Evangelium enligt Hök Mats

Det finns en gestalt i Selma Lagerlöfs roman Jerusalem som jag fastnat alldeles särskilt för. Eller rättare sagt, det finns en gestalt i Ingmarsspelet i Nås som baseras på romanen Jerusalem som jag fastnat alldeles särskilt för. Själva romanen var det så länge sedan jag läste att jag inte längre vet vad jag minns. Gestalten jag tänker på är i alla fall Hök Mats - som beskrivs som en liten snäll gubbe med mild röst. Hök Mats är ingen hjälte. Han är den som blir kvar, som inte kan med att sälja sin gård och sina marker för att utvandra till Jerusalem. Som blir sittande med pennan i handen när han ska skriva på kontraktet. Hök Mats är den trossvaga som inte riktigt rycks med i den dramatiska väckelsen - skulle man lätt kunna tro. Men så enkelt är det inte, för Selma hade blick för människor och deras trosliv. De som stannar hemma i Nås i stället för att åka till Jerusalem är inte mindre fromma. De är bara fromma på ett annat sätt.

I Ingmarsspelet träder Hök Mats fram som predikant - om än nedtystad av andra. Han är också en del av väckelsen. Men Hök Mats predikar om blommorna på marken hemma i Nås och hur han inte kan tro att Sarons liljor skulle kunna vara vackrare än dessa eller att Gud skulle vilja att det regnade eld och svavel över det som Gud skapat så gott. För Hök Mats finns Gud inte mer i Jerusalem än i Nås. Han tänker på Gud där han går och plogar och undrar om inte Gud kan tala genom honom likväl som genom den karismatiske och svavelos-predikande Helgum.

Det finns gott om Helgumar i vår värld. Det finns gott om folk som följer dem. Och ofta har bilden av religiösa människor formats efter dem. Det är sån man ska vara om man är kristen på riktigt. Men många av oss är inte kristna på det sättet. Därför gillar jag Hök Mats, han som blev kvar, han som älskade sin plats på jorden för mycket. Inte nödvändigtvis för att han är en förebild, men för att han visar att olika personligheter måste få tro på olika sätt. Och självklart kan Gud tala också genom Hök Mats.

Lär oss att leva för de levande

står det i en bön vi ofta ber på begravningsgudstjänster. Det är en fin tanke - i alla fall när den inte står i motsättning till att bevara minnet av den döda. Men det här med att leva för de levande brukar inte alltid mötas av så muntra tillrop, i alla fall inte om någon dristar sig till att göra detta under tiden mellan dödsfall och begravning

Det har gått en och en halv månad nu sedan den nya lagen om att begravning ska ske inom en månad (i praktiken begravningsgudstjänst inom tre veckor) efter dödsfall infördes. Förmodligen har den inte lett till några revolutionerande förändringar. De flesta begravningar ägde även förut rum inom en månad. Men den konsensus som verkar finnas kring att det är  hemskt att vi i Sverige inte har tid att begrava våra döda får mig att fundera. Självklart kan det finnas praktiska/ekonomiska/hygieniska/miljömässiga skäl till att begravningar bör ske snabbare. Och självklart är det förfärligt när någon vill hinna begrava mamma på lunchen. Men är det typfallet?

Det händer då och då att jag träffar på människor som inte varit med på sina föräldrars eller syskons begravningar. Det har ofta handlat om begravningar som skett långt borta och i länder där man begraver inom några dagar eller i alla fall en vecka, vilket har gjort att de inte hunnit dit. För många familjer i Sverige är prio ett att barn och barnbarn ska kunna vara med och i dag är det ju faktiskt inte ovanligt att ett en dotter bor med sin familj i England, ett barnbarn pluggar i USA och en svärson är och hälsar på sina föräldrar i Libanon. Är det självklart sämre att prioritera de levandes närvaro framför att den döda ska komma i jorden? Och är det alltid ett bevis på att man inte sörjer så mycket att mormors begravning skjuts på framtiden? Kan det inte vara precis tvärt om - att sorgen är stark, och i en tid då sorg ses som något väldigt privat, så vill man inte ha begravning, i alla fall inte om det ska komma fler än de närmaste medan sorgen känns chockartad och okontrollerad. Man vill helt enkelt in i en annan sorgefas innan man är redo att möta andra, tycker jag mig ibland märka. Om detta är ett beteende som ur psykologiskt perspektiv försvårar sorgearbetet har jag inte kompetens att bedöma, men jag skulle i alla fall inte vilja avfärda det som att begravningen är lågprioriterad. Ett tredje skäl för att det tar lång tid kan vara att en begravning idag kräver mycket mer av planerande än för bara några decennier sedan eftersom den förutsätts gestalta den dödes personlighet i val av alltifrån musik till blommor. Kanske är det en konsekvens av att vi som präster oftast inte känner dem vi begraver och att griftetalen blir därefter. Kanske är det en konsekvens av att fokus allt mer kommit att hamna på det levda livet när tron på livet efter detta inte kan förutsättas. Individualism ända in i döden kan naturligtvis ifrågasättas men att vilja begrava just Kalle och inte en farbror i största allmänhet är väl ändå ett tecken på att just Kalle betytt något och lämnat spår?

