Att det är valdag i USA idag har väl knappast undgått någon, inte heller att religionen spelar en helt annan roll i den amerikanska politiken än i den svenska. 95% av amerikanerna säger sig tro på en högre makt och föreställningen att en religiös tro är en förutsättning för att vara en god människa är djupt rotad hos många berättar t.ex. Människor och tro. Mer förvånande är det kanske att det verkar viktigare att ha en tro än att ha "rätt" tro. Hur ska vi annars förstå att många konservativa kristna inte tycks ha några problem att stödja Mitt Romney trots att hans mormonska tro rimligtvis borde innehålla en hel del irrläror i deras ögon. Kobra gjorde för övrigt ett intressant och skrämmande program om mormoner och Romney för ett tag sedan, där det bl.a. frågades vad det har för betydelse för klimatfrågan att väldigt många mormoner tror att Jesus ska komma tillbaka (till USA) under deras livstid.
Att en person med en sådan kontroversiell tro som Romney skulle ha en chans i den svenska politiken förefaller föga troligt. Men också Obamas tal om tro skulle förmodligen framstå som något apart här. Hur har det då blivit så, att religionen fått en så offentlig roll i USA? Ja, kolla bara på alla artiklar om religion och presidentval på en sajt som Huffpost Religion har. Frågan är förstås väldigt komplex och jag ska inte ens försöka mig på ett svar här, bara påminna om att förhållandet mellan religion och politik ser väldigt olika ut också om man bara ser till västvärldens liberala demokratier. Gemensamt för dessa länder är upplysningstidens tänkande påverkat den historiska utveckling, och i upplysningstänkandet har tron på en separation mellan stat och kyrka, mellan världslig och andlig makt sin grund. (Ja, man skulle kunna hänvisa till Luther och tvåregementesläran också, men en sekulär stat var nog trots allt en främmande tanke för Luther). Ändå kan vi se att upplysningsarvet tagit sig olika utryck i olika länder. Jämför t.ex. Frankrike, ett i hög grad katolskt land där den offentliga religionslösheten, laicitén är närmast statsreligion i sig (nej, det är knappast en tillfällighet att slöjdebatten kom tidigt till Frankrike) med Storbritannien där kyrksamheten är låg men där Church of England är en viktig beståndsdel i nationalkänslan.
Eller jämför hur begreppet frihet i USA till stor del förknippas med friheten att tro och frihet att bilda religiösa sammanslutningar - en frihet som inte fanns i länderna som USA´s nya invånare utvandrat från på 1600/1700/1800-talet, medan det i Sverige är förknippat med frihet från religiöst styre och religiös makt. Det kan vara värt att tänka på att religionsfriheten i Sverige historiskt sett är mycket ny. Människor som i dag är i 70-års åldern är uppvuxna i en tid då skolan och kyrkan fortfarande var sammanflätade och det inte var möjligt att gå ur Svenska kyrkan utan att gå med i ett av staten godkänt trossamfund. Det var alltså i princip inte möjligt att formellt vara ateist. Kanske är Sverige fortfarande i tonåren i förhållande till sitt religiösa arv? Det skulle i så fall kunna förklara en del av den där "det har du inte med att göra-inställningen" som finns hos många när det kommer till religion, liksom den höga pinsamhetsfaktorn hos all religiositet som inte är privat.
Och nej, jag vill inte ha det som i USA, men jag tycker det är intressant att fundera på om det är så enkelt som att i USA tror dom på Gud, det gör vi inte i Sverige. Kanske handlar det mer om att religion uttryck på olika sätt beroende på historisk och kulturell kontext.
tisdag 6 november 2012
söndag 28 oktober 2012
Mansprojekt, monster och mognad
- Du gav mig dessa känslor, men du berättade inte för mig hur jag skulle använda dem.Det är Frankeinsteins monster som säger detta till sin skapare Viktor Frankenstein i filmen baserad på Mary Shelleys roman.
En förkyld helg i Halloweentid har jag mestadels tillbringat i soffan med några klassiska skräckfilmer jag inte tidigare sett, samt lite mansforskning till litteraturkursen jag läser. Att Mary Shelleys Frankenstein i hög grad handlar om manlighet är nämligen en av insikterna som slår mig. Den andra är hur många av de frågor som finns med i vår tids fiktion om skapat liv, tv-serien Äkta människor t.ex., som ställs redan av Mary Shelley under det tidiga 1800-talet. Var går gränsen mellan liv och död? Hur långt borta är vi från att kunna skapa liv? Skulle det vi skapat kunna få egen vilja, göra uppror mot människorna? Är medvetandet någonting mer än lagrade minnen? Var sitter känslorna? Kommer vi någonsin att kunna överlista döden?
Men tillbaka till mansforskningen. Jag läser om Ronny Ambjörnssons klassiker Mansmyter och mäns förkärlek för storslagna projekt, ett projetmakeri som tenderar att leda till stor ensamhet. På grund av bl.a. Mary Shelleys bakgrund som dotter till feminismens moder Mary Wollstonecraft har det naturligtvis gjorts feministiska läsningar av Frankenstein, men jag har hittills inte sett någon som tagit upp kritiken mot det manliga projektmakeriet som ett möjligt motiv, (fast det finns säkert, en är sällan först med en tanke.)
I öppningsscenen möter vi i alla fall polarforskaren Robert Walton med besättning, på väg mot nordpolen - ett typiskt manligt projekt. Alldeles i slutet får kaptenen frågan "Vart ska vi?". Walton som förut varit så beslutsam att nå nordpolen svarar nu: "hem". Någonting har uppenbarligen hänt som förändrat hans prioriteringar. Och detta något är mötet med Viktor Frankenstein och hans berättelse om monstrets skapelse. Att skapa liv är Frankensteins livsprojekt. Han är egentligen ingen ond vetenskapsman utan en idealistisk läkarstudent som efter moderns död inte vill acceptera dödens oundviklighet. Viktor Frankenstein lyckas, hans skapelse får liv, men projektet kostar honom allt han håller kärt (men försummat): sin familj, sitt hem och sin älskade Elisabeth. Livsuppgiften har blivit livsfarligt. Frankenstein har nämligen skapat liv, men övergivit den han skapat. Han har glömt bort den del som kommer efter födseln och som 1800-talets män kunde bortse i från, omsorg och uppfostran. För vad handlar föräldraskap i relation till små barn om, om inte att bekräfta och hjälpa barnet att hantera starka känslor. Den namnlösa skapelsen får ingenting av detta. Han får inte ens den bekräftelse ett namn innebär. Följaktligen söker han gemenskap men möts av förakt. Han söker någon som är lik honom men finner ingen. När kärleken inte kan få utlopp, vinner istället hämndbegäret, jo han förklarar det faktiskt så själv när han ber Frankenstein att skapa en kompanjon. Du gav mig känslor, men berättade inte hur jag skulle använda dem.
Så visst kan Frankenstein läsas som en civilisationskritik riktad mot vetenskapsmännens vilja att ta Guds plats, men kan där inte också finnas en kritik riktad mot just vetenskapsmännen och deras projekt. Tänk om det inte är vetenskapliga framsteg i sig som är fokus för Shelleys kritik, utan de allt uppslukande projekten som gör männen ensamma, kvinnorna bortprioriterade och lämnar barnen utan vägledning till mognad. Eller så ville hon bara skriva något underhållande. Det är ju också ett alternativ.
tisdag 16 oktober 2012
Demokrati för Guds skull
Denna vecka är det demokratidagar i kommunen där jag jobbar (nej, jag jobbar inte på kommunen alltså, men i). Även om inte jag kommer hålla i någon programpunkt i år, så sätter det igång tankar. Jag funderar på relationerna mellan religion och demokrati, inte minst efter att ha varit på ett väldigt spännande seminarium om just detta ämne med bl.a. Erik Amnå, Dilsa Demirbag Sten, Lovisa Bergdahl och Per Wirtén i förra veckan. Att religion, eller kanske snarare religiösa människor och grupper både har bidragit till länders demokratiseringsprocesser och aktivt bekämpat demokrati och mänskliga rättigheter tror jag de flesta kan hålla med om. Det finns hos religioner ett sanningsanspråk och en alternativ auktoritet som kan komma på kollitionskurs med det demokratiska samhället, men religioner har också en samlande kraft och kan ge det demokratiska samhället en värdebas och en vitalitet.
