Den globala fundamentalismen

Fundamentalism - det måste väl vara rörelser som söker grund och rötter, är konservativa och tillbakablickande, eller? Många gånger har jag stött på påståendet att fundamentalism i själva verket är ett typiskt post-/senmodernt fenomen, men inte riktigt fått ihop det. Nu läser jag om wahabismen som en i huvudsak globaliserad, engelskspråkig och internet-baserad rörelse och det är plötsligt något som faller på plats. Wahabismen och andra radikala former av islam har kunnat slå rot i västerländska förorter just på grund av dess brist på kulturella rötter. Den erbjuder istället en global identitet och en religion med universella anspråk, skriver Ian Bururma i Att tämja Gudarna.


Precis som t.ex. pingströrelsen en gång i sin barndom gjorde tänker jag. De teologiska likheterna mellan fundamentalistisk islam och i dag inte särskilt fundamentalistisk pentekostal religiositet är inte stora (nej, jag tror inte det finns några terrorceller i Filadelfia).  Min poäng är alltså inte att det är liknande eller likvärdiga religiösa rörelser, men tänk en ung människa som växer upp i eller kommer till en storstads arbetarklassområde. Det kan vara 1911 eller 2011, det spelar inte så stor roll. Det som spelar roll är att rötterna inte finns där, de finns någon annanstans i en miljö som man inte heller är hemma i. Efter lite rumlande i denna nya miljö där det förekommer en hel del kriminalitet, missbruk och promiskuitet uppstår istället en längtan efter renhet och mening. Sökandet leder visserligen mot rötterna men landsbygds-religionens ljumma traditionalism funkar inte i vare sig Fogelström-Stockholm eller dagens förortsdjungler. Nej, nu väntar en omvändelse till en religion som gör anspråk på att ha ett ärende till hela världen, och som just står för ett alternativ till rumlarlivet. I att tämja gudarna läser jag om de unga muslimska män som under senare tid blivit kända som terrorister och om hur många av dem i själva verket levt ett stökigt tonårsliv med hasch och brudar. Deras familjer var ofta inte särskilt religiösa utan rätt sekulariserade.

En riktig omvändelse kräver ett tillräckligt intressant förflutet att ta avstånd ifrån. Och en riktig omvändelse kräver ett sammanhang med ett riktigt mål: att få hela världen att omfatta den egna tron.  Det har radikala kristna och muslimska rörelser gemensamt, liksom förmågan att snabbt lära sig bemästra sin tids medier och både på politisk och andlig väg vilja skapa ett renare, mer moraliskt samhälle. Klart att det tilltalar den som lever i de fattiga områdenas virrvarr av identiteter och inte vill ha gammelreligionernas berättelser - berättelser som ju alltid rymmer en mångtydighet och därmed är fundamentalismens motsats.

Talar Gud svenska?

Interiör från Kölnerdomen

Be måste man få göra på sitt eget språk, sägs det ofta, och som lutheran kan jag ju inte annat än att hålla med. Hjärtats samtal förs förstås enklast på det språk som ligger hjärtat närmast. Men det finns en stor fördel i att inte bara be på sitt eget språk, i alla fall inte bara på ett språk, eftersom inget språk kan rymma Gud.

Jag har alltid tyckt om att gå på gudstjänster när jag är på semester, även om de är på tyska eller italienska eller något annat språk jag inte förstår. Kyrkan katolicitet blir så tydlig när man liksom förstår ändå. Det senaste året har jag regelbundet gått i fransk/engelska mässor och idag har jag fått fira gudstjänst tillsammans med två andra grupper som firar gudstjänst i "vår" kyrka, den syrisk-ortodoxa och den ryskspråkiga (som jag inte riktigt vet vad de tillhör för samfund, men ni vet ett sånt där samfund där pastorn har Bibeln i fodral). Det var en gudstjänst som förmodligen inte är möjlig i teorin, men som är det i praktiken eftersom den inte har sin grund i gemensamma deklarationer utan i en gemensam plats i tillvaron där vi faktiskt möts och i en gemensam god vilja.

