Sensommarsmaker

Hur jag än försöker att inte matblogga, så dyker det upp något jag måste skriva om ändå. Och varför försöka låta bli föresten. Det här med mat är ju trots allt något både andligt och politiskt. Att köpa mjölk på ICA är förstås mest en själlös transaktion, men att plocka krusbär direkt från busken upphäver för ett stund alienationen till jorden. För visst är det alienationen som gör att vi missbrukar både jord och mat. Och visst är det svårt att känna tacksamhet för något som jag har köpt i affären, för mina pengar, som jag har tjänat ihop. Men att se något växa och plocka direkt ur jorden, ja det uppenbarar att det här är inte min förtjänst eller mina händers verk.

Seden att be bordsbön verkar försvinna allt mer. Jag tror knappt jag känner någon som gör det, men kanske är det inte godegudvälsignamatenamen som är det viktiga. Att koka sylt kan i sig vara en bön. Att ta vara på det jorden ger, att känna årstidernas smaker och dofter. Det fanns en tid då jag tyckte att dylika resonemang, ja all form av teologi med utgångspunkt i naturen var lite larvigt och naivt. Naturen var ju en grym plats där den starke överlevde, inte ett Gudsbevis. Men någonting har hänt. Eller så vill jag bara vara en närodlingsnördig söderhipster. Vem vet. Fast klosterträdgårdar har ju funnits bra mycket längre. Det är nog ingen tillfällighet. Att koka sylt kan vara bön. Och motståndshandling. För det lönar sig inte alls. Och inte blir man smal av det heller.

Så till dagens tips för den som fortfarande har lite sensommarbär kvar:

*Koka marmelad på röda och svarta vinbär tillsammans. Smakerna balanserar varandra så bra. Lägg gärna i en vaniljstång också.
Och ja, den är också använd på syltkakorna som skymtar i bakgrunden.

*Krusbärssylt blir lätt lite sur och lite slajmigt grön. Lägg i några mogna plommon och det hela blir vacker rosa istället.