyrkans Tidning, liksom Åke Bonnier på sin blogg, för att bara nämna några. Dessutom kan jag efter en helg om religionsdialog med mina medarbetare (ideella som avlönade) konstatera att mina farhågor om att det skulle låta som på KT´s webb inte besannades. Tvärtom sas det mycket tänkvärt och insiktsfullt.

Men en fråga har dröjt kvar hos mig liksom i svallvågorna av den här debatten: är Svenska kyrkan identitetssvag? Vad innebär i så fall det?

För det första tror jag inte att dialogvilja har någonting med identitetssvaghet att göra. Är det inte snarare ett tecken på att man har lite dåligt självförtroende och inte riktigt vet vem man är om man är väldigt mån om att definiera sin egen grupp och betona hur annorlunda alla andra är. I alla fall tror jag vi skulle säga det om det inte var en kyrka det gällde utan t.ex. ungdomar i en skolklass. För det andra är ju inte identitet något konstant. En person som säger "jag har exakt samma åsikter om allt som när jag var 14" uppfattar vi knappast som klok. Detsamma måste gälla för en kyrka. En oföränderlig identitet är inte heller där ett tecken på vishet utan på oförmåga att hantera sin tids frågor. Och för det tredje: är identitetssvaghet per definition något negativt? Jag tror att det oftast är det. Samtidigt undrar jag om det inte i en Luthersk kyrkas väsen liksom finns inbyggt vad som skulle kunna kallas identitetssvaghet men som jag heller skulle vilja kalla identitesomprövning. Dels för att själva centrum i vår tro är något så svårdefinierbart som en människa. (En människa som visserligen också är Gud, men det gör ju inte det hela enklare, svårdefinierbar menar jag i förhållande till t.e.x ett dokument.) Och dels för att en luthersk kyrka måste ta varje människas myndighet inför Gud på allvar och faktiskt inte har det läroämbete som så ofta efterlyses.

Det är inte nödvändigtvis identitetssvagt att hävda att man inte har hela sanningen och att det finns olika sätt att se på en fråga. Det är bara en annan sorts identitet än den som efterfrågas. På en punkt håller jag dock med många av debattörerna; om vi tappar Kristus som centrum är vi illa ute. Och det händer ibland i Svenska kyrkan. Men, menar jag, inte så ofta för att vi säger att vi kan lära oss något av människor med annan tro och och blir arga på orättvisor i samhället, just det sa och blev ju faktiskt Jesus också, utan när vi blir en allmän trevlighetsinrättning. När målet blir att "folk ska komma till kyrkan" utan att man frågar sig varför och till vad, utan bara blir nöjd med att de fikar, trivs (och betalar). En kyrka som inte strävar efter att göra det Jesus gjorde - upprätta människor, ryta åt makten, vända upp och ner på världen och visa på en barmhärtig Gud har tappat sitt fokus. Även om man skulle säga ordet Jesus i varje mening.

Himmelsk parlamentarism?

Ibland undrar jag om det är vanligt att tro att den yttersta makten fördelas på något slags parlamentariskt vis. Alltså att det sitter X antal gudar i himlen och att den som har flest eller mest rättroende anhängare får den största biten i den gemensamma och begränsade kakan av makt. I alla fall verkar det som att många kristna tror att om man säger att det finns något värdefullt i andra religioner då utplånar man sin kristna identitet och t.om. kränker Jesus. Bara att föra dialog med andra religioner tycks göra att den där maktbiten som de kristnas Gud har är i fara.

Nej, jag tror inte att de flesta tror så, men läser man den senaste tidens debattinlägg och kommentarer om Islam och Svenska kyrkan är det lätt att få den bilden. Själv tror jag ju att det bara finns EN Gud, kanske är det därför jag inte oroas av risken att råka be till fel. Dessutom tror jag att vår kunskap om Gud alltid är ofullständig. Det betyder inte att det inte FINNS någon sanning i ontologisk mening, men att den inte är omedelbart tillgänglig eller möjlig att formulera. För mig betyder inte uppenbarelsen i Kristus: haha, alla andra hade fel utan den visar att vi bäst lär känna Gud som en levande Gud, med ett ansikte att möta. Det gör den unik.

Jag vägrar tro att skillnaden går mellan dem som "vågar säga vad de tycker" och oss som är "ängsligt korrekta". Skillnaden går, tror jag, mellan dem som uppfattar en religiös sanning som en sanning av typen "det är 48 mil mellan Stockholm och Göteborg", alltså det kan inte samtidigt vara 84, då är det någon som har fel, och oss som tänker att en religiös sanning mer liknar en beskrivning av ett konstverk eller en maträtt. Det blir ju t.ex. inte mindre sant att en maträtt är god för att någon annan beskriver den som mäktig (för att nu låna ord som också kan användas om Gud).

Det finns mycket inom Islam jag har svårt för, inte minst synen på koranen som direktuppenbarad. Det finns många sedvänjor förknippade med Islam som bör kritiseras. Men jag anser faktiskt att vi som är kristna har större skyldighet att komma med kritik mot och vilja förändra det vi tycker är fel inom vår egen religion och våra egna samfund än att kritisera andra. Och är det inte väl magstarkt att t.ex. använda synen på homosexualitet som argument mot Islam då majoriteten kristna (om än kanske inte i Sverige) faktiskt också är emot utlevd homosexualitet och Svenska kyrkan tog beslut om att välsigna samkönade relationer för hela FEM år sedan? Och ja, kvinnor har täckt sina huvuden i Sverige också, vi har haft dödsstraff och religionsfriheten är inte mer än ungefär 60 år gammal.

Men avgudar finns det förstås. Alltså sånt som vi tror på, hoppas på och sätter vår tillit till, men som inte är gudar på riktigt. Pengar t.ex. Men Allah - det är ju bara Gud på arabiska