Lucka 21 O Soluppgång

O Soluppgång, Guds härlighets återsken

och rättfärdighetens sol:

kom för att lysa över dem

som sitter i mörkrets våld

och i dödens skugga.

Natten mellan idag och i morgon är den längsta på hela året. Nu är det vintersolstånd och mörkare än så här blir det inte. Är det inte märvärdigt hur fort man vänjer sig, så att man tycker det är normalt att gå upp när det är mörkt och t.om. har svårt att föreställa sig hur det var när fågelkvittret satte igång redan vid 3 på natten? Att Jesu födelse firas just då ljuset kommer tillbaka är förstås ingen tillfällighet. Vintersolståndstiden var ju redan inarbetad som festtid och symboliskt lämpligt var det förstås att fira han som "skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörker och i dödens skugga" (Luk 1:79) just när löftet om en ljusare tid behövdes som mest. Att det sen inte är så troligt att Jesus föddes just den 25 december är det nog inte så många fler än Christer Sturmark som blir upprörda över

Idag tänker jag på allt vi gör här i norden för att lysa upp mörkret, alla stjärnor i fönstren, alla stearinljus, alla ljusslingor i trädgårdar och julgranar, alla luciatåg och glöggfester. Vi kämpar frenetiskt för att inte ge mörkret makten. Och vi vinner. Ja, vi vinner så mycket att många av oss inte tänker på December som mörk och tråkig utan ljus och mysig. Tänk om vi kunde lägga lika mycket energi på att besegra också våldets och orättfärdighetens mörker.

Dagens antifon kommer i en tonsättning av den kanadensiske tonsättaren Healey Willan:

Lucka 19 O Jesse telning

O Jesse telning, du står som ett baner för folken,

inför dig tiger konungar i förundran,

dig tillhör alla jordens folk:

kom till vår frälsning, träd fram i glans,

O Herre, dröj inte.


Dagens antifon för oss tillbaka till Betlehem, ja den svarar egentligen på frågan: varför just Betlehem? Att Jesus var av Davids ätt vet nog de flesta som sjungit Hosianna Davids son, men Jesse? Ja, då får vi gå ytterligare ett led tillbaka i släkthistorien, till Davids far, storbonden och fårägaren Jesse. I Betlehem möts kungaförväntan och hemlösheten. Vi är i Davids stad, den stora kungens hemstad, men det är inte Josefs och Marias hemstad. Jesus föds på väg,  i historiens mitt och utanför allt. Inte är det så konstigt att traditionen och fantasin byggt ett stall som inte nämns i Bibeln för att skydda oss och Jesus från det totala utanförskapet. Men det är i utanförskapet, på herdarnas mark som konungarna tiger i förundran. Och det är dit vi är på väg.

Dagens antifon kommer med procession och allt. Den uppmärksamme kan se en blomma med tydliga rötter och kanske tänka på psalmen "Det är en ros utsprungen av Jesse rot och stam". En synnerligen sympatisk bild för en fredens kung.

Lucka 18 O Adonai

O Adonai, du som leder Israel,

du uppenbarade dig i den brinnande busken

och gav din lag på Sinai berg:

kom och förlossa oss, du vår tillflykt och starkhet.

Det är något fascinerande med ett gudsnamn som inte får uttalas. Åren har gått sedan jag läste hebreiska, men gudsnamnet JHVH´s outtalbarhet sitter i ryggmärgen. Jag ser ett Adonai (Herre, ordet man läser istället)  också där det inte står. Men att läsa den hebreiska Bibeln på svenska medveten om att alla Herre faktiskt inte står där är också svindlande, att förstå att det är omskrivningen för något större vi faktiskt läser. I dagens O-antifon leds vi mot rötterna. Den som ska komma är ingen annan än den som uppenbarade sig i den brinnande busken och förklarade sig vara "Jag är den jag är",  JHVH, men blev Adonai, Herren. Den vars namn inte fick uttalas får i julnatten inte bara flera namn utan också ett ansikte. Men än är det advent och vi påminns om att den Gud som ska komma är den Gud som alltid är större.

