Otto som är huvudperson i Wienerwald-boken kom till Sverige under pågående världskrig, Göran Rosenbergs pappa David strax efter att kriget tagit slut och Trita Parsi, ja han kom som barn i slutet på 70-talet, som flykting från Iran. 40-talets Småländska landsbygd, som var Ottos miljö och 80-talets Uppsalaförort, som var Tritas, är mycket olika platser, ändå upplevde de samma sak: att ses som ett problem, inte en tillgång. Att vara den som var annorlunda, inte hörde till, inte släpptes in. Parsi beskriver mycket gripande de psykologiska mekanismer det föder: "jag vill faktiskt inte vara med, vara hemma här, så det så!"
Åsbrink och Rosenberg får den blankpolerade ytan, som är Sveriges kollektiva minne att krackelera, visar att den generositet vi ofta berömmer oss för gick i par med en lika uppenbar oginhet. Visst är det skrämmande att läsa om hur nazistiska idéer inte alls var främmande fåglar på den svenska himlen utan rotade föreställningar också i den svenska myllan. Men vad som är än mer skrämmande är att läsa om de som ville väl men som ändå blev nedlåtande, som inte orkade förstå, som bara såg sitt eget lands problem med att integrera, inte människorna som kom. Som agerade som plikten bjöd, men ändå alltid tänkte att flyktingarna måste vidare, någon annan stans. För vad skulle man göra med dem här? (Maria skriver mer om detta här).
Människors oförmågan att förstå och uppmaningar att glömma går som en röd tråd genom familjens Rosenbergs liv i Sverige. Trita Parsi ger exempel på denna oförmåga, när han helt utan att klandra berättar om hur mamman i en svensk familj de lärt känna tycker att barnen som leker tortyr och arkebusering kunde leka att de plockar svamp istället. Den svenska längtan efter att ha trevligt - som kanske inte är särskilt svensk- men som genomsyrar så mycket; tänk om den är en mycket större bov i det migrationspolitiska misslyckandet än enskilda rasiststollar. För i trevligheten ryms varken traumatiska upplevelser eller olikhet. I trevligheten släpps du kanske in om du tar av dig den där gamla identiteten som förde så mycket tråkigt med sig. Men identiteter klär man inte av sig, de bär man inom sig och om Sverige inte ska straffa ut sig fullständigt i en globaliserad värld måste vi förstå att identiteter har många människor i plural.
Trita Parsi befinner sig idag i en position där hans bakgrund inte är ett problem utan an förutsättning och en tillgång, en position där han har möjlighet att påverka Obama-administrationens utrikespolitik. Sverige tog inte tillvara hans kompetens såsom USA. Ändå ger han sina barn fornnordiska mellannamn och googlar texten till Små grodorna. Nej, Parsi är inte klandrande. Det är egentligen inte Åsbrink eller Rosenberg heller. Tron på den egna godheten, svårigheten att förstå den andre, längtan efter att bara ha lite trevligt- det är inte ondska. Men kanske är det inte bara den banala ondskan vi bör frukta utan också den banala godheten. Den som klappar på huvudet men inte möter blicken. Nej, nu leker vi plocka svamp.