Så ja, jag tycker att en begravning i normalfallet bör kunna ske inom några veckor, men behöver vi kritisera oss själva som dödsförnekande svenskar för att det inte alltid blir så? Sorg och omsorg kan se olika ut och leda till olika prioriteringar.

Land, du välsignade

Så går en nationaldag mot sitt slut. Och stoltheten över Sverige ökar. Jo, jag är glad att bo i Sverige. Glad över syrenbersåer och fläderblomssaft, tallskogsdoft och vallmokantade åkrar. Fast allt det där vackert svenska är ju inte vackert för att det är svenskt, utan för att det är mitt, stenarna där barn jag lekt.  Andra människor har andra stenar, kanske till och med vackrare, men hemkänsla handlar om emotionalitet inte objektivitet.

När jag för en kort tid bodde utanför Sverige var det ändå aldrig naturen, smakerna och dofterna jag saknade  Det var det där Sverige som i alla fall på vissa platser manifesterades idag. Landet som inte stannar vid Land, du välsignade utan faktiskt strävar efter att inkludera fler. Det finns något rörande i att vi är ett land som inte riktigt vet hur vi ska fira vår nationaldag. Den där ängsligheten som det ofta talas om kan lika gärna kallas eftertanke eller omsorg. Vi är trots allt många som inte dras med i billig nationalism. Och att vi inte vet hur vi ska fira har ju faktiskt att göra med att ingen längre minns någonting annat än frihet inom våra gränser. Det är ett klassiskt lyx-problem alltså.

Men man kan vara stolt över Sverige ändå: stolt över allt det som nya svenskar säger sig uppskatta. Och nej, jag har inte gjort någon statistisk undersökning men jag har frågat, t.ex. barn jag träffar och hittills har ingen nämnt syrenbersåer och flädersaft (eller Evert Taube och midsommaraftnar för den delen) men väl demokrati, jämlikhet, gratis skola, sjukvård för alla samt förekomsten av busstidtabeller(!). Nu finns det naturligtvis mycket att kritisera och förbättra även när det handlar om demokrati, jämlikhet skola och sjukvård, för att inte tala om kollektivtrafiken men det är trots allt det som är grunden för vårt gemensamma Sverige. Inte midsommaraftnar som hämtade från öl-reklamer, utan att bussen går på morgonen en tisdag i november, att skolklockorna ringer och att det trots väntetider på akuten inte prioriteras efter plånbok. Det Sverige är jag stolt över liksom att det faktiskt är typisk svensk kultur och svenska värderingar att vilja dela med sig av det - men i detta ligger förstås också en sorts nationalism. Också att tro sig vara bäst i världen på att inte hänfalla åt nationalism är naturligtvis ett uttryck för det.  Men jag är ändå stolt över Sverige och platser som Flemingsberg där majoriteten av världens nationaliteter finns representerade (jo, det är sant) och man ändå inte slår ihjäl varandra. Det och så lite valmokantade åkrar och Sverige är ändå rikt välsignat.

något gammalt, något nytt

Tänk att liturgi kan engagera så!  Förslag till en ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan har släppts (kolla här) och på Facebook bildas en diskussionsgrupp med över 3000 medlemmar som har diskussionstrådar om ämnen som kalk versus bägare (för det som nattvardsvinet hälls upp i alltså) med över 100 inlägg. Jag har ännu bara studerat handboksförslaget lite ytligt, men hittat en hel del bra grejer som att uttrycket "Kristi världsvida kyrka" lyfts i dopgudstjänsten, som att nåden får en tydligare plats i flera av beredelsetexterna, som att myndiggörandet av konfirmanderna tydliggörs genom att ordet redovisning tagits bort till förmån för konfirmandernas predikan och som att vigselgudstjänsten äntligen känns anpassad för par som redan har bildat familj. Nu ska alltihopa prövas i remissförsamlingar och den diskussion som följer på det blir intressant att följa.

