Mansprojekt, monster och mognad

- Du gav mig dessa känslor, men du berättade inte för mig hur jag skulle använda dem.
Det är Frankeinsteins monster som säger detta till sin skapare Viktor Frankenstein i filmen baserad på Mary Shelleys roman.
En förkyld helg i Halloweentid har jag mestadels tillbringat i soffan med några klassiska skräckfilmer jag inte tidigare sett, samt lite mansforskning till litteraturkursen jag läser. Att Mary Shelleys Frankenstein i hög grad handlar om manlighet är nämligen en av insikterna som slår mig. Den andra är hur många av de frågor som finns med i vår tids fiktion om skapat liv, tv-serien Äkta människor t.ex., som ställs redan av Mary Shelley under det tidiga 1800-talet. Var går gränsen mellan liv och död? Hur långt borta är vi från att kunna skapa liv? Skulle det vi skapat kunna få egen vilja, göra uppror mot människorna? Är medvetandet någonting mer än lagrade minnen? Var sitter känslorna? Kommer vi någonsin att kunna överlista döden?

Men tillbaka till mansforskningen. Jag läser om Ronny Ambjörnssons klassiker Mansmyter och mäns förkärlek för storslagna projekt, ett projetmakeri som tenderar att leda till stor ensamhet. På grund av bl.a. Mary Shelleys bakgrund som dotter till feminismens moder Mary Wollstonecraft har det naturligtvis gjorts feministiska läsningar av Frankenstein, men jag har hittills inte sett någon som tagit upp kritiken mot det manliga projektmakeriet som ett möjligt motiv, (fast det finns säkert, en är sällan först med en tanke.)

I öppningsscenen möter vi i alla fall polarforskaren Robert Walton med besättning, på väg mot nordpolen - ett typiskt manligt projekt. Alldeles i slutet får kaptenen frågan "Vart ska vi?". Walton som förut varit så beslutsam att nå nordpolen svarar nu: "hem".  Någonting har uppenbarligen hänt som förändrat hans prioriteringar. Och detta något är mötet med Viktor Frankenstein och hans berättelse om monstrets skapelse. Att skapa liv är Frankensteins livsprojekt. Han är egentligen ingen ond vetenskapsman utan en idealistisk läkarstudent som efter moderns död inte vill acceptera dödens oundviklighet. Viktor Frankenstein lyckas, hans skapelse får liv, men projektet kostar honom allt han håller kärt (men försummat): sin familj, sitt hem och sin älskade Elisabeth. Livsuppgiften har blivit livsfarligt. Frankenstein har nämligen skapat liv, men övergivit den han skapat. Han har glömt bort den del som kommer efter födseln och som 1800-talets män kunde bortse i från, omsorg och uppfostran. För vad handlar föräldraskap i relation till små barn om, om inte att bekräfta och hjälpa barnet att hantera starka känslor. Den namnlösa skapelsen får ingenting av detta. Han får inte ens den bekräftelse ett namn innebär. Följaktligen söker han gemenskap men möts av förakt. Han söker någon som är lik honom men finner ingen. När kärleken inte kan få utlopp, vinner istället hämndbegäret, jo han förklarar det faktiskt så själv när han ber Frankenstein att skapa en kompanjon. Du gav mig känslor, men berättade inte hur jag skulle använda dem.

Så visst kan Frankenstein läsas som en civilisationskritik riktad mot vetenskapsmännens vilja att ta Guds plats, men kan där inte också finnas en kritik riktad mot just vetenskapsmännen och deras projekt.  Tänk om det inte är vetenskapliga framsteg i sig som är fokus för Shelleys kritik, utan de allt uppslukande projekten som gör männen ensamma, kvinnorna bortprioriterade och lämnar barnen utan vägledning till mognad. Eller så ville hon bara skriva något underhållande. Det är ju också ett alternativ.