Och vad passar bättre än att dagens antifon kommer i en tonsättning av tystnadernas mästare Arvo Pärt:

Lucka 17 O Vishet

O eviga Vishet,

du som har utgått från den högstes mun,

du når från världens ena ände till den andra

och styr allting med ditt blotta ord,

kom för att lära oss vishetens väg.

Nu går adventstiden in sin sista vecka, en annan fas tar vid. Nu är det de stora O-antifonernas tid. Varje dag från den 17: e till den 23:e december har sin antifon med utgångspunkt i var sitt namn på den vi väntar. Ett namn hämtat från profeterna. Sapientia på latin, Sophia på grekiska och Vishet på svenska är det första namnet. Visheten är en spännande gestalt, för i Gamla testamentet så är hon verkligen en gestalt, som bygger hus och ropar på torgen, och hon är verkligen en hon. Ändå tycks inte t.ex. Paulus ha några problem  med att identifiera Jesus med Guds vishet. Och ja, varför inte en för-existerande Kristus-vishet tilltalad som hon och en på jorden existerande Kristus tilltalad som han? Inget personligt pronomen är ju liksom rätt för Gud. Och det mest queera kanske inte är att hon blir han utan att den blir du.

Först ut bland O-antifonerna är en klassisk gregoriansk variant:

Lucka 15 förgänglig som blomman

Människan är som gräset,
förgänglig som blomman på ängen.
Jesaja 40:6


"Krukväxter gör ett hem till ett hem, förvandlar människor från kalla till varma och livsbejakande, de skänker glädje och får människor att se det som inte längre finns", det skriver  etnologen Clas Bergvall i en avhandling om krukväxter. (Artikel om den finns här.)


Jag är själv inte särskilt intresserad av växter, vet sällan deras namn och tycker framförallt att de ska vara lättskötta, men håller helt med om att växter (och böcker!) är det som gör ett hem till ett hem. Saknas växter är det bara en bostad. Och blommorna gör definitivt julen. Utan amaryllisar, hyacinter och julstjärnor blir julen doftlös och tråkig. Det tror jag knappast jag är ensam om att tycka. Men det jag framförallt fastnade för i citatet ovan var det sista påståendet, att de får oss att se det som inte längre finns. Jag undrar så vad han menar med detta. Blommor visar oss i alla fall på förgängligheten, den förgänglighet Jesaja förkunnar. Ja, jag tror inte att det är en tillfällighet att blommor är så viktiga på begravningar. Blommor hjälper oss att förstå vårt liv och vår död. De betyder något för att de är just levande. Och dödliga.

Mellan första och andra bilden här bredvid har det gått en enda natt. I natten bröt blomman fram. Vilket livskraft! Nu har den sju blommor. Hyacinten under väntar jag fortfarande på. Det är en bra adventsväntan att köpa knoppande växter och följa dem till blomning. Att följa en process vi inte kan styra, bara iaktta och bli överraskade av.

Lucka 14 som en lampa i ett mörkt rum

Profetorden bör ni låta lysa för er
som en lampa i ett mörkt rum, 
tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan.
Och framförallt ska ni tänka på att 
man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand.
2:a Petrusbrevet 1:19-20


"Kommunikationen förbjuder mig att säga: jag är den enda sanningen", skriver min favoritfilosof Paul Ricoeur. Att vara eller ha (skulle vi väl säga på svenska) sanningen är för Ricoeur ett främmande sätt att tänka. Istället talar han om sanningen som ett upplyst rum eller en öppen atmosfär och citerar gärna filosofkollegan Karl Jaspers som skrev "Jag hoppas vara i sanningen".