Jag tror att det bland de flesta av västvärldens kristna finns en positiv grundsyn på demokrati - när det handlar om samhällets demokrati alltså. När det handlar om kyrkornas inre styrning däremot finns det ofta en demokratiskepsis. Man kan inte rösta om uppenbarelsen sägs det ofta, och det kan man ju inte förstås, men frågan är om det finns något sätt att organisera uppenbarelsen förmedling som skulle bli mindre godtyckligt? Jag blir allt mer övertygad om att det inte bara är möjligt för en kristen att vara demokrat och för en kyrka att vara demokratiskt organiserad utan att det är önskvärt, att det bör vara så. Inte för att Jesus var demokrat eller för att det finns något förordande i Bibeln av ett styrelseskick som skulle kunna jämföras med vår tids demokrati. Att påstå något sådant skulle vara ohistoriskt. Men med utgångspunkt i den människosyn vi kan ana oss till att Jesus hade och i kyrkans erfarenhet av människans natur skulle jag vilja hävda att ett samhälle eller kyrka bör vara så organiserad att makten delas av så många som möjligt. Det finns som sagt inget kristet styrelseskick men det finns en kristen jämlikhetstanke, ingen enkel sådan, också den kan problematiseras, men ändå en tanke på människans grundläggande värde och människors ansvar för varandra. Medborgarskapstanken kan ses som en sekulär variant av den kristna tanken på att se varje människa som en syster eller broder. I helgen såg jag dokumentärfilmen Palme. I ett tal som fanns med där så talade Palme om målet med välfärdsstaten, att gå från gruppsolidaritet, klasssolidaritet, till en samhällssolidaritet. Jesus talade inte om välfärdsstaten, men han ifrågasatte den snäva gruppsolidariteten, han utvidgade familjebegreppet gick utanför det religiöst definierade gruppen, kort sagt; han begränsade inte solidariteten.
Demokrati är ingen garanti för ett jämlikt samhälle - demokratin ger oss inga garantier alls, men den utgår i alla fall från principen att allas röster är värda att höras. Och vi känner inte till några bättre sätt att främja jämlikhet. Det är det första argumentet. Det andra handlar om att en kristen i allmänhet och en lutheran i synnerhet vet att människors strävan efter makt inte alltid är sund. Att makt korrumperar och att koncentrerad makt korrumperar ännu mer. Därför bör makten spridas, därför bör det finnas maktdelningsprinciper, för att vi vet att människor sällan söker mak av enbart altruistiska skäl. Och slutligen ett tredje argument: Kristendomen har en tradition av att sanning söks genom förhandling. Bibeln föll inte ner från himlen fix och färdig, den sammanställdes av människor som förhandlade, inte alltid så demokratiskt eller respektfullt, men dock förhandlade. Och det är förhandlingen som är demokrati, som Lovisa Bergdahl påpekade. Det är inte besluten som är demokratiska, det finns inte specifika demokratiska värderingar, det är förhandlandet som är demokratiskt. Jag kan inte påstå att den kristna kyrkan genom historien varit särskilt bra på att låta olika sorters människor delta i förhandlandet, men grundtanken finns där: uppenbarelsen är inte given, den förmedlas, mejslas fram inte av en enskild, utan av en gemenskap i konflikt. Konflikt är grundtillståndet. För kyrkan och för demokratin.
Jag tror att det bland de flesta av västvärldens kristna finns en positiv grundsyn på demokrati - när det handlar om samhällets demokrati alltså. När det handlar om kyrkornas inre styrning däremot finns det ofta en demokratiskepsis. Man kan inte rösta om uppenbarelsen sägs det ofta, och det kan man ju inte förstås, men frågan är om det finns något sätt att organisera uppenbarelsen förmedling som skulle bli mindre godtyckligt? Jag blir allt mer övertygad om att det inte bara är möjligt för en kristen att vara demokrat och för en kyrka att vara demokratiskt organiserad utan att det är önskvärt, att det bör vara så. Inte för att Jesus var demokrat eller för att det finns något förordande i Bibeln av ett styrelseskick som skulle kunna jämföras med vår tids demokrati. Att påstå något sådant skulle vara ohistoriskt. Men med utgångspunkt i den människosyn vi kan ana oss till att Jesus hade och i kyrkans erfarenhet av människans natur skulle jag vilja hävda att ett samhälle eller kyrka bör vara så organiserad att makten delas av så många som möjligt. Det finns som sagt inget kristet styrelseskick men det finns en kristen jämlikhetstanke, ingen enkel sådan, också den kan problematiseras, men ändå en tanke på människans grundläggande värde och människors ansvar för varandra. Medborgarskapstanken kan ses som en sekulär variant av den kristna tanken på att se varje människa som en syster eller broder. I helgen såg jag dokumentärfilmen Palme. I ett tal som fanns med där så talade Palme om målet med välfärdsstaten, att gå från gruppsolidaritet, klasssolidaritet, till en samhällssolidaritet. Jesus talade inte om välfärdsstaten, men han ifrågasatte den snäva gruppsolidariteten, han utvidgade familjebegreppet gick utanför det religiöst definierade gruppen, kort sagt; han begränsade inte solidariteten.