Det är häftigt att fira gudstjänst på ett språk (syrianska) som ligger väldigt nära det språk som Jesus från Nasaret talade, det är spännande att faktiskt kunna förstå ett ord här och där, att snappa upp ett ryskt gospodi eller förstå att det här arabiska ordet måste betyda välsigna för det ligger så nära det hebreiska, men det är också häftigt att inte förstå, att bara uppleva heligheten och vördnaden. Men också när jag förstår, som på engelska och (delvis) franska öppnar det delvis främmande språket nya dimensioner.
Visst är det bara orden "Det folk som vandrar i mörkret..." som får mig att känna glöggdoft och höra vinterklädesprassel, men det egna språket kan också bli belastat. Vissa ord blir överanvända och andra känns nästan pinsamma, liksom för religiösa på ett klistrigt sätt. Frälsning har en annan klang än deliverance/salvation som i sin tur har annan klang än salut eller verlossing (jo i Bryssel var det lite flamländska också). Det finns en befrielse i det icke-belastade språket och hur skulle ett språk kunna rymma allt?

Jag tycker svenskan är världens vackraste språk och det är egentligen det enda språk jag riktigt kan uttrycka mig på, så självklart talar Gud svenska, men svenska är inte Guds språk på samma sätt som Gud inte är lutheran, trots att jag är stolt över att vara det. Så kanske skulle vi alltid tala flera språk (i alla fall i församlingar som min där människorna som är där gör det) om inte annat för att påminna oss om att Jesus varken bad Vår fader eller Fader vår utan förmodligen sa ungefär Abun d´-bashmayo, precis som dagens syrianer gör. Visst får man känna lite helig avund inför det?

klädnormer och klädnormer

I dag kom den första domen mot niqab-bärande kvinnor i en fransk domstol. Om niqab tycker jag inte. Det är ett plagg som begränsar kvinnors rörelsefrihet och försvårar kommunikation, men det jag framförallt funderar på idag är varför vi i västerlandet har så svårt för slöjbärande kvinnor också när det handlar om slöjor som bara täcker håret och knappast begränsar varken bäraren eller någon annan. Handlar det verkligen om begränsad rörelsefrihet? Hur ska vi i så fall se på den minoritetsgrupp där kvinnorna bär så obekväma och höga skor att de är tvungna att använda bedövningsspray för att kunna ha dem en hel kväll och knappt klarar av att gå i en trappa?  En sådan minoritetsgrupp finns, jag ser dem varje vecka. Men det är ingen etnisk minoritetsgrupp. De handlar om stureplansbrudar och hittills har jag inte sett någon driva deras tvångsbefrielse. Nej, jag undrar om inte slöjor bl.a. väcker aggressioner för att vi misstänker brott mot den klädnorm som engagerar betydligt fler (i alla fall i Sverige, Frankrike vågar jag inte riktigt uttala mig om) än kvinnors rörelsefrihet nämligen "rätten att klä mig precis som jag vill". Den där rätten som får människor att bli så upprörda varje sommar då någon som insisterat på att få bära shorts trots att det strider mot företagets regler blivit av med jobbet, eller någon med flip-flops nekats inträde på en restaurang.  Blotta misstanken att någons kläder inte är uttryck för ett individuellt val är provocerande i Sverige även om vi i de flesta fall väljer att klä oss likartat ändå.

Med detta menar jag inte att det inte ska föras en kamp mot förtryckande plagg - det bör det absolut göras, men jag tror inte det är lagstiftare och jurister som ska föra den kampen och jag önskar att diskussionen om vad som är förtryckande kunde nyanseras. Samt att främlingsfientliga åsikter inte skulle gömmas bakom feministisk fernissa.

För övrigt tycker jag själv om högklackade skor. Om än inte lika höga som på bilden.

Mina generationskamrater och jag - del II

Plötsligt sitter jag där och nickar lite instämmande i Alf Svenssons kommentarer om partiledares ålder. 28 år - är det verkligen en lämplig ålder för en partiledare? Det måste handla om att en ung och snygg person gör sig bättre i media. Eller vänta nu, hur hamnade jag där? Jag tycker ju det är viktigt att unga människor är lika väl representerade som äldre i politiken.