Tolkning och tänkande är för mig som för så många andra nutidsmänniskor mycket av en enskild aktivitet. De stora tänkarna förmår tänka nytt och självständigt och annorlunda. I nobelpristagarmytologin ingår numera oftast att ha varit missförstådd och lite egensinnig. Men Petrusbrevets författare och Ricoeur tycks vara överens här: man kan inte tyda text på egen hand. Kommunikationsgemenskapen behövs, inte för att kunna fånga sanningen men för att kunna vara i den. Som i ett upplyst rum. Tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i våra hjärtan, dvs Kristus tar plats i människan. För att det ska kunna ske behöver vi inte ett isolerat jag utan "kroppens upplåtenhet mot världen."

Mer om Ricoeur kan man med fördel läsa i Bengt Kristensson Ugglas utmärkta avhandling Kommunikation på bristningsgränsen.

Lucka 12 Rycka till sig himmelriket med våld

Sedan Johannes döparens dagar
tränger himmelriket fram,
och somliga söker rycka till sig det med våld.
Matteus 11: 12


Kan man erövra himmelriket? Riken brukar ju kunna erövras, ockuperas, kolonialiseras. Helt klart fanns det förväntningar på att Jesus i alla fall i någon mån skulle återerövra ett konkret landområde. Men riket han talar om är annorlunda. Kan man få trädet att knoppas (se lucka 5), gryningen att komma (se lucka 2) eller degen att jäsa (se lucka 4) med våld? Bilderna han använder visar på ett rike av en annan sort, kanske så annorlunda att vi fortsätter att inte begripa det, fortsätter att försöka erövra det istället för att vänta på det. Om inte med svärd så med läror och definitioner. Eller med vapen också för den delen. Det är ungefär ett år sedan det planerade terrordådet mitt i julhandeln i Stockholm. Kanske är strävan att befria oss från dom andra sig ganska lik från Jesu tid. Fundamentalismen och terrorismen har många ansikten men en sak gemensam: tron att himmelriket är vårt.

Lucka 11 Är du den som ska komma?

Folket var fyllt av förväntan,
och alla frågade sig om inte Johannes 
kunde vara Messias.
Lukas 3:15

"Inte jag, inte jag, inte jag." Kardinalernas viskande böner sprider sig i Sixtinska kapellet. En ny påve ska utses och omröstning pågår. Nanni Morettis film Habemus Papam, som jag såg för några dagar sedan, är inte bara väldigt rolig, den ställer också den existentiella frågan: hur vet man att man är på rätt plats? Kardinal Melville som så småningom utses till påve i filmen blir alltmer övertygad om att han inte är det, att han borde vara någon annanstans.

Idag på Johannes döparens adventssöndag tänker jag på Habemus Papam och på förväntningarna som riktades mot Johannes. Han var inte Messias, han var någon helt annan, men nog så betydelsefull. Jag antar att Johannes gång på gång fick svara: nej, det är inte jag och kanske också göra människor besvikna. Hans uppgift var att bereda vägen, att peka vidare, på någon annan. Och Johannes själv han ställde sig också frågan vem det egentligen var han beredde vägen för. Han skickade några av sina lärjungar för att fråga Jesus "Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan?"

Att vara den som säger: nej, det är inte jag, kan vara en nog så viktig uppgift.

Lucka 10 då snöflingor slår ut i rymden

Jag längtar efter snö nu, efter en dämpad, klarnad värld.
Och en dag som denna finns det förstås bara en som kan uttrycka det:

Det går ett träd omkring i regnet,

skyndar förbi oss i det skvalande grå.

Det har ett ärende. 
Det hämtar liv ur regnet

som en koltrast i en fruktträdgård.