Jag skrev för många år sedan min D-uppsats om gudstjänstdiskursen på 60-80-talet och den process som ledde till den kyrkohandbok som kom 1986 och som används idag. Mycket är sig likt i debatten. Mycket är annorlunda. Även uppsatsen känns daterad (och väldigt akademisk) men det kan vara intressant att jämföra. Här finns den att ladda ner:

http://www.scribd.com/doc/95343776/slutversion-D-uppsats

Könskriget och imamerna

Kommer ni ihåg Könskriget, Dokument Inifrån-programmet som sändes för ganska exakt sju år sedan och bl.a. granskade Roks (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige)?  Jag kan inte låta bli att tänka på det i svallvågorna efter Uppdrag Granskning om imamerna råd till misshandlade kvinnor. För är det inte lite konstigt med två program som väcker så mycket känslor och debatt och som båda berör samma tema - kvinnomisshandel, men där först "alla" rasar mot dem som hjälper misshandlade kvinnor och anses förstora problemet, för att sedan sju år senare lika upprört rasa mot dem som inte hjälper och anses förminska problemet? Har verkligen den allmänna inställningen till våld i nära relationer förändrats så radikalt på sju år? Sju år som dessutom präglats av feministisk backlash. För sällan kan man ju datera en backlash så på klockslaget som när Roks-ordföranden yttrade de famösa orden "män är djur". (Men märk väl, jag anklagar inte henne). Jag vill minnas tiden fram till 2005 som en period då det var lätt att bära epitetet feminist med stolthet, medan tiden efter präglas  mycket mer av ängsligt "jag är inte feminist, men".

Jag tycker det är bra att alla religiösa (och andra) institutioner granskas.  Uppdrag Granskning-reportaget visar att det görs. Islam är inte alls undantagen granskning, vilket ibland hävdas, Men, med detta sagt växer ändå min oro att Sveriges muslimer ska drabbas av en könskrigetliknande backlash. Självklart är den kvinnosyn som programmets imamer (som i många fall visade sig inte vara imamer) ger utryck för förkastlig. Självklart är den inte acceptabel, ändå undrar jag om resultaten hade blivit så värst annorlunda om reportrarna hade gått med dold kamera till handläggare på socialtjänsten eller för den delen präster och diakoner i Svenska kyrkan (sånär som på polygamibiten). Hade jag ens själv klarat provet?

Men samtidigt som jag oroas över risken att alla vettiga svenska muslimer ständigt ska behöva stå till svars för andras kvinnosyn ser jag en öppning. Debatten efteråt har ju visat att det finns hur många muslimer som helst som tänker annorlunda och som vill se en förändring. Kolla, myndighetssverige! Hur många bra sammarbetspartner som helst! Lämna inte ut den muslimska gruppen åt sig själv och Saudi-pengar.
Och även om det är lätt att cyniskt sucka när rasistiska debbattörer med annars taskig kvinnosyn plötsligt ondgör sig över de patriarkala muslimerna, så finns det ändå en viss humor i det. För vad är det att tala för kvinnors rättigheter i patriarkala strukturer - om inte väldigt, med deras egna ord, - politiskt korrekt.

Man ska inte vara naiv- men heller inte avstå från välvilliga tolkningar. Vi lever i ett land där ingen riktigt vet hur vanligt våld i nära relationer är, men där alla studier pekar mot en låg anmälningsfrekvens och nu verkar det finnas en opinion för att våld alltid ska anmälas! Det är faktiskt inte självklart - inte ens i Sverige. Tänk om den opinionen fick fortsätta påverka - och gälla oavsett den våldsutsattes etnicitet eller religiösa hemvist!