Jag antar att det är det som kallas 30-åsrskris, men det är jobbigt att inse att man inte längre kan skylla på sin ålder. Att ens generationskamrater sitter på höga poster och gör stora insatser och att man alltså principiellt skulle kunna göra det själv. Att den där tiden av sen, när jag blir äldre krymper ihop. Så jag tycker det är modigt av alla centerpartister och miljöpartister som trots att de är betydligt äldre än vad jag är och kanske passerat både 50 och 60 vågat rösta på kandidater som skulle kunnat vara deras barn.

Och inte är det något nytt att människor (i alla fall män) runt 30 påverkar samhället och historien. Vid 30 års ålder hade Shakespeare skrivit Romeo och Julia och Strindberg Röda rummet. Melanchton skrev Loci Communes vid 24 års ålder och Augsburgska bekännelsen vid 33. 33 var även Sartre när Äcklet kom ut. Vid 28 hade Einstein börjat utveckla sin relativitetsteori och Linné redan publicerat sin Systema Naturae. Mognad och ålder hör inte alltid ihop. Kloka 28-åringar är förhoppningsvis ännu klokare och mognare vid 70, men inte kommer visheten som ett brev på posten i samband med pensioneringen till den som inte varit så klok innan. Alla 15-åringar är inte identitetssökande, alla 25-åringar är inte energiska och alla 75-åringar är inte visa. Så ålder är egentligen ett väldigt dåligt kriterium vid rekryteringar. Företag som annonserar efter "dig mellan 25 och 35" visar bara att de är snävtänkta. Men det finns en poäng med att de som ska företräda folket i regering och riksdag också gör det åldersmässigt - med spridning både uppåt och neråt. Bara med sina generationskamrater delar man ju historia. Det blev uppenbart för mig när jag hörde Gustav Fridolin prata om den historiska utvecklingen i Sverige och det han pratade om var 90-talet. Det var helt enkelt ovant att det som var min skoltid, i mitt liv historiskt tid, också betraktades som historia av en politiker och inte som "härom året".

I morgon börjar jag en behörighetsgivande utbildning för blivande kyrkoherdar. Varje gång jag har berättat det har jag lagt till att jag inte tänker bli kyrkoherde än på länge. Det är visserligen sant. Jag tror inte alls jag är mogen för det nu. Men vad säger det om en organisation att det måste sägas och att man t.om. är obehörig enligt kyrkoordningen att söka en tjänst där man leder en församling vid en ålder då  det uppenbarligen går utmärkt att vara statsråd eller leda ett riksdagsparti?

Nätet och verkligheten

Den senaste veckan har jag både i den så kallade verkligheten och i det som följaktligen borde vara overkligheten på nätet hört flera diskussioner om sociala medier.  Jag har själv länge varit en skeptiker - av integritetsskäl, men något jag inte riktigt kan förstå är just denna uppdelning mellan verkligheten och nätet. Är inte sociala medier just medier dvs något som går att jämföra med telefoner, tidningar eller för den delen fax-apparater och som likt telefoner och tidningar kan användas till allt ifrån att gratulera barnbarn på födelsedagen till att sprida hat och terror? Jag vet inte hur ofta jag hört företrädesvis medelålders män deklarera att bloggar läser de minsann inte för där skrivs så mycket trams. Det är ju förvisso sant. Det skrivs otroligt mycket trams. Men ärligt talat, snackas det inte rätt mycket trams i telefon också? Ska vi bojkotta telefoner också då? Varför blandas hela tiden mediet och budskapet ihop?

