Så går en nationaldag mot sitt slut. Och stoltheten över Sverige ökar. Jo, jag är glad att bo i Sverige. Glad över syrenbersåer och fläderblomssaft, tallskogsdoft och vallmokantade åkrar. Fast allt det där vackert svenska är ju inte vackert för att det är svenskt, utan för att det är mitt, stenarna där barn jag lekt. Andra människor har andra stenar, kanske till och med vackrare, men hemkänsla handlar om emotionalitet inte objektivitet.
När jag för en kort tid bodde utanför Sverige var det ändå aldrig naturen, smakerna och dofterna jag saknade Det var det där Sverige som i alla fall på vissa platser manifesterades idag. Landet som inte stannar vid Land, du välsignade utan faktiskt strävar efter att inkludera fler. Det finns något rörande i att vi är ett land som inte riktigt vet hur vi ska fira vår nationaldag. Den där ängsligheten som det ofta talas om kan lika gärna kallas eftertanke eller omsorg. Vi är trots allt många som inte dras med i billig nationalism. Och att vi inte vet hur vi ska fira har ju faktiskt att göra med att ingen längre minns någonting annat än frihet inom våra gränser. Det är ett klassiskt lyx-problem alltså.
Men man kan vara stolt över Sverige ändå: stolt över allt det som nya svenskar säger sig uppskatta. Och nej, jag har inte gjort någon statistisk undersökning men jag har frågat, t.ex. barn jag träffar och hittills har ingen nämnt syrenbersåer och flädersaft (eller Evert Taube och midsommaraftnar för den delen) men väl demokrati, jämlikhet, gratis skola, sjukvård för alla samt förekomsten av busstidtabeller(!). Nu finns det naturligtvis mycket att kritisera och förbättra även när det handlar om demokrati, jämlikhet skola och sjukvård, för att inte tala om kollektivtrafiken men det är trots allt det som är grunden för vårt gemensamma Sverige. Inte midsommaraftnar som hämtade från öl-reklamer, utan att bussen går på morgonen en tisdag i november, att skolklockorna ringer och att det trots väntetider på akuten inte prioriteras efter plånbok. Det Sverige är jag stolt över liksom att det faktiskt är typisk svensk kultur och svenska värderingar att vilja dela med sig av det - men i detta ligger förstås också en sorts nationalism. Också att tro sig vara bäst i världen på att inte hänfalla åt nationalism är naturligtvis ett uttryck för det. Men jag är ändå stolt över Sverige och platser som Flemingsberg där majoriteten av världens nationaliteter finns representerade (jo, det är sant) och man ändå inte slår ihjäl varandra. Det och så lite valmokantade åkrar och Sverige är ändå rikt välsignat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar