Demokrati för Guds skull

Denna vecka är det demokratidagar i kommunen där jag jobbar (nej, jag jobbar inte på kommunen alltså, men i). Även om inte jag kommer hålla i någon programpunkt i år, så sätter det igång tankar. Jag funderar på relationerna mellan religion och demokrati, inte minst efter att ha varit på ett väldigt spännande seminarium om just detta ämne med bl.a. Erik Amnå, Dilsa Demirbag Sten, Lovisa Bergdahl och Per Wirtén i förra veckan. Att religion, eller kanske snarare religiösa människor och grupper både har bidragit till länders demokratiseringsprocesser och aktivt bekämpat demokrati och mänskliga rättigheter tror jag de flesta kan hålla med om. Det finns hos religioner ett sanningsanspråk och en alternativ auktoritet som kan komma på kollitionskurs med det demokratiska samhället, men religioner har också en samlande kraft och kan ge det demokratiska samhället en värdebas och en vitalitet.

Jag tror att det bland de flesta av västvärldens kristna finns en positiv grundsyn på demokrati - när det handlar om samhällets demokrati alltså. När det handlar om kyrkornas inre styrning däremot finns det ofta en demokratiskepsis. Man kan inte rösta om uppenbarelsen sägs det ofta, och det kan man ju inte förstås, men frågan är om det finns något sätt att organisera uppenbarelsen förmedling som skulle bli mindre godtyckligt? Jag blir allt mer övertygad om att det inte bara är möjligt för en kristen att vara demokrat och för en kyrka att vara demokratiskt organiserad utan att det är önskvärt, att det bör vara så. Inte för att Jesus var demokrat eller för att det finns något förordande i Bibeln av ett styrelseskick som skulle kunna jämföras med vår tids demokrati. Att påstå något sådant skulle vara ohistoriskt. Men med utgångspunkt i den människosyn vi kan ana oss till att Jesus hade och i kyrkans erfarenhet av människans natur skulle jag vilja hävda att ett samhälle eller kyrka bör vara så organiserad att makten delas av så många som möjligt. Det finns som sagt inget kristet styrelseskick men det finns en kristen jämlikhetstanke, ingen enkel sådan, också den kan problematiseras, men ändå en tanke på människans grundläggande värde och människors ansvar för varandra. Medborgarskapstanken kan ses som en sekulär variant av den  kristna tanken på att se varje människa som en syster eller broder. I helgen såg jag dokumentärfilmen Palme. I ett tal som fanns med där så talade Palme om målet med välfärdsstaten, att gå från gruppsolidaritet, klasssolidaritet, till en samhällssolidaritet. Jesus talade inte om välfärdsstaten, men han ifrågasatte den snäva gruppsolidariteten, han utvidgade familjebegreppet gick utanför det religiöst definierade gruppen, kort sagt; han begränsade inte solidariteten.

Demokrati är ingen garanti för ett jämlikt samhälle - demokratin ger oss inga garantier alls, men den utgår i alla fall från principen att allas röster är värda att höras. Och vi känner inte till några bättre sätt att främja jämlikhet. Det är det första argumentet. Det andra handlar om att en kristen i allmänhet och en lutheran i synnerhet vet att människors strävan efter makt inte alltid är sund. Att makt korrumperar och att koncentrerad makt korrumperar ännu mer. Därför bör makten spridas, därför bör det finnas maktdelningsprinciper, för att vi vet att människor sällan söker mak av enbart altruistiska skäl. Och slutligen ett tredje argument: Kristendomen har en tradition av att sanning söks genom förhandling. Bibeln föll inte ner från himlen fix och färdig, den sammanställdes av människor som förhandlade, inte alltid så demokratiskt eller respektfullt, men dock förhandlade. Och det är förhandlingen som är demokrati, som Lovisa Bergdahl påpekade. Det är inte besluten som är demokratiska, det finns inte specifika demokratiska värderingar, det är förhandlandet som är demokratiskt. Jag kan inte påstå att den kristna kyrkan genom historien varit särskilt bra på att låta olika sorters människor delta i förhandlandet, men grundtanken finns där: uppenbarelsen är inte given, den förmedlas, mejslas fram inte av en enskild, utan av en gemenskap i konflikt. Konflikt är grundtillståndet. För kyrkan och för demokratin.