Mikaelikaka

I morgon är det den helige Mikaels dag. För inte så länge sedan var Mikaelidagen eller Mickelsmäss en av årets viktigaste högtider i Sverige. Det var den tid då skörden och höstbruket var avklarat, en tid för marknader och skördefester. Och för uppbrott. Nu var det lugnare i jordbruket och pigor, drängar och statare kunde flytta. Mikealidagen markerade också vinterhalvårets början precis som Jungfru Marie bebådelsedag om våren markerade vinterhalvårets slut. Och så var det ju förstås den helige Mikaels dag, ängladagen. Idag vet jag inte om så många firar Mikaeli. Skördefesterna lever kvar eller har återupptäckts här och var och i många kyrkor har man familjegudstjänst och sjunger "Dansa med änglarna".  Seden att dekorera kyrkorna med potatis, morötter, äpplen, rödbetor och kålhuvuden hör däremot, i den mån det lever kvar, oftast till tacksägelsedagen. Som trogna läsare vet så gillar jag att försöka hitta mattraditioner till kyrkliga helger som inte har så mycket traditioner utanför kyrkorummet. Och vad passar väl bättre till Mikaeli än att frossa i grönsaker och rotfrukter eller baka en kaka på något som många av oss faktiskt kan skörda (eller köpa närodlat i butik): äpplen och morötter och dekorera den med änglar. Så voila: en mikaelikaka med äpplen och morötter.
Gör så här:

* Sätt ugnen på 190 grader. Smörj och bröa en form på 24 cm.

* Rör samman 1dl rapsolja, 1 dl smält smör och 21/2 dl strösocker.

* Riv morötter och äpplen så att det blir ca 2 dl rivna morötter och 3 dl rivna äpplen. Blanda i smeten tillsammans med 3 ägg.

* Blanda 31/2 dl vetemjöl med 1 tsk bakpulver, 1 tsk bikarbonat, 1/2 tsk salt, 1 tsk kanel och 1 tsk stött kardemumma. Rör ner i smeten och häll upp i formern.

* Grädda mitt i ugnen ca 40 min.

* Låt kakan svalna och rör ihop 1 burk kesella med vaniljsocker efter smak.

* Täck kakan med toppingen. Klipp ut konturerna av en ängel i ett vanligt papper och lägg över kakan eller använd ett pepparkaksmått (då blir det förmodligen finare än på bilden) och sikta över kanel.

Söta änglar och starka hjältar

Varje år kring Mikaelidagen funderar jag på hur Bibelns och populärkulturens änglar egentligen hänger ihop. Bildgoogla ordet "änglar" eller "angels" och sötheten vet inga gränser. Slå upp ordet ängel i Bibeln och fram träder starka hjältar som täpper till lejons gap och strider mot drakar. Hur har det blivit så? Är det ens samma väsen som skildras?
Ofta har jag velat befria änglarna från prylbodsestetiken. Jag vill tro på änglar som verkligen kan kämpa för det goda och jag tänker mig att glitter och tyll kanske inte är de mest användbara redskapen i den kampen. Eller är det det? Jag tittar på ängeln i min hylla, så blond och vän och from. Kanske inte typisk för dagens änglar men väl för det tidiga 1900-talet. Skulle hen kunna strida mot drakar? Jag vill genast svara nej, men kanske finns det ändå en poäng i änglaestetiken. Kanske är försötligandet av änglar inte bara ytligt och flummigt. För tänk om de vackra änglarna vill säga oss att styrka kan finnas bakom ljusa lockar och att det finns kamper som kan vinnas på knä. Jag gillar tanken på att denna lilla gestalt är mäktig. Det vänder liksom på begreppet makt. Och det är ju vad Gud brukar göra.

Gamla texter, nya perspektiv

Det är något fascinerande med att återvända till texter och upptäcka att man i en ny tid och en ny ålder ser helt andra saker. Just nu läser jag t.ex. Moa Martinssons Mor gifter sig, en bok jag tror jag läste i tidiga tonår. Att läsa den nu igen, men med en annan förståelse för den vuxnas moderns situation är spännande. Idag tänker jag dock framförallt på att återvända till bibeltexter och specifikt på berättelsen om Marta och Maria som jag läste vid dagens söndagsskola. Jag har alltid gillat berättelserna om syskonen i Betania. I deras närvaro blir Jesus så mycket människa, ja jag föreställer mig att de verkligen var hans vänner. Tidigare har jag uppskattat berättelsen om när Maria blir sittande vid Jesu fötter istället för att hjälpa Marta med måltidsbestyren för att Jesus uppmuntrar henne att alldeles bokstavligt inta lärjungens position istället för att gå in i den traditionella kvinnorollen och passa upp. Jag har helt enkelt hört till team Maria. Men idag, ja jag blir nästan irriterad på Jesus. Alltså, själva förutsättningen för att han ska kunna sitta där, för att Maria ska kunna sitta där är ju att det finns Martor. De flesta män skulle ju inte klara sig en dag (ok, Jesus klarade sig 40) utan dessa kvinnor och deras osynliga arbete. Någon måste trots allt se till att maten kommer på bordet! Det slår mig att jag blivit Marta, vilket först gör mig lite besviken. Men i en annan situation är det Marta som inser vem Jesus verkligen är, och är det inte det som är så spännande med att återvända till texter, att vi ser dem från ständigt nya håll. Är det någon mer än jag som funderat på var Lazarus håller hus förresten?