Då regnet upphör stannar trädet.
Det skymtar rakt, stilla i klara nätter
i väntan liksom vi på ögonblicket
då snöflingor slår ut i rymden.
Tomas Tranströmer ur "Träder och skyn"

Lucka 9 Blomstra som en rosengård

Öknen och ödemarken ska jubla,
det förtorkade landet glädjas och blomma.
Som en äng med liljor skall öknen blomma,
den skall glädjas och fröjda sig.
Jesaja 35:1-2

När öknen blommar kan ingen längre stå emot. Den sista bastionen har fallit. Det mest förtorkade och livlösa ägnar sig åt något så livsbejakande som att blomstra och jubla. Guds rike är ingen oas utan en total omvandling. Det når dit där ingen livskraft finns kvar, "ger styrka åt kraftlösa armar, stadga åt skälvande knän". En livsbejakande teolog som omdiktat just denna Jesajatext är den danske psalmdiktaren Grundtvig. "Blomstre som en rosengård" utrycker på ett poetiskt sätt glädjen i advenstförväntan och eftersom jag misstänker att det är fler än jag som har lite svårt att förstå sjungen danska kommer den här i en instrumentaversion med text.

Lucka 8 Jerusalem är öde

Jerusalem är öde,
dess tempel fallit ner.
Dess präster äro döde,
dess spira är ej mer.
Men Kristi rike varar
och sig alltmer förklarar.
Välsignad vare han
som kom i Herrens namn.
Frans Michael Franzén


Psalmen Bereden väg för Herran har egentligen sju verser. Vers fyra till sex sjungs ganska sällan och vers sju som citeras här ovan nästan inte alls, den finns nämligen inte med i psalmboken. Varför vet jag inte, men jag gissar att det handlar om att den kan tolkas antisemitiskt. Den behöver dock inte tolkas så, den kan också ge en extra dimension till adventsförväntan. När Jesus talar om fikonträdet som knoppas (se lucka 5) så gör han det i Jerusalems tempel och han gör det mot en fond av ganska skräckinjagande bilder av vad som kommer att hända innan riket kommer. Man kan tolka det som att det handlar om den yttersta tiden, men det kan också handla om något historiskt ganska närliggande. Templet kom ju att förstöras, runt en miljon dödas i det judiska kriget och folket bli förföljda.

Jerusalems tempel har fallit, men jag tror den här versen också handlar om att våra tempel, det vi värderar högt och håller heligt kommer att falla. Först efter det får Guds rike plats. Och det gäller nog oavsett om vi är judar eller kristna.

Lucka 6 Ol´ Saint Nicholas

Förra året, när jag bodde i Belgien, hände det något  i chokladbutikernas skyltfönster så där lagom till november. De blev plötsligt fyllda av biskopar; biskopar med säck, biskopar till häst, biskopar med barn i en tunna. Biskopen det handlade om var förstås Sankt Nikolaus, Saint Nicolas på franska, ursprunget till vår jultomte eller Santa Claus som han heter i den engelskspråkiga världen. I dag den 6:e december är det den helige Nikolaus dödsdag. Det är en stor dag i bl.a. Holland och Belgien, men också i England, som det här videoklippet kommer ifrån. Där ser ni också en nutida biskop som faktiskt påminner lite om Sankt Nikolaus, ärkebiskop Rowan Williams.

Om Sankt Nikolaus finns det mycket att berätta bl.a. att han räddade tre utfattiga systrar från att bli sålda till en hallick, men så här inför julen kanske hans viktigaste budskap är att äkta generositet inte frågar efter tacksamhet och glada miner utan snarare är något som övas i det fördolda.

Lucka 5 När fikonträdet knoppas

Se på fikonträdet och alla andra träd.
När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva
att sommaren är nära. På samma sätt vet ni när ni ser allt detta hända att Guds rike är nära.
Lukas 21:29-31


På julens gottebord och adventstidens glöggkalas har fikonen sin givna plats, tillsammans med dadlar och nötter. Fikonen påminner om varmare länder, men numera påminner de mig också om fred (se lucka 7). Fikonens sötma är en försmak av fredens sötma, en försmak av riket som kommer. Fikonen fanns där redan i Eden (Adam och Eva skyler sin nakenhet med fikonlöv, ni vet, och kanske var det inte ett äpple de åt utan ett fikon, det står ju bara frukt) Hiskia botas av fikon på ett sår och Jesus han använder vid flera tillfällen fikonet som bild i sina tal.