Ta t.ex. diskussionen om näthatet och kommentarsfälten. Det är viktig att diskutera vad anonymitet gör med oss och hur obskyra idéer i dagens samhälle kan få enormt mycket större spridning, men det stora problemet kan ju inte vara att det finns så mycket hat på nätet utan att det finns mycket hat och främlingsfientlighet i vårt samhälle. För näthatarna lever väl i samhället också? Eller är de troll allihopa?Är det bra att stänga ner kommentarsfält och begränsa anonymiteten? Kanske, det är en svår fråga. Men oavsett vilket så löser det ju inte det stora problemet. Rasism och sexism försvinner inte för att det blir osynligt på aftonbladet.se.

Tidningen Dagen har en intressant artikel om den skamliga ensamheten. I den berättas bl.a. om hur Blondinbella i början av sin bloggkarriär uppfann det liv hon skulle vilja ha. I verkligheten var hon ensam, men på bloggen visade hon upp ett liv med kompisar, killar och fester. Det är en vanlig anklagelse mot sociala medier, att det är inte på riktigt, att vi inte är oss själva, utan presenterar en bild av den vi skulle vilja vara. Det ligger förstås någonting i det. Det går att skapa sig ett nät-alias som är ganska olik den person man är till vardags. Men å andra sidan; vem berättar inte hellre om den trevliga utflykten i helgen än om morgonens gräl vid frukostbordet på kafferasten på jobbet och vem berättar om alla sina knepiga sidor när man träffar nya människor på en fest? Presenterar vi inte alltid mer eller mindre sminkade bilder av oss själva i sociala sammanhang?
Och det här med att Facebook blir så ytligt. Ja visst blir det det, men vi människor är ju ytliga ibland. Vem har inte sagt "oj vad det regnar" eller "nu ska det bli gott med kaffe" vid ett fikabord och det är ju just sådant Facebook är fullt av. Jag tror inte social medier varken kommer att revolutionera vårt tänkande eller leda till verkliga relationers utplånande. Det som finns i "verkligheten" finns också på nätet för nätet är ju som verkligheten. Eller vänta nu, nätet ÄR en del av verkligheten.

Intressanta artiklar om detta finns här och här.

Giv kvinnan vad kvinnan tillhör...

...därtill hör även en förstklassig symaskin. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag tycker att symaskinsföretaget Singers annons i tidskriften "Rösträtt för kvinnor"s juninummer 1912 är vansinnigt rolig eller vansinnigt plump. Klart är i alla fall att rösträttskvinnorna hade humor. Ibland är de helt fantastiskt skarpa och sarkastiska. Jag kan liksom inte riktigt slita mig från dem, trots att jag inte hade tänkt skriva om kvinnorörelsen idag. Jag skulle bara egogoogla lite för att se om jag lyckats göra den här bloggen sökbar. Men så hittade jag en Elin Engström som inte var jag utan en politiskt pionjär från sekelskiftet. Elin var en av initiativtagarna till Stockholms Allmänna Kvinnoklubb och jobbade i många år på tidningen Socialdemokraten. 29 år gammal blev hon änka med sex barn att försörja. För att klara försörjningen städade hon på Socialdemokratens redaktion och hos privatpersoner, hon sydde fanor till arbetarrörelsen och hjälpte mot betalning människor att skriva till myndigheter. Ändå blev hon tvungen att lämna bort två av sina barn. I tidningen från 1912 berättas att Elin tio år tidigare, 1902 återfanns bland inbjudarna till ett möte som skulle leda till bildande av Sveriges första rösträttsförening. Bland inbjudarna fanns också idag betydligt mer kända namn som Anna Branting och Ellen Key. Så mycket mer hittar jag inte om henne. De som städar redaktionerna och syr fanorna brukar inte kommas ihåg. Men vilket livsöde, vilken kvinna! Jag tror jag fått en ny rösträttskvinna att fördjupa mig i.

Så här på 90-årsdagen av rösträtten får jag dock nöja mig med att citera en gammal favorit-Elin. Wägner alltså, som i rösträttsromanen Pennskaftet skildrar natten då rösträtten vinns på följande sätt: (en natt som alltså inte inträffat ännu då romanen kom ut 1910) Klockan var två då man lämnade torget, men man var för glad, för högtidligt stämd för att kunna skiljas utan vidare och man for tillbaka till Cecilia där Kristin väntade med världens varmaste kaffe. Hon hade fördrifvit tiden med att baka något, som genast kallades valnattstårta, det kom vin och stämningen blev segerdrucken och jublande. Man hade arbetat så hårdt, och här var, tyckte man lönen. Nu i natten tycktes allt så hoppfullt och ljust, man tyckte sig kunna sträcka ut handen och segern skulle läggas däri.

