En identitetssvag kyrka?

Sedan jag skrev om religionsdialog-debatten förra gången har det skrivits mycket klokt. Marika Palmdahl och Caroline Kyhlbäck har båda bra inlägg i Kyrkans Tidning, liksom Åke Bonnier på sin blogg, för att bara nämna några. Dessutom kan jag efter en helg om religionsdialog med mina medarbetare (ideella som avlönade) konstatera att mina farhågor om att det skulle låta som på KT´s webb inte besannades. Tvärtom sas det mycket tänkvärt och insiktsfullt.

Men en fråga har dröjt kvar hos mig liksom i svallvågorna av den här debatten: är Svenska kyrkan identitetssvag? Vad innebär i så fall det?

För det första tror jag inte att dialogvilja har någonting med identitetssvaghet att göra. Är det inte snarare ett tecken på att man har lite dåligt självförtroende och inte riktigt vet vem man är om man är väldigt mån om att definiera sin egen grupp och betona hur annorlunda alla andra är. I alla fall tror jag vi skulle säga det om det inte var en kyrka det gällde utan t.ex. ungdomar i en skolklass. För det andra är ju inte identitet något konstant. En person som säger "jag har exakt samma åsikter om allt som när jag var 14" uppfattar vi knappast som klok. Detsamma måste gälla för en kyrka. En oföränderlig identitet är inte heller där ett tecken på vishet utan på oförmåga att hantera sin tids frågor. Och för det tredje: är identitetssvaghet per definition något negativt? Jag tror att det oftast är det. Samtidigt undrar jag om det inte i en Luthersk kyrkas väsen liksom finns inbyggt vad som skulle kunna kallas identitetssvaghet men som jag heller skulle vilja kalla identitesomprövning. Dels för att själva centrum i vår tro är något så svårdefinierbart som en människa. (En människa som visserligen också är Gud, men det gör ju inte det hela enklare, svårdefinierbar menar jag i förhållande till t.e.x ett dokument.) Och dels för att en luthersk kyrka måste ta varje människas myndighet inför Gud på allvar och faktiskt inte har det läroämbete som så ofta efterlyses.

Det är inte nödvändigtvis identitetssvagt att hävda att man inte har hela sanningen och att det finns olika sätt att se på en fråga. Det är bara en annan sorts identitet än den som efterfrågas. På en punkt håller jag dock med många av debattörerna; om vi tappar Kristus som centrum är vi illa ute. Och det händer ibland i Svenska kyrkan. Men, menar jag, inte så ofta för att vi säger att vi kan lära oss något av människor med annan tro och och blir arga på orättvisor i samhället, just det sa och blev ju faktiskt Jesus också, utan när vi blir en allmän trevlighetsinrättning. När målet blir att "folk ska komma till kyrkan" utan att man frågar sig varför och till vad, utan bara blir nöjd med att de fikar, trivs (och betalar). En kyrka som inte strävar efter att göra det Jesus gjorde - upprätta människor, ryta åt makten, vända upp och ner på världen och visa på en barmhärtig Gud har tappat sitt fokus. Även om man skulle säga ordet Jesus i varje mening.

Himmelsk parlamentarism?

Ibland undrar jag om det är vanligt att tro att den yttersta makten fördelas på något slags parlamentariskt vis. Alltså att det sitter X antal gudar i himlen och att den som har flest eller mest rättroende anhängare får den största biten i den gemensamma och begränsade kakan av makt. I alla fall verkar det som att många kristna tror att om man säger att det finns något värdefullt i andra religioner då utplånar man sin kristna identitet och t.om. kränker Jesus. Bara att föra dialog med andra religioner tycks göra att den där maktbiten som de kristnas Gud har är i fara.

Nej, jag tror inte att de flesta tror så, men läser man den senaste tidens debattinlägg och kommentarer om Islam och Svenska kyrkan är det lätt att få den bilden. Själv tror jag ju att det bara finns EN Gud, kanske är det därför jag inte oroas av risken att råka be till fel. Dessutom tror jag att vår kunskap om Gud alltid är ofullständig. Det betyder inte att det inte FINNS någon sanning i ontologisk mening, men att den inte är omedelbart tillgänglig eller möjlig att formulera. För mig betyder inte uppenbarelsen i Kristus: haha, alla andra hade fel utan den visar att vi bäst lär känna Gud som en levande Gud, med ett ansikte att möta. Det gör den unik.

Jag vägrar tro att skillnaden går mellan dem som "vågar säga vad de tycker" och oss som är "ängsligt korrekta". Skillnaden går, tror jag, mellan dem som uppfattar en religiös sanning som en sanning av typen "det är 48 mil mellan Stockholm och Göteborg", alltså det kan inte samtidigt vara 84, då är det någon som har fel, och oss som tänker att en religiös sanning mer liknar en beskrivning av ett konstverk eller en maträtt. Det blir ju t.ex. inte mindre sant att en maträtt är god för att någon annan beskriver den som mäktig (för att nu låna ord som också kan användas om Gud).

Det finns mycket inom Islam jag har svårt för, inte minst synen på koranen som direktuppenbarad. Det finns många sedvänjor förknippade med Islam som bör kritiseras. Men jag anser faktiskt att vi som är kristna har större skyldighet att komma med kritik mot och vilja förändra det vi tycker är fel inom vår egen religion och våra egna samfund än att kritisera andra. Och är det inte väl magstarkt att t.ex. använda synen på homosexualitet som argument mot Islam då majoriteten kristna (om än kanske inte i Sverige) faktiskt också är emot utlevd homosexualitet och Svenska kyrkan tog beslut om att välsigna samkönade relationer för hela FEM år sedan? Och ja, kvinnor har täckt sina huvuden i Sverige också, vi har haft dödsstraff och religionsfriheten är inte mer än ungefär 60 år gammal.

Men avgudar finns det förstås. Alltså sånt som vi tror på, hoppas på och sätter vår tillit till, men som inte är gudar på riktigt. Pengar t.ex. Men Allah - det är ju bara Gud på arabiska