Jag har aldrig varit i Ullared. (Säger man förresten i eller på?) Däremot har jag varit på opera betydligt fler gånger än jag kan räkna. Redan där kan ni placera mig, eller hur? Vårt samhälle är fullt av små subtila klassmarkörer. Den lilla papperspåsen med patisserienamnet som bara de som är hyfsat hemma i Paris förstår att le igenkännande åt, antalet hyllmetrar med de ekologiska varorna med de snygga förpackningarna som genast gör att man kan avgöra en matbutiks geografiska placering, eller frekvensen av direktdrickande ur 1 1/2-litersläskflaskor. Det här är en sorts klassbegrepp, ett begrepp med ständigt flytande och föränderliga gränser. Du kan inte slå dig till ro med ditt medelklassiga dinkelmjöl eller överklassiga gummistövlar med höga skaft för snart är (kopiorna) "allas" egendom och något annat visar på medvetenhet.
Men det är inte det här som är klassamhället. Att de yttre attributen blir viktigare är kanske ett tecken på ökade klyftor, men det är just tecken det är. Verkliga klasskillnader handlar inte om Ullared utan om vem som lever längre, vem som har råd att vara sjuk, vem som kan ta en kvart paus på jobbet när den vill, vem som vågar tro på sina egna åsikter. Den huvudsakliga klassgränsen i Sverige idag tror jag går mellan dem som är fria i många av sina avgörande val och dem som har en mycket begränsad frihet. Eller som Göran Greider skriver i gårdagens Metro: Det är inte vad man arbetar med, utan vilken makt man har över sitt eget arbete som i slutändan avgör vilken klass man tillhör. I det har han rätt men glömmer dem som inte arbetar. Det är trots allt betydligt mindre skillnad i ekonomiska villkor mellan rörmockaren och högstadieläraren än mellan den som aldrig kommit in på arbetsmarknaden och den som har ett klassiskt arbetaryrke.
Klassbegreppet är inte längre enkelt. Du kan ha opinionsbildarmakt och genommedelklassig bakgrund och samtidigt som frilansare inte kunna ta ut mer är 16 000 kronor i månaden och oroa dig för varje sjukdag. Och du kan ha en månadslön på 32 000 och bo i villa men ha en gedigen arbetarklassidentitet och känna att du inte kan påverka samhället. Detta medför dock inte att klasskillnaderna idag skulle vara mindre. Bara att "arbetare" inte per atomatik är de utanförställda. Timvikarien som rings in på jobb med en timmas varsel, den papperslöse som inte vågar fråga efter avtalsenlig lön, eller den långtidsarbetslöse som går på ett fas3-jobb ingen någonsin tror blir ett riktigt jobb har inte ens en arbetarrörelse i ryggen. Klass kan inte bara förstås ur ekonomiska termer, men det är ett rent hån mot verkligt ekonomiskt utsatta att reducera dem till konsumenter som saknar stil. Vilket ju faktiskt är vad man gör om man påstår att klass idag handlar om annat än pengar.
Men klassamhället syns bara ur vissa vinklar. Den som är fri att välja sitt liv tror för det mesta att andras livssituation är lika mycket resultat av fria val. Det är det förstås ibland, men vart tar vanmakten vägen i ansvarskalkylen? Och är den underpriviligierade mer ansvarig för att aldrig välja fel än den överpriviligierade? När jag hör Göran Greider debattera med Jens Liljestrand i radio, håller jag med Liljestrand. Han är ju så sympatisk och herregud, hat kan väl aldrig vara konstruktivt. Men när Greider avbryter Liljestrand och säger, nej du förstår inte, inser jag att han har rätt. Och att jag inte heller förstår. Jag förstår inte Greider. Jag förstår Liljestrand. Bara det är ett tecken på att Greider har rätt. Klassamhället existerar och måste berättas om för oss som inte kan förstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar