Mentalitetsförändringar sker långsamt. Det är inte alltid lätt att få syn på dem förrän de är ett faktum. Debatten kring "kulturvänstern som Bengt Ohlssons artikel skapade visade i alla fall att det är något som sker, Maria Svelands artikel i DN igår likaså. Positioner och tolkningsföreträden omförhandlas, språket förändras när det som för ett årtionde sen var extremt blir normalt och det som var "common sense" blir extremt. Det mest "politiskt korrekta" (å vad jag hatar detta uttryck) i dagens samtalsklimat är väl att kritisera det politiskt korrekta t.ex.?
När mentaliteten förändras märks det inte mest hos dem som drivit på förändringen, utan hos dem som anpassar sig. Låt mig ta de två exempel som brukar väcka mest högljudd debatt och rop om PK, migration och jämlikhet. Det är ju inte så att gemene man/politiker har gått och blivit emot invandring och jämlikhet så där rakt av, men förespråkandet måste numera motiveras med de enda skäl som ses som giltiga; "det är bra för Sverige och för tillväxten". När hörde du senast någon försvara en generös flyktingpolitik med att det är vår förbannade skyldighet som empatiska och tänkande människor att också se till människor födda utanför vårt lands, liv och välmående, oavsett om det är bra för Sverige? När hörde du senast någon försvara satsningar på lika möjligheter för män och kvinnor med att det handlar om en grundläggande människosyn och syn på rättvisa, alldeles oavsett om kvinnlig representation i styrelserna ökar tillväxten eller inte? Det här är alltså inte bara en fråga om vänster och höger utan om synen på samhällsmeborgaren och hennes drivkrafter. Ytterst en fråga om egoism.
Just nu samlas de nordiska och baltiska regeringscheferna till toppmöte i Stockholm. Inför det har de svenska moderaterna tagit fram en skrift om "The nordic way" (läs mer om det här). Den nordiska modellen sägs handa om "Den starka individualismen. Att människor är fria tack vare politiken". Det är förstås delvis sant att den nordiska modellen med t.ex. väl utbyggd barnomsorg, med studiemedel och äldreomsorg har gjort människor fria från beroende av familj och släkt. De finns något gott i det. Och det är inte bara moderater som säger detta, Stefan Löfvén tal om frihet klingar i ungefär samma tonart. Men var verkligen tanken total individualism? Folkhemstanken byggde väl snarare på gemensamt ansvarstagande, inte ett insnävande av ansvar och omsorg från familjen till att enbart omfatta den egna personen, utan ett vidgande till att omfatta fler, det gemensamma samhället? Om den nordiska modellen numera handlar om att varken ha ansvar gentemot sin familj eller gentemot det gemensamma samhället undrar jag om det inte är en väg som leder till kylighet, egosim och ensamhet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar