Lucka 2: I Adam är vi alla ett

Detta är Adams släkttavla. Då Gud skapade människan gjorde han henne lik Gud. Som man och kvinna skapade han henne. Han välsignade dem och gav dem namnet människa när de skapades.       
(1 Mos 5:1-2 )

Berättelsen om Adam och Eva är berättelsen om oss, om gudslikheten som finns inom oss, om välsignelse och uppror. Adam och Eva säger oss att vi alla delar ursprung. Vi är varken från första och tredje världen eller från Mars och Venus. Vi är Adam - jordevarelse av samma jord och namnet människa ges åt både man och kvinna. 

Berättelsen om Adam och Eva är också berättelsen om människan som blir vuxen, som ställs till svars och får leva med konsekvenser. Den gudssymbiotiska eran, då Guds steg kunde höras i trädgården tar slut. Nu måste livet levas utanför Eden där människan blir människans fiende. Adam och Eva får ge liv, men också uppleva det första mordet, där den ena sonens blod spills av den andre. Men efter Kain och Abel föds Set och med Set, son till Adam börjar Bibelns första släkttavla.

På decembers andra dag kan vi stanna upp inför äpplet. Äpplet som rymmer både vetgirigheten, livet och synden och fundera över vårt ursprung som välsignade, gudslika och upproriska.

Lucka 1: Alltings början

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. (1 Mos 1:1-4)

Var ska man börja, om inte från början? Bara tanken på att det finns en början är egentligen svindlande. Vad fanns då innan? Fanns det ett "innan" någonting fanns? Det är ungefär lika svårt att föreställa sig som evigheten. Och hur kommer det sig att någonting finns när det lika gärna skulle kunna vara så att ingenting fanns?

Så varför inte börja december med att stanna upp inför tanken att jorden finns och ljuset finns och vi finns. Här på den blå planeten i ett universum större än vi kan greppa finns vi. Och det är gott.

Adventskalenderdags!

Det har varit lite lågsäsong på bloggen nu ett tag, men det ska det snart bli ändring på. Jag ligger nämligen i startgroparna för årets bloggadventskalender. Och i år tänkte jag ägna mig åt något så nördigt och tråkigt som Jesu släkttavla.

Av en händelse så kom jag nämligen att läsa om den katolska(?) adventstraditionen att göra ett Jesse Tree. Genom att klippa och klistra och pyssla symboler så åskådliggör man Jesu härstamning. Nu är jag ingen pysslare, så det blir inget klippande och klistrande här. Jag kommer istället att varje dag fram till jul presentera en biblisk händelse eller person som på något sätt pekar fram emot Jesus, genom en symbol som så småningom ska hängas i granen. Min julgran ska alltså bli ett Jesse Tree, eller kanske snarare en Jesse gran. Men med tanke på risken för att inte ett barr kommer hänga kvar på julafton blir det en liten substitutgran fram till den 23:e eller så.

Och Jesse i sammanhanget, ja, det är alltså Jesse som vi förr sjöng om i psalmen Det är en ros utsprungen av Jesse rot och stam. Numera sjunger vi om Davids rot och stam istället och Jesse, som alltså var Davids pappa, kallas i dagens bibelöversättning Jishaj.

Innan någon nu tror att jag har bivit en sån där bokstavstroende som tror mig kunna redogöra för Jesu härstamning tillbaka till Adam så vill jag bara påpeka att det inte primärt är blodsband jag är intresserad av, det är förväntans bakgrund, profetiornas genealogi jag vill utforska. Alla föds vi in i ett sammanhang och med en släkt och en historia. Inte ens Jesus dimper bara ner från himlen. När han föds i Betlehem på kung Herodes tid är det början på något nytt men också en händelse som relaterar till sånt som skett långt innan. Bibeln är ju ett enda stort nät av intern kommunikation.

Släkttavla för Jesus Kristus, son av David, som var son av Abraham. Så börjar Matteus evangelium. Och där börjar också vi. Följ med på lördag! Men än så länge få ni hålla till godo med en gammal ortodox målning av The Tree of Jesse. Mycket smakfullare än vad min Jesse gran kommer att bli.

Och nu då?

Ett tecken på att man närmar sig medelåldern är att böckerna som kallas generationsromanerna handlar om ens egen generation. Karolina Ramqvists Alltings början är en sådan roman för mig. Den är full av café au lait- koppar som fungerar som madeleinkakor och nyhetshändelser jag inte visste att jag mindes. Jag levde ett helt annat liv än romanens Saga, kroglivet var främmande för mig när jag var 15-16.  Ändå var det Ramqvist feministgeneration som liksom satte ord på tillvaron för mig. Jag hade visserligen redan läst Under det rosa täcket  och var åtminstone lite bekant med feministikoner som Simone de Beauvoir när Fittstim kom ut (då jag gick sista året i gymnasiet) men i den antologin var det min generation som fick en röst. Jag uppfattade Fittstim-gänget som enormt handlingskraftiga och aktivistiska därför är det först med förvåning och sedan med någon slags blandning av lättnad och besvikelse jag läser om Saga - berättarjaget som inte är identisk med författaren men som onekligen delar många drag med henne - och hennes känsla av att inte leva upp till den feministiska moderns krav på hur en frigjord kvinna ska vara. Saga och och bästa vännen Pauline har just inga barrikader att stå på. De dricker drinkar och spanar på män istället. Och de får inte livet riktigt att gå ihop. De lever Samantha-liv  (för att komma med ytterligare en generationsreferens) och upprepar ständigt för sig själva att relationer inte är för sådana som dom, dom tar för sig istället, men Saga trillar ändå dit på en Mr Big som är ännu mer känslomässigt handikappad än orginal-Big.

Saga är ingen sympatisk hjältinna, jag stör mig på henne mest hela tiden och det finns någonting som gör att boken inte berör mig på ett känslomässigt plan, ändå stannar de frågor hon väcker kvar. Vad gör vi nu? Nu när det inte finns några demonstrationer för rätt till dagis eller abort att gå i, nu när rätt många av oss är ekonomiskt oberoende (av män alltså, när män är ekonomiskt oberoende brukar det betyda något annat) men upptäckt att oberoendet inte alls var lätt och det känslomässiga beroendet än värre. Nu när segrar borde vara vunna men känslan av att röra sig i en värld med ständiga hot ändå inte försvinner. Nu, när det är fel att säga att inget förändrats men andra vågens tid ändå väcker nostalgi. Vad gör vi nu?

Tro, val och frihet

Att det är valdag i USA idag har väl knappast undgått någon, inte heller att religionen spelar en helt annan roll i den amerikanska politiken än i den svenska. 95% av amerikanerna säger sig tro på en högre makt och föreställningen att en religiös tro är en förutsättning för att vara en god människa är djupt rotad hos många berättar t.ex. Människor och tro. Mer förvånande är det kanske att det verkar viktigare att ha en tro än att ha "rätt" tro. Hur ska vi annars förstå att många konservativa kristna inte tycks ha några problem att stödja Mitt Romney trots att hans mormonska tro rimligtvis borde innehålla en hel del irrläror i deras ögon. Kobra gjorde för övrigt ett intressant och skrämmande program om mormoner och Romney för ett tag sedan, där det bl.a. frågades vad det har för betydelse för klimatfrågan att väldigt många mormoner tror att Jesus ska komma tillbaka (till USA) under deras livstid.

Att en person med en sådan kontroversiell tro som Romney skulle ha en chans i den svenska politiken förefaller föga troligt. Men också Obamas tal om tro skulle förmodligen framstå som något apart här. Hur har det då blivit så, att religionen fått en så offentlig roll i USA? Ja, kolla bara på alla artiklar om religion och presidentval på en sajt som Huffpost Religion har. Frågan är förstås väldigt komplex och jag ska inte ens försöka mig på ett svar här, bara påminna om att förhållandet mellan religion och politik ser väldigt olika ut också om man bara ser till västvärldens liberala demokratier. Gemensamt för dessa länder är upplysningstidens tänkande påverkat den historiska utveckling, och i upplysningstänkandet har tron på en separation mellan stat och kyrka, mellan världslig och andlig makt sin grund. (Ja, man skulle kunna hänvisa till Luther och tvåregementesläran också, men en sekulär stat var nog trots allt en främmande tanke för Luther). Ändå kan vi se att upplysningsarvet tagit sig olika utryck i olika länder. Jämför t.ex. Frankrike, ett i hög grad katolskt land där den offentliga religionslösheten, laicitén är närmast statsreligion i sig (nej, det är knappast en tillfällighet att slöjdebatten kom tidigt till Frankrike) med Storbritannien där kyrksamheten är låg men där Church of England är en viktig beståndsdel i nationalkänslan.

Eller jämför hur begreppet frihet i USA till stor del förknippas med friheten att tro och frihet att bilda religiösa sammanslutningar - en frihet som inte fanns i länderna som USA´s nya invånare utvandrat från på 1600/1700/1800-talet, medan det i Sverige är förknippat med frihet från religiöst styre och religiös makt. Det kan vara värt att tänka på att religionsfriheten i Sverige historiskt sett är mycket ny. Människor som i dag är i 70-års åldern är uppvuxna i en tid då skolan och kyrkan fortfarande var sammanflätade och det inte var möjligt att gå ur Svenska kyrkan utan att gå med i ett av staten godkänt trossamfund. Det var alltså i princip inte möjligt att formellt vara ateist. Kanske är Sverige fortfarande i tonåren i förhållande till sitt religiösa arv? Det skulle i så fall kunna förklara en del av den där "det har du inte med att göra-inställningen" som finns hos många när det kommer till religion, liksom den höga pinsamhetsfaktorn hos all religiositet som inte är privat.

Och nej, jag vill inte ha det som i USA, men jag tycker det är intressant att fundera på om det är så enkelt som att i USA tror dom på Gud, det gör vi inte i Sverige. Kanske handlar det mer om att religion uttryck på olika sätt beroende på historisk och kulturell kontext.

Mansprojekt, monster och mognad

- Du gav mig dessa känslor, men du berättade inte för mig hur jag skulle använda dem.
Det är Frankeinsteins monster som säger detta till sin skapare Viktor Frankenstein i filmen baserad på Mary Shelleys roman.
En förkyld helg i Halloweentid har jag mestadels tillbringat i soffan med några klassiska skräckfilmer jag inte tidigare sett, samt lite mansforskning till litteraturkursen jag läser. Att Mary Shelleys Frankenstein i hög grad handlar om manlighet är nämligen en av insikterna som slår mig. Den andra är hur många av de frågor som finns med i vår tids fiktion om skapat liv, tv-serien Äkta människor t.ex., som ställs redan av Mary Shelley under det tidiga 1800-talet. Var går gränsen mellan liv och död? Hur långt borta är vi från att kunna skapa liv? Skulle det vi skapat kunna få egen vilja, göra uppror mot människorna? Är medvetandet någonting mer än lagrade minnen? Var sitter känslorna? Kommer vi någonsin att kunna överlista döden?

Men tillbaka till mansforskningen. Jag läser om Ronny Ambjörnssons klassiker Mansmyter och mäns förkärlek för storslagna projekt, ett projetmakeri som tenderar att leda till stor ensamhet. På grund av bl.a. Mary Shelleys bakgrund som dotter till feminismens moder Mary Wollstonecraft har det naturligtvis gjorts feministiska läsningar av Frankenstein, men jag har hittills inte sett någon som tagit upp kritiken mot det manliga projektmakeriet som ett möjligt motiv, (fast det finns säkert, en är sällan först med en tanke.)

I öppningsscenen möter vi i alla fall polarforskaren Robert Walton med besättning, på väg mot nordpolen - ett typiskt manligt projekt. Alldeles i slutet får kaptenen frågan "Vart ska vi?". Walton som förut varit så beslutsam att nå nordpolen svarar nu: "hem".  Någonting har uppenbarligen hänt som förändrat hans prioriteringar. Och detta något är mötet med Viktor Frankenstein och hans berättelse om monstrets skapelse. Att skapa liv är Frankensteins livsprojekt. Han är egentligen ingen ond vetenskapsman utan en idealistisk läkarstudent som efter moderns död inte vill acceptera dödens oundviklighet. Viktor Frankenstein lyckas, hans skapelse får liv, men projektet kostar honom allt han håller kärt (men försummat): sin familj, sitt hem och sin älskade Elisabeth. Livsuppgiften har blivit livsfarligt. Frankenstein har nämligen skapat liv, men övergivit den han skapat. Han har glömt bort den del som kommer efter födseln och som 1800-talets män kunde bortse i från, omsorg och uppfostran. För vad handlar föräldraskap i relation till små barn om, om inte att bekräfta och hjälpa barnet att hantera starka känslor. Den namnlösa skapelsen får ingenting av detta. Han får inte ens den bekräftelse ett namn innebär. Följaktligen söker han gemenskap men möts av förakt. Han söker någon som är lik honom men finner ingen. När kärleken inte kan få utlopp, vinner istället hämndbegäret, jo han förklarar det faktiskt så själv när han ber Frankenstein att skapa en kompanjon. Du gav mig känslor, men berättade inte hur jag skulle använda dem.

Så visst kan Frankenstein läsas som en civilisationskritik riktad mot vetenskapsmännens vilja att ta Guds plats, men kan där inte också finnas en kritik riktad mot just vetenskapsmännen och deras projekt.  Tänk om det inte är vetenskapliga framsteg i sig som är fokus för Shelleys kritik, utan de allt uppslukande projekten som gör männen ensamma, kvinnorna bortprioriterade och lämnar barnen utan vägledning till mognad. Eller så ville hon bara skriva något underhållande. Det är ju också ett alternativ.

Demokrati för Guds skull

Denna vecka är det demokratidagar i kommunen där jag jobbar (nej, jag jobbar inte på kommunen alltså, men i). Även om inte jag kommer hålla i någon programpunkt i år, så sätter det igång tankar. Jag funderar på relationerna mellan religion och demokrati, inte minst efter att ha varit på ett väldigt spännande seminarium om just detta ämne med bl.a. Erik Amnå, Dilsa Demirbag Sten, Lovisa Bergdahl och Per Wirtén i förra veckan. Att religion, eller kanske snarare religiösa människor och grupper både har bidragit till länders demokratiseringsprocesser och aktivt bekämpat demokrati och mänskliga rättigheter tror jag de flesta kan hålla med om. Det finns hos religioner ett sanningsanspråk och en alternativ auktoritet som kan komma på kollitionskurs med det demokratiska samhället, men religioner har också en samlande kraft och kan ge det demokratiska samhället en värdebas och en vitalitet.

Jag tror att det bland de flesta av västvärldens kristna finns en positiv grundsyn på demokrati - när det handlar om samhällets demokrati alltså. När det handlar om kyrkornas inre styrning däremot finns det ofta en demokratiskepsis. Man kan inte rösta om uppenbarelsen sägs det ofta, och det kan man ju inte förstås, men frågan är om det finns något sätt att organisera uppenbarelsen förmedling som skulle bli mindre godtyckligt? Jag blir allt mer övertygad om att det inte bara är möjligt för en kristen att vara demokrat och för en kyrka att vara demokratiskt organiserad utan att det är önskvärt, att det bör vara så. Inte för att Jesus var demokrat eller för att det finns något förordande i Bibeln av ett styrelseskick som skulle kunna jämföras med vår tids demokrati. Att påstå något sådant skulle vara ohistoriskt. Men med utgångspunkt i den människosyn vi kan ana oss till att Jesus hade och i kyrkans erfarenhet av människans natur skulle jag vilja hävda att ett samhälle eller kyrka bör vara så organiserad att makten delas av så många som möjligt. Det finns som sagt inget kristet styrelseskick men det finns en kristen jämlikhetstanke, ingen enkel sådan, också den kan problematiseras, men ändå en tanke på människans grundläggande värde och människors ansvar för varandra. Medborgarskapstanken kan ses som en sekulär variant av den  kristna tanken på att se varje människa som en syster eller broder. I helgen såg jag dokumentärfilmen Palme. I ett tal som fanns med där så talade Palme om målet med välfärdsstaten, att gå från gruppsolidaritet, klasssolidaritet, till en samhällssolidaritet. Jesus talade inte om välfärdsstaten, men han ifrågasatte den snäva gruppsolidariteten, han utvidgade familjebegreppet gick utanför det religiöst definierade gruppen, kort sagt; han begränsade inte solidariteten.

Demokrati är ingen garanti för ett jämlikt samhälle - demokratin ger oss inga garantier alls, men den utgår i alla fall från principen att allas röster är värda att höras. Och vi känner inte till några bättre sätt att främja jämlikhet. Det är det första argumentet. Det andra handlar om att en kristen i allmänhet och en lutheran i synnerhet vet att människors strävan efter makt inte alltid är sund. Att makt korrumperar och att koncentrerad makt korrumperar ännu mer. Därför bör makten spridas, därför bör det finnas maktdelningsprinciper, för att vi vet att människor sällan söker mak av enbart altruistiska skäl. Och slutligen ett tredje argument: Kristendomen har en tradition av att sanning söks genom förhandling. Bibeln föll inte ner från himlen fix och färdig, den sammanställdes av människor som förhandlade, inte alltid så demokratiskt eller respektfullt, men dock förhandlade. Och det är förhandlingen som är demokrati, som Lovisa Bergdahl påpekade. Det är inte besluten som är demokratiska, det finns inte specifika demokratiska värderingar, det är förhandlandet som är demokratiskt. Jag kan inte påstå att den kristna kyrkan genom historien varit särskilt bra på att låta olika sorters människor delta i förhandlandet, men grundtanken finns där: uppenbarelsen är inte given, den förmedlas, mejslas fram inte av en enskild, utan av en gemenskap i konflikt. Konflikt är grundtillståndet. För kyrkan och för demokratin.