-Hvad jag gläder mig till att börja hvila sedan, sa Anna Gylling. Jag ska sy spetsar.

-Hvad jag gläder mig till att börja arbeta på allvar, sa Kerstin Wallmark högt. [...] Jag kommer att kasta mig hufvudstupa in i politiken och jag förmodar att en feminist ännu inte på hundra år behöfver vara orolig för sysselsättning.

Det är 101 år sedan nu.

En identitetssvag kyrka?

Sedan jag skrev om religionsdialog-debatten förra gången har det skrivits mycket klokt. Marika Palmdahl och Caroline Kyhlbäck har båda bra inlägg i Kyrkans Tidning, liksom Åke Bonnier på sin blogg, för att bara nämna några. Dessutom kan jag efter en helg om religionsdialog med mina medarbetare (ideella som avlönade) konstatera att mina farhågor om att det skulle låta som på KT´s webb inte besannades. Tvärtom sas det mycket tänkvärt och insiktsfullt.

Men en fråga har dröjt kvar hos mig liksom i svallvågorna av den här debatten: är Svenska kyrkan identitetssvag? Vad innebär i så fall det?

För det första tror jag inte att dialogvilja har någonting med identitetssvaghet att göra. Är det inte snarare ett tecken på att man har lite dåligt självförtroende och inte riktigt vet vem man är om man är väldigt mån om att definiera sin egen grupp och betona hur annorlunda alla andra är. I alla fall tror jag vi skulle säga det om det inte var en kyrka det gällde utan t.ex. ungdomar i en skolklass. För det andra är ju inte identitet något konstant. En person som säger "jag har exakt samma åsikter om allt som när jag var 14" uppfattar vi knappast som klok. Detsamma måste gälla för en kyrka. En oföränderlig identitet är inte heller där ett tecken på vishet utan på oförmåga att hantera sin tids frågor. Och för det tredje: är identitetssvaghet per definition något negativt? Jag tror att det oftast är det. Samtidigt undrar jag om det inte i en Luthersk kyrkas väsen liksom finns inbyggt vad som skulle kunna kallas identitetssvaghet men som jag heller skulle vilja kalla identitesomprövning. Dels för att själva centrum i vår tro är något så svårdefinierbart som en människa. (En människa som visserligen också är Gud, men det gör ju inte det hela enklare, svårdefinierbar menar jag i förhållande till t.e.x ett dokument.) Och dels för att en luthersk kyrka måste ta varje människas myndighet inför Gud på allvar och faktiskt inte har det läroämbete som så ofta efterlyses.

Det är inte nödvändigtvis identitetssvagt att hävda att man inte har hela sanningen och att det finns olika sätt att se på en fråga. Det är bara en annan sorts identitet än den som efterfrågas. På en punkt håller jag dock med många av debattörerna; om vi tappar Kristus som centrum är vi illa ute. Och det händer ibland i Svenska kyrkan. Men, menar jag, inte så ofta för att vi säger att vi kan lära oss något av människor med annan tro och och blir arga på orättvisor i samhället, just det sa och blev ju faktiskt Jesus också, utan när vi blir en allmän trevlighetsinrättning. När målet blir att "folk ska komma till kyrkan" utan att man frågar sig varför och till vad, utan bara blir nöjd med att de fikar, trivs (och betalar). En kyrka som inte strävar efter att göra det Jesus gjorde - upprätta människor, ryta åt makten, vända upp och ner på världen och visa på en barmhärtig Gud har tappat sitt fokus. Även om man skulle säga ordet Jesus i varje mening.