Frihet, jämlikhet, förädraskap

Kristdemokraterna brukar vara det parti som tydligast betonar vikten av att barn får växa upp med en mamma och en pappa. De brukar också tala tydligt om barnens bästa och om familjernas rätt att välja själva. Frågan är bara hur de får ihop detta med förslaget om slopade s.k. pappamånader. Om det är viktigt för ett barn med två föräldrar - vilket jag också tror, ja då måste det väl rimligtvis ligga i barnens intresse att ha två närvarande föräldrar och möjlighet att knyta an till båda? Att det kan ligga i en eller båda föräldrarnas intresse att slippa vara hemma/slippa lämna sitt barn, samt spara pengar genom att den som tjänar mest jobbar är en sak, men skyll för allt i världen inte på barnen. Det som är bäst för barnen är nästan alltid det som gynnar de vuxna, jämför föräldraförsäkringarnas längd och när det anses pedagogiskt bäst att börja i förskola i ett antal europeiska länder så får ni se. Och tala inte om familjernas valfrihet. Barnen har ingen valfrihet och mammornas valfrihet (i alla fall att helt strunta i föräldraledigheten) är klart mer begränsad än pappornas. I begreppet familj måste rimligtvis även barnen räknas in och om man vill ge barnen en reell möjlighet att senare i livet välja allt ifrån vem de ska anförtro sig åt i små vardagssituationer till var de vill bo efter en eventuell separation, ja då måste barnet ha relationer till två föräldrar som förstås inte behöver vara lika, men likvärdiga. Jag tillhör själv de första som haft två föräldralediga föräldrar och vet att det gör skillnad. Föräldraskap är ett ansvar och ansvar kan per definition inte delegeras bort. Det borde vara en självklarhet också i relationer. Heder åt KD-kvinnorna som protesterar.

Sen finns det förstås en massa samhällskonsekvenser av att föräldraledighet är kvinnogöra, men det får bli en annan gång.

En bra skola

Likvärdigheten i den svenska grundskolan har försämrats, visar en ny rapport från Skolverket. Det fria skolvalet har bidragit till att elever med hög studiemotivation och engagerade föräldrar samlas i skolor där det finns många andra studiemotiverade elever. Det får konsekvenser för likvärdigheten, skriver Skolverket som också konstaterar att det finns indikationer på att sambandet mellan socioekonomisk bakgrund och skolresultat ökat. Det här med skolval är problematiskt bl.a. eftersom det delvis lägger över ansvaret för skolans framtid på föräldrar, av vilka man inte kan vänta sig att de ska göra altruistiska val. De flesta föräldrar tänker ändå först och främst på sitt barns bästa och så måste det få vara. Frågan är vem som tänker på de barns bästa vars föräldrar av en eller annan anledning inte värderar skolutbildning så högt.


Att alla barn ska kunna gå i bra skolor, tycker förhoppningsvis de flesta. Men vad som är en bra skola problematiseras mycket sällan. Skolverket, verkar i alla fall av pressmeddelandet att döma, använda sig av ett enda mätinstrument: betyg. Men är det en självklarhet att många höga betyg betyder att skolan är bra? Är en skola som ger många från början högpresterande elever MVG per definition bättre än en skola som lyckas få många elever med t.ex. bristfällig svenska att klara G-gränsen och bli behöriga? Är det över huvudtaget självklart att det är MVG-barnen som är de bästa eleverna? Redan Lydia Wahlström konstaterade någon gång för runt hundra år sedan (har tyvärr inte referens tillgänglig) att Cum laude-studenterna ofta visade större begåvning än de som fick Laudatur i betyg.


Nåväl, betyg är ju trots allt det som är mätbart, och det hade väl varit OK att göra en undersökning med betyg som grund om värderande av kunskap var skolans lagstadgade huvuduppgift. Men skolan är inte bilbesiktningen. Skolans uppgift är enligt nya läroplanens första kapitel "att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet." Den talar inte lika tydligt om fostran till demokratiska samhällsmedborgare som tidigare läroplaner, men ändå: är det inte det som gör en skola till en bra skola: att den får barn att  bli ungdomar och vuxna som kan delta i samhällslivet som ansvariga och fria (här skulle jag vilja skriva medborgare men det menade nog inte regeringen)? Har vi alla börjat språka på Björklundska när vi utgår från vad en bra skola är och att det är en skola med många elever med höga betyg. Att starta en sådan skola är ju faktiskt inte svårt. Höga terminsavgifter t.ex. ger säkert resultat. Men att får en skolklass med 14 nationaliteter och analfabeter bland föräldrarna att erövra språket och lusten till lärande - det är berömvärt!