...frågade Fredrik Skavlan Björn Ulvaeus i fredags. Jodå, det kan de visst vara, menade Ulvaeus som själv såg sig som en stor romantiker. Självklart har han rätt men jag tror att frågan avslöjar en inte helt ovanlig bild av ateister som rationella, oromantiska förnuftsmänniskor och troende som ologiska känslomänniskor. Fast så enkelt är det ju inte förstås. Till och med stjärnateisten Richard Dawkins beskriver känsloupplevelser i samband med musik, poesi och solnedgångar och visst finns det troende som är extremt fyrkantiga, oromantiska och har svårt att prata om känslor. Bilden säger dock något om vad vi menar att religion är. Hör religionen till känslornas område? Sätter en religiös människa sin känsloupplevelse av naturen före vetenskapens kunskap om evolutionen? Är det den pietistiska religionsdefinitionen många sekulariserade västerlänningar tagit till sig?
Det finns en sorts människor som stör mig och det är dom som tror att alla reagerar som dom själva. Det är störande oavsett om det handlar om kristna som säger att alla blir glada av gospel eller ateister som tror på mikroskop som omvändelseredskap. Lika lite som alla människor drabbas av andliga upplevelser eller religiösa tankar vid stora konst- eller naturupplevelser, lika lite börjar alla människor ifrågasätta Guds existens av att läsa om evolutionsläran. Självklart finns det folk som är ateister av rena känsloskäl och självklart finns det kristna som strävar efter rationalitetRichard Dawkins tror att om folk bara läste mer naturvetenskap skulle vi också börja ifrågasätta tron på Gud. Jag tror att om Richard Dawkings läste lite mer humaniora så skulle han börja ifrågasätta sin tro på sitt väldigt oproblematiserade sanningsbegrepp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar