måndag 12 september 2011

Giv kvinnan vad kvinnan tillhör...


...därtill hör även en förstklassig symaskin. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag tycker att symaskinsföretaget Singers annons i tidskriften "Rösträtt för kvinnor"s juninummer 1912 är vansinnigt rolig eller vansinnigt plump. Klart är i alla fall att rösträttskvinnorna hade humor. Ibland är de helt fantastiskt skarpa och sarkastiska. Jag kan liksom inte riktigt slita mig från dem, trots att jag inte hade tänkt skriva om kvinnorörelsen idag. Jag skulle bara egogoogla lite för att se om jag lyckats göra den här bloggen sökbar. Men så hittade jag en Elin Engström som inte var jag utan en politiskt pionjär från sekelskiftet. Elin var en av initiativtagarna till Stockholms Allmänna Kvinnoklubb och jobbade i många år på tidningen Socialdemokraten. 29 år gammal blev hon änka med sex barn att försörja. För att klara försörjningen städade hon på Socialdemokratens redaktion och hos privatpersoner, hon sydde fanor till arbetarrörelsen och hjälpte mot betalning människor att skriva till myndigheter. Ändå blev hon tvungen att lämna bort två av sina barn. I tidningen från 1912 berättas att Elin tio år tidigare, 1902 återfanns bland inbjudarna till ett möte som skulle leda till bildande av Sveriges första rösträttsförening. Bland inbjudarna fanns också idag betydligt mer kända namn som Anna Branting och Ellen Key. Så mycket mer hittar jag inte om henne. De som städar redaktionerna och syr fanorna brukar inte kommas ihåg. Men vilket livsöde, vilken kvinna! Jag tror jag fått en ny rösträttskvinna att fördjupa mig i.

Så här på 90-årsdagen av rösträtten får jag dock nöja mig med att citera en gammal favorit-Elin. Wägner alltså, som i rösträttsromanen Pennskaftet skildrar natten då rösträtten vinns på följande sätt: (en natt som alltså inte inträffat ännu då romanen kom ut 1910) Klockan var två då man lämnade torget, men man var för glad, för högtidligt stämd för att kunna skiljas utan vidare och man for tillbaka till Cecilia där Kristin väntade med världens varmaste kaffe. Hon hade fördrifvit tiden med att baka något, som genast kallades valnattstårta, det kom vin och stämningen blev segerdrucken och jublande. Man hade arbetat så hårdt, och här var, tyckte man lönen. Nu i natten tycktes allt så hoppfullt och ljust, man tyckte sig kunna sträcka ut handen och segern skulle läggas däri.
-Hvad jag gläder mig till att börja hvila sedan, sa Anna Gylling. Jag ska sy spetsar.
-Hvad jag gläder mig till att börja arbeta på allvar, sa Kerstin Wallmark högt. [...] Jag kommer att kasta mig hufvudstupa in i politiken och jag förmodar att en feminist ännu inte på hundra år behöfver vara orolig för sysselsättning.
Det är 101 år sedan nu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar