Ingen nöd och ingen lycka...

... skall utur hans hand dem rycka, sjunger vi i den förmodligen mest kända doppsalmen "Tryggare kan ingen vara". Att nöden kan föra människor från Gud tänker sig nog de flesta som en möjlighet, men lyckan? Ja, i alla fall om vi översätter lycka med ekonomiskt välstånd så finns det ett klart samband med  graden av religiositet. Ett klart negativt sådant alltså. Fattigdom och tro hör ihop liksom välstånd och icke-tro. På individnivå och på nationsnivå. Nyligen publicerade WIN Gallup International sin studie Religiosity and Atheism Index, en guldgruva för den som vill följa den religiösa utvecklingen i världen.

Där kan vi t.ex. läsa att i världen i stort betraktar sig fortfarande en majoritet (59%) som religiösa, men att andelen ateister, i dag ca 13%, ökar. Andra intressanta tendenser är att människor i kristna kulturer i högre grad betraktar sig som religiösa än t.ex. människor i muslimska och judiska kulturer (81% respektive 74% och 38%). Kristna är alltså inte på ett globalt plan mer utan mindre sekulariserade än andra. Inte heller är Sverige som ofta utnämns till världens mest sekulariserade land ett land som hamnar i topp när det gäller andelen ateister. Länder som Kina, Japan, Tjeckien, Frankrike, Sydkorea, Tyskland, Nederländerna, Österrike, Island, Australien, Irland, Kanada, Spanien och Schweiz samt Hong Kong har alla större andelen ateister än Sverige. (Däremot har vi många "vet inte-" samt "inte religiös men inte heller ateist-svar" i Sverige vilket gör att vi hamnar lägre än några av dessa länder på det generella religiositetsindexet. Vi kan också läsa att Saudiarabien och USA har samma grad av religiositet, att kvinnor är något mindre religiösa än män (bara något, men det förvånade mig) samt att yngre( >30) är något mer religiösa än 30-65-åringarna.

Den mest genomgripande tendensen är dock, tycker i alla fall jag, korrelationen mellan välstånd och grad av religiositet. Tyvärr tror jag inte det är tillåtet att klippa in grafer från rapporten, men i ett fyrfältsdiagram där kan man i alla fall se västs välståndsländer samlas i ett kluster med relativt låg grad av religiositet och fattigare länder från i huvudsak, afrika, latinamerika och östeuropa samlas i ett annat kluster med hög grad av religiositet. Det finns förstås länder som sticker ut som Kina och Vietnam som  är både fattiga och icke-religiösa men inte ett enda land hamnar i rutan med hög nationell inkomst och hög religiositet. 

Har vi alltså att välja mellan materiellt välstånd eller ett andligt liv. Är det kört för kyrkor i länder som Sverige att växa om vi inte också tvingas till en radikalt sämre levnadsstandard. Jesus tycks ju i alla fall ha förstått att det var bland de fattiga han kunde finna sina följare.

Nej jag önskar verkligen inte någon en tillvaro i fattigdom. Även om det faktum att färre människor i världen är direkt fattiga medför att ateismen ökar, så är det inte en negativ utveckling. Bröd till de hungrande är evangelium, men vad beror det här sambandet på? Människans egoism som gör att det är lättare att be om det en behöver än tacka för det en har? Att religion verkligen är ett opium för folket som är lättare att trycka på de outbildade? Eller att vi som har - både utbildning och mat för dagen - utrycker livsfrågor på ett sådant sätt att de inte känns igen som religiösa frågor? Jag är i alla fall övertygad om att när människor tar sig ur fattigdom och förtryck så är det en process Gud är med i. Kanske är det där Gud behövs bäst. Religiösa förändringar sker över lång tid, religionernas språk förändras än mer långsamt. Det är trots allt bara någon generation sedan bön om mat för dagen var aktuellt också för många i vår del av världen. Kanske har bara folkflertalet klivit ur en kostym anpassad för mat-för-dagen-religiositeten, alltmedan vi bara börjat med att sy en ny, för en annan tid. Klart är i alla fall att när det gäller livets djupdimensioner så är det ofta fattiga som har någonting att lära rika. Inte tvärt om.