Lucka 4: Så som stjärnorna på himlen

Och Herren förde honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli. Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig. 
(1 Mos 15:5-6 )

Noa fick tre söner, Sem, Ham och Jafet. Från Sem stammar de semitiska folken och tio generationer efter Noa föds den som ska bli Israeliternas urfader: Abram som så småningom blir Abraham. Abraham var bokstavligen en urfader, han kom nämligen från staden Ur i Babylonien, men länge såg det ut som att det inte skulle bli så mycket med faderskapet. Det blev nämligen inga barn för honom och Sara. Invandringen till det utlovade Kaanans land började heller inte så bra. Knappt hade de vandrat in i landet förrän de tvingades fly det igen på grund av hungersnöd.

Abraham och Sara är det barnlösa invandrarparet som blir stamfar och stammor, inte bara till hebréerna utan till alla folk som dyrkar en enda Gud. Stjärnan som lyser upp decembers fjärde dag får påminna oss om Abrahams och Saras hopp, om att det Gud lovar inte alltid sker på en gång eller som vi tror, men att det lönar sig att hålla fast vid hoppet, ja att något stort kan ske till och med när det känns som om hoppet är ute.

Lucka 3: Ut ur arken

Och Noa gick ut ur arken tillsammans med sina söner och sin hustru och sina sonhustrur, alla fyrfotadjur och kräldjur och fåglar, allt som myllrar på jorden gick ut ur arken, den ena arten efter den andra. […]  Och han [Gud] sa till sig själv: ”Aldrig mer ska min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande, såsom jag nu har gjort. Så länge jorden består skall sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra att skifta. (1 Mos 8:18-19, 21-22)

Längst ner i Adam släkttavla, i tionde led finner vi Noa. När vi kommer till Noas tid börjar Gud få nog. Det var ju inte så här det var tänkt! Ständigt detta onda uppsåt! Ständigt detta våld! Men med Noa börjar något nytt, ett nytt försök, en ny tid, ett förbund mellan himmel och jord. Och vi, vi är inte bara barn till jordevarelsen Adam som bryter sig loss från Gud utan också till den trogne Noa som får stå som symbol för den återupprättade himlaförbindelsen.

Den tredje decemberdagens lilla fågel får symbolisera duvan Noa släppte ut från arken för att se om vattnet sjunkit undan. Men den får också bli en symbol för det Noa insåg - att han inte kunde rädda bara sig själv, utan att människan hör ihop med och har ansvar för allt levande.

Lucka 2: I Adam är vi alla ett

Detta är Adams släkttavla. Då Gud skapade människan gjorde han henne lik Gud. Som man och kvinna skapade han henne. Han välsignade dem och gav dem namnet människa när de skapades.       
(1 Mos 5:1-2 )

Berättelsen om Adam och Eva är berättelsen om oss, om gudslikheten som finns inom oss, om välsignelse och uppror. Adam och Eva säger oss att vi alla delar ursprung. Vi är varken från första och tredje världen eller från Mars och Venus. Vi är Adam - jordevarelse av samma jord och namnet människa ges åt både man och kvinna. 

Berättelsen om Adam och Eva är också berättelsen om människan som blir vuxen, som ställs till svars och får leva med konsekvenser. Den gudssymbiotiska eran, då Guds steg kunde höras i trädgården tar slut. Nu måste livet levas utanför Eden där människan blir människans fiende. Adam och Eva får ge liv, men också uppleva det första mordet, där den ena sonens blod spills av den andre. Men efter Kain och Abel föds Set och med Set, son till Adam börjar Bibelns första släkttavla.

På decembers andra dag kan vi stanna upp inför äpplet. Äpplet som rymmer både vetgirigheten, livet och synden och fundera över vårt ursprung som välsignade, gudslika och upproriska.

Lucka 1: Alltings början

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. (1 Mos 1:1-4)

Var ska man börja, om inte från början? Bara tanken på att det finns en början är egentligen svindlande. Vad fanns då innan? Fanns det ett "innan" någonting fanns? Det är ungefär lika svårt att föreställa sig som evigheten. Och hur kommer det sig att någonting finns när det lika gärna skulle kunna vara så att ingenting fanns?