Det måste vara Rut

Det är intressant det här med statistik. Samma studie från SCB gav samma dag upphov till två så olika rubriker som "Nu delar vi (nästan) lika på hushållssysslorna" och "Fortfarande långt kvar till ett jämställt hem." Först idag tog jag mig tid att titta på originaldiagrammen från SCB. Av dem kan man konstatera att kvinnor och män arbetar ungefär lika mycket och har ungefär lika mycket fritid. Det ser jämlikt och bra ut. Tittar man närmre ser man dock att det inte är hemarbetet som delas lika - utan det totala arbetet. Kvinnor jobbar alltså mer obetalt och männen förvärvsarbetar mer. Den skillnaden är som störst bland sammanboende småbarnsföräldrar. Men det finns en tydlig rörelse mot en mer jämn fördelning av hemarbetet de senaste 20 åren. Den förändringen beror på att männens hemarbete ökat något men framförallt på att kvinnornas minskat kraftigt.

Detta kan förklaras med att det faktiskt görs mindre hemarbete. Att det inte är lika vanligt med manglade lakan och hembakade småkakor t.ex. Det kan också vara så att hemarbetet utförs av någon som inte antecknar det som hemarbete utan som yrkesarbete eftersom denna någon får betalt för det. Vem är då denna någon? Med ganska stor sannolikhet är det en kvinna. Kan det alltså vara så att den väsentliga förskjutningen av hemarbetet inte har skett från en kvinna till en man i en familj utan från en obetald till en betald kvinna? Är det i så fall bra?

Jag är väldigt kluven till det här med Rut-avdrag. Å ena sidan är det en positiv utveckling att det tidigare obetalda hushållsarbetet alltmer värderas och blir en del i den allmänna ekonomin Å andra sidan kan jag tycka att alla som säger att städhjälpen är värt så oerhört mycket kunde ta och betala om inte oerhört mycket så ganska mycket i alla fall. Å ena sidan kan jag tycka det är viktigt att det finns lågtröskel-arbetstillfällen och att dessa ska kunna vara vita. Å andra sidan kan jag undra vem det egentligen är som slipper städa. Är det bra att medelklasskvinnorna lejer bort städningen till arbetarklasskvinnor istället för att kräva delaktighet av sina egna män? Å ena sidan kan jag tycka att det är en god prioritering att föräldrar vill vara med sina barn istället för att städa. Å andra sidan kan jag undra vad det egentligen är för människosyn som förmedlas till barnen när någon annan plockar undan efter dem.

Men mest av allt har jag många fredagseftermiddagar i Bryssel då jag sett städerska efter städerska lämna husen på min gata undrat: när kommer vi dithän att dessa kvinnor får komma hem till ett nystädat hem?

Är du ren - socialt sett?

Senast jag inte duschade varje dag var nog den där sommaren då det aldrig blev varmare än typ 12 grader och vi bara hade ute-dusch på landet. Annars är det ju en självklarhet. Ungefär som att borsta tänderna eller att klä på sig och inte gå till jobbet i pyjamas. Ändå blir vi inte renare av att duscha varje dag - tvärtom frodas bakterierna bättre på en våt hud, berättar Agnes Wold i P1´s serie om smuts som gick i somras. Man duschar inte för att bli ren hygieniskt sett, det handlar om kulturell och social renhet menar hon. Duschandet som en slags rit alltså. Och ändå förundras vi så lätt över religiösa föreställningar om kultisk renhet både i vår samtid och i kristendomens historia. Att kvinnor skulle bli orena av att föda barn t.ex., det är ju vämjeligt, eller hur?

Även Amos Magasin tar upp kriget mot bakterierna i sitt senaste nummer. Där ges också renligheten en existentiell förklaring. "Samtidens äckel handlar om upplevelsen av tomhet. Känsligheten för smuts är ett symptom på främlingskap, en oförmåga att ta in världen, säger Karin Johannisson." Nu tycker jag nog att detta är att dra väl långtgående slutsatser. Sometimes a cigar is just a cigar och ibland är äcklig svettdoft bara äcklig svettdoft. Men fräschhets-hetsen säger något om vår tid. Inte minst om att varje tid har sina föreställningar om renhet som har ganska lite med bakterietillväxt och sjukdomsrisk att göra.