Ateister är väl inte romantiker?

...frågade Fredrik Skavlan Björn Ulvaeus i fredags. Jodå, det kan de visst vara, menade Ulvaeus som själv såg sig som en stor romantiker. Självklart har han rätt men jag tror att frågan avslöjar en inte helt ovanlig bild av ateister som rationella, oromantiska förnuftsmänniskor och troende som ologiska känslomänniskor. Fast så enkelt är det ju inte förstås. Till och med stjärnateisten Richard Dawkins beskriver känsloupplevelser i samband med musik, poesi och solnedgångar och visst finns det troende som är extremt fyrkantiga,  oromantiska och har svårt att prata om känslor. Bilden säger dock något om vad vi menar att religion är.  Hör religionen till känslornas område? Sätter en religiös människa sin känsloupplevelse av naturen före vetenskapens kunskap om evolutionen? Är det den pietistiska religionsdefinitionen många sekulariserade västerlänningar tagit till sig?

Det finns en sorts människor som stör mig och det är dom som tror att alla reagerar som dom själva. Det är störande oavsett om det handlar om kristna som säger att alla blir glada av gospel eller ateister som tror på mikroskop som omvändelseredskap. Lika lite som alla människor drabbas av andliga upplevelser eller religiösa tankar vid stora konst- eller naturupplevelser, lika lite börjar alla människor ifrågasätta Guds existens av att läsa om evolutionsläran. Självklart finns det folk som är ateister av rena känsloskäl och självklart finns det kristna som strävar efter rationalitetRichard Dawkins tror att om folk bara läste mer naturvetenskap skulle vi också börja ifrågasätta tron på Gud. Jag tror att om Richard Dawkings läste lite mer humaniora så skulle han börja ifrågasätta sin tro på sitt väldigt oproblematiserade sanningsbegrepp.

Pussy Riot, kyrkan och makten

Så har jag då äntligen läst Pussy Riots texter (här finns en översättning, här en annan) och försvarstal. Mycket finns att säga, mycket är redan sagt, men klart står i alla fall att om man genom att titta på videon kan missta Pussy Riot för att vara pubertalt effektsökande, så är det höglärda reformatorer som träder fram i rätten. Jo, det är faktiskt till Martin Luther och de andra reformatorerna mina tankar går när jag läser talen. Vad sägs om denna passage t.ex.?
A human being is a creature that is always in error, never perfect. She quests for wisdom, but cannot possess it; this is why philosophy was born. This is why the philosopher is the one who loves wisdom and yearns for it, but does not possess it. This is what ultimately calls a human being to action, to think and live in a certain way. It was our search for truth that led us to the Cathedral of Christ the Savior. I think that Christianity, as I understood it while studying the Old and especially the New Testament, supports the search for truth and a constant overcoming of oneself, the overcoming of what you were earlier. It was not in vain that when Christ was among the prostitutes, he said that those who falter should be helped; “I forgive them,” He said. I do not see this in our trial, which takes place under the banner of Christianity. Instead, it seems to me that the prosecution is trampling on religion. 

Och visst är det den hycklande, maktfullkomliga kyrkan de vänder sig emot, inte kristendomen i sig, utan den som lierar sig med den politiska och ekonomiska makten. När Pussy Riot vänder sig till Jungfru Maria i bön ansluter de sig dessutom till en befrielseteologisk tradition. Det var ju Maria som utbrast "han störtar härskare från deras troner och han upphöjer de ringa" och många marginaliserade människor har sagt just som Pussy Riot Mary, Mother of God, is with us in protest!

Det är lätt att glömma att nästan alla som utgjort startpunkten för religiösa förändringar (inklusive Jesus själv) ställts inför rätta för hädelse, vilket ju var vad Pussy Riot framförallt dömdes för - inte regimkritik. Det är också lätt att glömma att den ortodoxa världen inte har västkyrkornas historia av reformation, upplysning och hermeneutik. Visserligen var den Rysk-Otodoxa kyrkan i sig en lågmäld protest under kommunisttiden, men den var också en länk till det gamla feodala Ryssland.

Vad är det vi ser nu? En tafflig protest som blivit stor genom medier eller början till en förändring i östkyrkorna. Det får framtiden utvisa, men jag skulle inte bli förvånad om tiden runt 2012 i framtiden kommer att ses som startpunkten för något betydligt större än Pussy Riot.

Vad är det för fel på bekräftelse?