Så varför inte börja december med att stanna upp inför tanken att jorden finns och ljuset finns och vi finns. Här på den blå planeten i ett universum större än vi kan greppa finns vi. Och det är gott.

Adventskalenderdags!

Det har varit lite lågsäsong på bloggen nu ett tag, men det ska det snart bli ändring på. Jag ligger nämligen i startgroparna för årets bloggadventskalender. Och i år tänkte jag ägna mig åt något så nördigt och tråkigt som Jesu släkttavla.

Av en händelse så kom jag nämligen att läsa om den katolska(?) adventstraditionen att göra ett Jesse Tree. Genom att klippa och klistra och pyssla symboler så åskådliggör man Jesu härstamning. Nu är jag ingen pysslare, så det blir inget klippande och klistrande här. Jag kommer istället att varje dag fram till jul presentera en biblisk händelse eller person som på något sätt pekar fram emot Jesus, genom en symbol som så småningom ska hängas i granen. Min julgran ska alltså bli ett Jesse Tree, eller kanske snarare en Jesse gran. Men med tanke på risken för att inte ett barr kommer hänga kvar på julafton blir det en liten substitutgran fram till den 23:e eller så.

Och Jesse i sammanhanget, ja, det är alltså Jesse som vi förr sjöng om i psalmen Det är en ros utsprungen av Jesse rot och stam. Numera sjunger vi om Davids rot och stam istället och Jesse, som alltså var Davids pappa, kallas i dagens bibelöversättning Jishaj.

Innan någon nu tror att jag har bivit en sån där bokstavstroende som tror mig kunna redogöra för Jesu härstamning tillbaka till Adam så vill jag bara påpeka att det inte primärt är blodsband jag är intresserad av, det är förväntans bakgrund, profetiornas genealogi jag vill utforska. Alla föds vi in i ett sammanhang och med en släkt och en historia. Inte ens Jesus dimper bara ner från himlen. När han föds i Betlehem på kung Herodes tid är det början på något nytt men också en händelse som relaterar till sånt som skett långt innan. Bibeln är ju ett enda stort nät av intern kommunikation.

Släkttavla för Jesus Kristus, son av David, som var son av Abraham. Så börjar Matteus evangelium. Och där börjar också vi. Följ med på lördag! Men än så länge få ni hålla till godo med en gammal ortodox målning av The Tree of Jesse. Mycket smakfullare än vad min Jesse gran kommer att bli.

Och nu då?

Ett tecken på att man närmar sig medelåldern är att böckerna som kallas generationsromanerna handlar om ens egen generation. Karolina Ramqvists Alltings början är en sådan roman för mig. Den är full av café au lait- koppar som fungerar som madeleinkakor och nyhetshändelser jag inte visste att jag mindes. Jag levde ett helt annat liv än romanens Saga, kroglivet var främmande för mig när jag var 15-16.  Ändå var det Ramqvist feministgeneration som liksom satte ord på tillvaron för mig. Jag hade visserligen redan läst Under det rosa täcket  och var åtminstone lite bekant med feministikoner som Simone de Beauvoir när Fittstim kom ut (då jag gick sista året i gymnasiet) men i den antologin var det min generation som fick en röst. Jag uppfattade Fittstim-gänget som enormt handlingskraftiga och aktivistiska därför är det först med förvåning och sedan med någon slags blandning av lättnad och besvikelse jag läser om Saga - berättarjaget som inte är identisk med författaren men som onekligen delar många drag med henne - och hennes känsla av att inte leva upp till den feministiska moderns krav på hur en frigjord kvinna ska vara. Saga och och bästa vännen Pauline har just inga barrikader att stå på. De dricker drinkar och spanar på män istället. Och de får inte livet riktigt att gå ihop. De lever Samantha-liv  (för att komma med ytterligare en generationsreferens) och upprepar ständigt för sig själva att relationer inte är för sådana som dom, dom tar för sig istället, men Saga trillar ändå dit på en Mr Big som är ännu mer känslomässigt handikappad än orginal-Big.