Demokrati är ingen garanti för ett jämlikt samhälle - demokratin ger oss inga garantier alls, men den utgår i alla fall från principen att allas röster är värda att höras. Och vi känner inte till några bättre sätt att främja jämlikhet. Det är det första argumentet. Det andra handlar om att en kristen i allmänhet och en lutheran i synnerhet vet att människors strävan efter makt inte alltid är sund. Att makt korrumperar och att koncentrerad makt korrumperar ännu mer. Därför bör makten spridas, därför bör det finnas maktdelningsprinciper, för att vi vet att människor sällan söker mak av enbart altruistiska skäl. Och slutligen ett tredje argument: Kristendomen har en tradition av att sanning söks genom förhandling. Bibeln föll inte ner från himlen fix och färdig, den sammanställdes av människor som förhandlade, inte alltid så demokratiskt eller respektfullt, men dock förhandlade. Och det är förhandlingen som är demokrati, som Lovisa Bergdahl påpekade. Det är inte besluten som är demokratiska, det finns inte specifika demokratiska värderingar, det är förhandlandet som är demokratiskt. Jag kan inte påstå att den kristna kyrkan genom historien varit särskilt bra på att låta olika sorters människor delta i förhandlandet, men grundtanken finns där: uppenbarelsen är inte given, den förmedlas, mejslas fram inte av en enskild, utan av en gemenskap i konflikt. Konflikt är grundtillståndet. För kyrkan och för demokratin.
lördag 29 september 2012
Mikaelikaka
I morgon är det den helige Mikaels dag. För inte så länge sedan var Mikaelidagen eller Mickelsmäss en av årets viktigaste högtider i Sverige. Det var den tid då skörden och höstbruket var avklarat, en tid för marknader och skördefester. Och för uppbrott. Nu var det lugnare i jordbruket och pigor, drängar och statare kunde flytta. Mikealidagen markerade också vinterhalvårets början precis som Jungfru Marie bebådelsedag om våren markerade vinterhalvårets slut. Och så var det ju förstås den helige Mikaels dag, ängladagen. Idag vet jag inte om så många firar Mikaeli. Skördefesterna lever kvar eller har återupptäckts här och var och i många kyrkor har man familjegudstjänst och sjunger "Dansa med änglarna". Seden att dekorera kyrkorna med potatis, morötter, äpplen, rödbetor och kålhuvuden hör däremot, i den mån det lever kvar, oftast till tacksägelsedagen. Som trogna läsare vet så gillar jag att försöka hitta mattraditioner till kyrkliga helger som inte har så mycket traditioner utanför kyrkorummet. Och vad passar väl bättre till Mikaeli än att frossa i grönsaker och rotfrukter eller baka en kaka på något som många av oss faktiskt kan skörda (eller köpa närodlat i butik): äpplen och morötter och dekorera den med änglar. Så voila: en mikaelikaka med äpplen och morötter.Gör så här:
* Sätt ugnen på 190 grader. Smörj och bröa en form på 24 cm.
* Rör samman 1dl rapsolja, 1 dl smält smör och 21/2 dl strösocker.
* Riv morötter och äpplen så att det blir ca 2 dl rivna morötter och 3 dl rivna äpplen. Blanda i smeten tillsammans med 3 ägg.
* Blanda 31/2 dl vetemjöl med 1 tsk bakpulver, 1 tsk bikarbonat, 1/2 tsk salt, 1 tsk kanel och 1 tsk stött kardemumma. Rör ner i smeten och häll upp i formern.
* Grädda mitt i ugnen ca 40 min.
* Låt kakan svalna och rör ihop 1 burk kesella med vaniljsocker efter smak.
* Täck kakan med toppingen. Klipp ut konturerna av en ängel i ett vanligt papper och lägg över kakan eller använd ett pepparkaksmått (då blir det förmodligen finare än på bilden) och sikta över kanel.
onsdag 26 september 2012
Söta änglar och starka hjältar
Ofta har jag velat befria änglarna från prylbodsestetiken. Jag vill tro på änglar som verkligen kan kämpa för det goda och jag tänker mig att glitter och tyll kanske inte är de mest användbara redskapen i den kampen. Eller är det det? Jag tittar på ängeln i min hylla, så blond och vän och from. Kanske inte typisk för dagens änglar men väl för det tidiga 1900-talet. Skulle hen kunna strida mot drakar? Jag vill genast svara nej, men kanske finns det ändå en poäng i änglaestetiken. Kanske är försötligandet av änglar inte bara ytligt och flummigt. För tänk om de vackra änglarna vill säga oss att styrka kan finnas bakom ljusa lockar och att det finns kamper som kan vinnas på knä. Jag gillar tanken på att denna lilla gestalt är mäktig. Det vänder liksom på begreppet makt. Och det är ju vad Gud brukar göra.