Och inte är det så konstigt. Googla gärna bilder på fikonträd så får ni se hur döda och kala fikonträd ser ut på vintern, hur stora sprängfärdiga knoppar de har på våren och hur de dignar av frukter i skördetid. Fikonträdet är dessutom bland de första träden att slå ut på våren i Palestina.
Så varför inte äta några fikon så här i adventstid, gratinerade med pancetta och chèvre, till osten eller med äpple och vaniljglass och tänka på riket som kommer.

Lucka 4 Den genomsyrade degen

Himmelriket är som en surdeg
som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl;
till slut blir alltsammans syrat.
Matteus 13:33


Det är viktigt med traditioner. De ger tiden rytm och djup. Så länge de är levande traditioner vill säga, som får utvecklas med sin tid. Tradition som förklaring till äcklig mat eller ceremonier som är utestängande eller förtryckande är egentligen ett missbruk av ordet. Att man har gjort något länge är ju i sig varken ett motiv för eller emot något.

Idag (läs igår) har jag i alla fall bakat saffransbröd. Det är något som sätter mig i förbindelse både med min barndom och med en avlägsen tid. En del av formerna kan vara så gamla som från bronsåldern. Prästens hår här nedan är säkert nyare men skvallrar om en tid då präster bar peruk och att baka bröd med saffran har man i alla fall gjort sedan 1600-talet.

Men som den postmoderna människa jag är vill jag också göra traditionen till min egen, så i år blev det saffransbröd med ett uns chili och apelsin. Vill du testa så följ ett vanligt recept t.ex. detta men börja med att mortla två kuvert saffran med lite torkade chiliflakes och en sockerbit. Låt sedan det röda sockret stå och dra en stund i typ 3 cl Cointreau (går säkert bra med vilken sprit som helst, men apelsinsmaken är fin).
Hade Jesus bakat saffransbröd hade han kunnat använda liknelsen av hur lite, lite saffran långsamt blandar sig med degen och förmår göra hela degen gyllene. Fast det där med jäsningen är rätt bra det också, det är lite magiskt varje gång att det faktiskt funkar. Att himmelriket kommer på ett sådant sätt är en härlig kontrast till de annars så dramatiska bilderna av rikets ankomst på andra advent. Har det redan börjat jäsa tro?

Lucka 3 Se jag står vid dörren och bultar

Se, jag står vid dörren och bultar. 

Om någon hör min röst och öppnar dörren 

ska jag går in till honom och äta med honom och han med mig. 

Uppenbarelseboken 3:20         

Jag har länge tyckt om den här målningen av William Holman Hunt, trots att den egentligen är lite kitschig. Det finns dock en intressant spänning i den. Kristus ser nästan ut som en sagokung i sin mantel, samtidigt är han barfota. De senhöstkala träden och de torra löven gör att man nästan känner kylan, samtidigt är målningen fylld av värme, inte minst från ljuset kring Kristi huvud som kanske är en måne eller kanske en gloria eller kanske både och. Mig säger den här målningen att Kristus möter oss där vi är. Han går inte förbi den enkla trädörren. Han knackar och låter oss välja om vi vill öppna. Men Kristus är också den som går barfota i decembernatten, den som inte får plats i stugvärmen. Kristus är den som stör, som pekar på en värld utanför.

Lucka 2 Dagen är nära

Ni vet vad tiden lider: det är dags för er att vakna.
Ty nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro.
Natten går mot sitt slut och dagen är nära.
Rom 13:11-12


Senhöst och tidig vinter är soluppgångarna som vackrast. Det är som om solen sprutar färger omkring sig i kamp mot mörkret. När mörkret är som djupast blir också ljuset som starkast, både bokstavligt och symboliskt. Den tidiga morgonen rymmer ett hopp, ett hopp som jag själv är lite dålig på att känna eftersom jag dels är morgontrött och dels inte lever i en tillvaro där jag behöver frukta nattens mörker, så jag lämnar över ordet till någon som jag förknippar just med de tidiga morgnarna istället, Kristian Lundberg:

Det finns en stund varje morgon
när världen står tillräckligt
stilla för att man ska kunna
identifiera den, avteckna
änglarnas arbete: skuggan
över det sovande ansiktet,
snökristaller, skärande
molnet av oro (som likt småfåglar)
blåser upp över förstäderna.
Det första ljuset är fyllt av hopp.
Från diktsamlingen Allt och denna lycka av ingenting

Lucka 1 Exulta filia Sion!