Saga är ingen sympatisk hjältinna, jag stör mig på henne mest hela tiden och det finns någonting som gör att boken inte berör mig på ett känslomässigt plan, ändå stannar de frågor hon väcker kvar. Vad gör vi nu? Nu när det inte finns några demonstrationer för rätt till dagis eller abort att gå i, nu när rätt många av oss är ekonomiskt oberoende (av män alltså, när män är ekonomiskt oberoende brukar det betyda något annat) men upptäckt att oberoendet inte alls var lätt och det känslomässiga beroendet än värre. Nu när segrar borde vara vunna men känslan av att röra sig i en värld med ständiga hot ändå inte försvinner. Nu, när det är fel att säga att inget förändrats men andra vågens tid ändå väcker nostalgi. Vad gör vi nu?

Tro, val och frihet

Att det är valdag i USA idag har väl knappast undgått någon, inte heller att religionen spelar en helt annan roll i den amerikanska politiken än i den svenska. 95% av amerikanerna säger sig tro på en högre makt och föreställningen att en religiös tro är en förutsättning för att vara en god människa är djupt rotad hos många berättar t.ex. Människor och tro. Mer förvånande är det kanske att det verkar viktigare att ha en tro än att ha "rätt" tro. Hur ska vi annars förstå att många konservativa kristna inte tycks ha några problem att stödja Mitt Romney trots att hans mormonska tro rimligtvis borde innehålla en hel del irrläror i deras ögon. Kobra gjorde för övrigt ett intressant och skrämmande program om mormoner och Romney för ett tag sedan, där det bl.a. frågades vad det har för betydelse för klimatfrågan att väldigt många mormoner tror att Jesus ska komma tillbaka (till USA) under deras livstid.

Att en person med en sådan kontroversiell tro som Romney skulle ha en chans i den svenska politiken förefaller föga troligt. Men också Obamas tal om tro skulle förmodligen framstå som något apart här. Hur har det då blivit så, att religionen fått en så offentlig roll i USA? Ja, kolla bara på alla artiklar om religion och presidentval på en sajt som Huffpost Religion har. Frågan är förstås väldigt komplex och jag ska inte ens försöka mig på ett svar här, bara påminna om att förhållandet mellan religion och politik ser väldigt olika ut också om man bara ser till västvärldens liberala demokratier. Gemensamt för dessa länder är upplysningstidens tänkande påverkat den historiska utveckling, och i upplysningstänkandet har tron på en separation mellan stat och kyrka, mellan världslig och andlig makt sin grund. (Ja, man skulle kunna hänvisa till Luther och tvåregementesläran också, men en sekulär stat var nog trots allt en främmande tanke för Luther). Ändå kan vi se att upplysningsarvet tagit sig olika utryck i olika länder. Jämför t.ex. Frankrike, ett i hög grad katolskt land där den offentliga religionslösheten, laicitén är närmast statsreligion i sig (nej, det är knappast en tillfällighet att slöjdebatten kom tidigt till Frankrike) med Storbritannien där kyrksamheten är låg men där Church of England är en viktig beståndsdel i nationalkänslan.

Eller jämför hur begreppet frihet i USA till stor del förknippas med friheten att tro och frihet att bilda religiösa sammanslutningar - en frihet som inte fanns i länderna som USA´s nya invånare utvandrat från på 1600/1700/1800-talet, medan det i Sverige är förknippat med frihet från religiöst styre och religiös makt. Det kan vara värt att tänka på att religionsfriheten i Sverige historiskt sett är mycket ny. Människor som i dag är i 70-års åldern är uppvuxna i en tid då skolan och kyrkan fortfarande var sammanflätade och det inte var möjligt att gå ur Svenska kyrkan utan att gå med i ett av staten godkänt trossamfund. Det var alltså i princip inte möjligt att formellt vara ateist. Kanske är Sverige fortfarande i tonåren i förhållande till sitt religiösa arv? Det skulle i så fall kunna förklara en del av den där "det har du inte med att göra-inställningen" som finns hos många när det kommer till religion, liksom den höga pinsamhetsfaktorn hos all religiositet som inte är privat.

Och nej, jag vill inte ha det som i USA, men jag tycker det är intressant att fundera på om det är så enkelt som att i USA tror dom på Gud, det gör vi inte i Sverige. Kanske handlar det mer om att religion uttryck på olika sätt beroende på historisk och kulturell kontext.