söndag 16 september 2012
Gamla texter, nya perspektiv
Det är något fascinerande med att återvända till texter och upptäcka att man i en ny tid och en ny ålder ser helt andra saker. Just nu läser jag t.ex. Moa Martinssons Mor gifter sig, en bok jag tror jag läste i tidiga tonår. Att läsa den nu igen, men med en annan förståelse för den vuxnas moderns situation är spännande. Idag tänker jag dock framförallt på att återvända till bibeltexter och specifikt på berättelsen om Marta och Maria som jag läste vid dagens söndagsskola. Jag har alltid gillat berättelserna om syskonen i Betania. I deras närvaro blir Jesus så mycket människa, ja jag föreställer mig att de verkligen var hans vänner. Tidigare har jag uppskattat berättelsen om när Maria blir sittande vid Jesu fötter istället för att hjälpa Marta med måltidsbestyren för att Jesus uppmuntrar henne att alldeles bokstavligt inta lärjungens position istället för att gå in i den traditionella kvinnorollen och passa upp. Jag har helt enkelt hört till team Maria. Men idag, ja jag blir nästan irriterad på Jesus. Alltså, själva förutsättningen för att han ska kunna sitta där, för att Maria ska kunna sitta där är ju att det finns Martor. De flesta män skulle ju inte klara sig en dag (ok, Jesus klarade sig 40) utan dessa kvinnor och deras osynliga arbete. Någon måste trots allt se till att maten kommer på bordet! Det slår mig att jag blivit Marta, vilket först gör mig lite besviken. Men i en annan situation är det Marta som inser vem Jesus verkligen är, och är det inte det som är så spännande med att återvända till texter, att vi ser dem från ständigt nya håll. Är det någon mer än jag som funderat på var Lazarus håller hus förresten?
tisdag 11 september 2012
Ateister är väl inte romantiker?
...frågade Fredrik Skavlan Björn Ulvaeus i fredags. Jodå, det kan de visst vara, menade Ulvaeus som själv såg sig som en stor romantiker. Självklart har han rätt men jag tror att frågan avslöjar en inte helt ovanlig bild av ateister som rationella, oromantiska förnuftsmänniskor och troende som ologiska känslomänniskor. Fast så enkelt är det ju inte förstås. Till och med stjärnateisten Richard Dawkins beskriver känsloupplevelser i samband med musik, poesi och solnedgångar och visst finns det troende som är extremt fyrkantiga, oromantiska och har svårt att prata om känslor. Bilden säger dock något om vad vi menar att religion är. Hör religionen till känslornas område? Sätter en religiös människa sin känsloupplevelse av naturen före vetenskapens kunskap om evolutionen? Är det den pietistiska religionsdefinitionen många sekulariserade västerlänningar tagit till sig?
Det finns en sorts människor som stör mig och det är dom som tror att alla reagerar som dom själva. Det är störande oavsett om det handlar om kristna som säger att alla blir glada av gospel eller ateister som tror på mikroskop som omvändelseredskap. Lika lite som alla människor drabbas av andliga upplevelser eller religiösa tankar vid stora konst- eller naturupplevelser, lika lite börjar alla människor ifrågasätta Guds existens av att läsa om evolutionsläran. Självklart finns det folk som är ateister av rena känsloskäl och självklart finns det kristna som strävar efter rationalitetRichard Dawkins tror att om folk bara läste mer naturvetenskap skulle vi också börja ifrågasätta tron på Gud. Jag tror att om Richard Dawkings läste lite mer humaniora så skulle han börja ifrågasätta sin tro på sitt väldigt oproblematiserade sanningsbegrepp.
Det finns en sorts människor som stör mig och det är dom som tror att alla reagerar som dom själva. Det är störande oavsett om det handlar om kristna som säger att alla blir glada av gospel eller ateister som tror på mikroskop som omvändelseredskap. Lika lite som alla människor drabbas av andliga upplevelser eller religiösa tankar vid stora konst- eller naturupplevelser, lika lite börjar alla människor ifrågasätta Guds existens av att läsa om evolutionsläran. Självklart finns det folk som är ateister av rena känsloskäl och självklart finns det kristna som strävar efter rationalitetRichard Dawkins tror att om folk bara läste mer naturvetenskap skulle vi också börja ifrågasätta tron på Gud. Jag tror att om Richard Dawkings läste lite mer humaniora så skulle han börja ifrågasätta sin tro på sitt väldigt oproblematiserade sanningsbegrepp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)