Bekräftelsesökande. Smaka på ordet. Det är inget en vill vara, eller hur? En stabil människa lever inte av andras bekräftelse. Den som är mogen har lärt sig att hitta bekräftelsen inom sig själv. Men är det verkligen så? Kerstin Gezelius skrev en intressant text i DN om detta i fredags och efter att ha läst den började jag fundera. Vad är det för människor som "bekräfta dig själv-tänkandet" skapar? Och är det inte egentligen ganska knepigt det här med att skuldbelägga något så mänskligt som att söka bekräftelse. Det kallas ofta narcissistiskt, att söka bekräftelse altså, men är det inte minst lika narcissistiskt att vara oberörd av andras tyckanden och gillanden? Själv har jag papper på att jag "inte lever av yttre bekräftelse" (jo, det är faktiskt sant). Det anses bra i mitt yrke. Och det är det förstås. Ytlig bekräftelsetörst, inte minst i samband med makt, kan göra stor skada och leda till att människor utnyttjas. Men jag är övertygad om att den där eftersträvansvärda oberördheten också kan leda fel.

"Terapeuter och coacher säger att vi ska sluta söka bekräftelse och välsignelse av våra medmänni­skor. Att vi ska kunna ge det till oss själva. Vilket egentligen betyder att vi ska ge upp försöken att överbrygga skillnader i samhället, ge upp försöken att nå varandra", skriver Gezelius, och visst ligger det något i det?  Har vi gett upp, accepterat att ingen bryr sig och att förståelseklyftorna är för stora.?Mina associationer går också till Liv Strömquists briljanta Prins Charles känsla i vilken förklaras - nej alltså det går inte att förklara serieteckning i ord - men ungefär, hur flickor i den sexistiska kulturen socialiseras till att få bekräftelse genom att skapa och upprätthålla nära relationer, medan pojkar får sin självkänsla genom att utföra lyckade självständiga aktiviteter. Detta leder till att kvinnor söker bekräftelse, som de egentligen bara kan få av andra kvinnor, hos ständigt avvisande män (som i själva verket behöver en kvinna, men på lagom avstånd). Att vara bekräftelsesökande är alltså något starkt kvinnligt kodat, ja framförallt är det väl associerat med tonårsflickor, och därmed får det förstås låg status.

Strömquist kallar både det "kvinnliga" och det "manliga" beteendet för störningar orsakade av den sexistiska kulturen. Jag tänker att det är en viktig poäng. Naturligtvis är det inte bra att vara helt upptagen med vad andra tycker om en. Men det är naturligtvis inte heller bra att fullständigt skita i det. Och det glöms ofta bort i vårt autonomihyllande samhälle. För vad händer med den som struntar i vad andra tycker, struntar hen inte också lätt i vad andra känner? Jag tror att vi behöver varandras bekräftelse och välsignelse i det vardagliga för att få den grund som behövs för att när något viktigt står på spel använda vår integritet och kunna strunta i vad alla andra säger.

Sensommarsmaker

Hur jag än försöker att inte matblogga, så dyker det upp något jag måste skriva om ändå. Och varför försöka låta bli föresten. Det här med mat är ju trots allt något både andligt och politiskt. Att köpa mjölk på ICA är förstås mest en själlös transaktion, men att plocka krusbär direkt från busken upphäver för ett stund alienationen till jorden. För visst är det alienationen som gör att vi missbrukar både jord och mat. Och visst är det svårt att känna tacksamhet för något som jag har köpt i affären, för mina pengar, som jag har tjänat ihop. Men att se något växa och plocka direkt ur jorden, ja det uppenbarar att det här är inte min förtjänst eller mina händers verk.

Seden att be bordsbön verkar försvinna allt mer. Jag tror knappt jag känner någon som gör det, men kanske är det inte godegudvälsignamatenamen som är det viktiga. Att koka sylt kan i sig vara en bön. Att ta vara på det jorden ger, att känna årstidernas smaker och dofter. Det fanns en tid då jag tyckte att dylika resonemang, ja all form av teologi med utgångspunkt i naturen var lite larvigt och naivt. Naturen var ju en grym plats där den starke överlevde, inte ett Gudsbevis. Men någonting har hänt. Eller så vill jag bara vara en närodlingsnördig söderhipster. Vem vet. Fast klosterträdgårdar har ju funnits bra mycket längre. Det är nog ingen tillfällighet. Att koka sylt kan vara bön. Och motståndshandling. För det lönar sig inte alls. Och inte blir man smal av det heller.

Så till dagens tips för den som fortfarande har lite sensommarbär kvar:

*Koka marmelad på röda och svarta vinbär tillsammans. Smakerna balanserar varandra så bra. Lägg gärna i en vaniljstång också.
Och ja, den är också använd på syltkakorna som skymtar i bakgrunden.

*Krusbärssylt blir lätt lite sur och lite slajmigt grön. Lägg i några mogna plommon och det hela blir vacker rosa istället.