Att kung David drabbades av begär efter Batseba när han såg henne bada på taket, känner nog de flesta till. Men varför badar Batseba, vad är det för bad hon tar? I inledningsscenen till Sven-David Sandströms opera med samma namn finns inget badkar. Istället bärs en död fågel in på scenen. Batseba offrar alltmedan hon sjunger om att hon är född till kvinna och att en kvinna aldrig kan bli ren nog. Är badet och offret ersättningsbara? Ja, den frågan ställs i programserien Smuts också. Duschar vi istället för att offra till gudarna? Och vad är det egentligen för orenhet vi vill ha bort? Är det så stor skillnad på att betrakta en kvinna som har mens som oren och att betrakta en kvinna med orakade ben som äcklig. Rakad och vaxad hud är ju de facto smutsigare och bakterietätare än orakad men det har ju liksom inte med saken att göra. Inte heller lär det faktum att jag vet att man inte blir renare av att duscha ofta få mig att börja bada en gång i veckan i stället. För kvinnokroppen kan aldrig bli ren nog. Snart inte manskroppen heller.

Döden, döden, döden

Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan om det inte är jobbigt att ha så mycket begravningar. Nu tillhör jag de präster som inte har mer än ett par, tre begravningar i månaden, men bortsett från det så finns det ett svar som jag inte alltid nämner. (Det är ju lättare att svara: men vi gör ju så mycket roligt också.) Svaret är: nej, det är inte så jobbigt för på begravningar får man se så mycket kärlek. Jag tror att många kollegor delar den här erfarenheten. Det är inte alltid glädjehögtiderna som är trevliga och lätta och det är inte alltid det sorgliga som är tungt och svårt. Jag blir ofta rörd på begravningar. När små barn med mycket stort allvar lägger en teckningar med änglar på gammelmormors kista för att sedan sätta sig i mormors knä och tröstande klappa henne på kinden. När de missbrukande kompisarna kommer uppklädda och nyktra, klappar på kistan och säger "du var fan en bra polare". När den äldre mannen med darriga händer plockar upp en lapp med en egenskriven dikt ur kavajfickan, en dikt som visserligen innehåller en del grötrim men ändå är så rörande fin. När vuxna syskon plötsligt tar varandras händer på ett sätt som jag gissar att de inte gjort sen de var barn. Eller när man tror att man ska bli ensam med organisten och entreprenören och så plötsligt öppnas dörren och någon kommer. Någon som säger; hon var betydelsefull för mig. Ja, då är begravningar vackra - mitt i allt det sorgliga.

Döden är däremot inte vacker, en del begravningar är bara ångestfyllds och förskräckliga och visst kan begravningar ta fram de sämsta i människan. Många släktbråk börjar ju med ett dödsfall, men man glömmer så lätt att i dödens närhet, när mycket av den yttre värdigheten är avskalad så vågar också människor visa mycket känslor och kärlek. Därför tycker jag om begravningar. Därför har jag saknat dem, nu när jag inte haft någon på ett år.

Och människor som ställer den där frågan om det inte är tungt och jobbigt glömmer så lätt att vi präster oftast inte känner dem vi begraver (att vara på en anhörigs begravning är en HELT annan sak) och att vi faktiskt tror att döden inte är slutet. Det finns mycket som jag tvivlar på men varje gång jag står vid en kista och talar om uppståndelsen och livet så är det verkligare än något annat. I dödens närhet finns livet, så är det bara, både i bemärkelsen evigt liv och i bemärkelsen att det egna livet här och nu blir så tydligt. Världen känns ofta som efter ett regn när jag lämnar ett begravningskapell. Den doftar och glittrar och är nästan oförskämt levande. Och jag litar på att den döde är i Guds händer.

PS Exemplen jag nämnde är inte helt hämtade ur verkligheten. Jag har gjort om lite för att inte lämna ut någon, men det är sådant som i princip händer hela tiden.