Ropa ut din glädje, dotter Sion,

jubla dotter Jerusalem!

Sakarja 9:9

Adventstiden börjar i jubel och glädje. Aldrig saknar jag att sjunga i kör så mycket som just då. Dotter Sion, Otto Olssons Advent, Gören portarna höga, alla körklassikerna riktigt sjuder av förväntan. Kanske är det just på grund av den här musikskatten som första advent blivit så stor i Sverige till skillnad från i många andra europeiska länder. 

Musiken som hör adventstidens början till är som ett enda koncentrerat ögonblick. Det är som att stå där i folkmassan och känna att "nu händer det". I det ögonblicket finns inget kors i fjärran utan bara ett jublande nu.

Här, en lite mindre känd tonsättning på samma tema: Monteverdis Exulta filia Sion.

Utrotningshotad advent

Såhär dagen före första advent går jag runt och tänder ljus och tejpar sladdar i väntan på mina gäster. Det blir en lila advent i år.  Lite grann i alla fall. För det här med att få tag på lila pynt var lättare sagt än gjort. Bara att hitta ett lila sidenband tog tid. Lång tid. Allt är ju rött. Nu var inte tanken att det här skulle bli någon inredningsblogg, men allt det röda pyntet fick mig att undra om advent är utrotningshotad. Jag menar, ordet blir allt ovanligare utanför det rent kyrkliga språket. Adventskalendrar blir julkalendrar, adventsstjärnor julstjärnor (inte blommorna alltså utan sådana som lyser) och adventsmarknader julbasarer. Vi är för övrigt inte mycket bättre i många kyrkor heller utan sjunger Stilla Natt och äter julmat hela december. Inte konstigt att många är trötta på eländet redan när juldagsmorgon glimmar och det hela borde börja.

Är det inte lite märkligt egentligen att trots att allt färre firar Jesu födelse så minskar inte julfirandet i betydelse utan breder snarare ut sig över året och upptar nu nästan ett helt kvartal. Men advent, den lila, stilla fastetiden, den är jag rädd håller på att försvinna helt. Det är synd för advent har ju sin egen charm, helt annorlunda än den kaloristinna och festfyllda julen. När jag var barn tyckte jag så mycket om gammaldags glittriga adventskalendrar att jag brukade hålla upp dem framför sänglampan för att liksom tjuvkika på bilderna utan att tjuvöppna. Den förväntanskänslan är för mig advent i  ett nötskal. En känsla som försvinner om julen infaller under hela december.

Om det inte vore för att jag inte riktigt tror på själva företeelsen typiskt svenskt skulle jag säga att det är typiskt svenskt att fira högtider i förskott. Finns det något annat land som firar påskafton mer än påskdagen och julafton mer än juldag t.ex? Kanske gör det det, jag vet inte. Kanske handlar det bara om att handelns år, där en högtid är över i samma stund som den infaller och det blir dags att rea har uppfyllt våra medvetanden mer än det kristna året där en högtid varar i princip fram till nästa viktiga händelse (och julen varar väl till påska, ni vet) men inte tas ut i förskott. För några år sedan såg jag små lila pins där det stod "it´s still advent". Sådana skulle jag vilja ha nu, även om jag har gett upp det där med advent som (mat)fastetid.  Det är tillräckligt udda att inte dricka glögg före advent.
Men en bloggkalender ska det bli så småningom.

God advent alla bloggvänner!