En historia som aldrig borde ha publicerats

Ingmar Bergman var inte släkt med sin mor, basunerade DN ut stort i maj. Jag läste den flera sidor långa artikeln med stigande förvåning. Det gissades och antogs och spekulerades hej vilt, men när frågan ställdes om man ens kollat upp om det fanns något dödfött barn på Akademiska sjukhuset i Uppsala runt Bergmans födelsedatum var svaret nej, det hade man inte kollat. Trots detta spred sig denna "nyhet" över världen och kulturfolk började tolka och psykologisera. Det är oerhört lätt att kolla upp sådant som födslar, dödsfall och dop, så som den nyfikna släktforskare jag är satte jag genast igång. Det borde DN gjort också för det tog bara några timmar, sedan kunde jag från min soffa i Bryssel konstatera att jodå, Hedvig Sjöberg (Erik Bergmans påstådda älskarinna) födde ett barn 26 juni 1918. Men han hette Lars Lennart och adopterades av en helt annan familj betydligt senare. Jag hittade en massa annat också. Ingenting stödde Veronica Ralstons tes. Många andra släktforskare kom fram till samma sak men de publicerades bara små dementier. Nu har dock tidningen Ny teknik kunnat bevisa att den DNA-profil som Ralstons DNA jämfördes med tillhörde - en labbtekniker.

Det här är allvarligt. Både att sånt slarv uppenbarligen sker på Rättsmedicinalverket och att Sveriges största morgontidning publicerar artiklar om teorier som inte ens har stöd i grundläggande arkivefterforskningar. DNA kan ju numera påverka domar i brottsmål och används för att fastställa faderskap, men börjar också bli allt mer populärt i släktforskningssammanhang. Visst är det bra att vi kan använda oss av DNA- tester men DNA förklarar aldrig ensamt ett skeende. En annan lärdom är att skönlitterärt material måste behandlas som just skönlitteratur och inte beskrivas som historisk sanning. Veronica Ralstons teorier innehåller just denna fatala blandning av ovetenskaplig naturvetenskapsövertro och likaså ovetenskaplig övertolkning av ett litterärt verk (Laterna Magica). Släktforskning bedrivs mest av amatörer, men det är dock forskning där det finns vedertagna metoder, där man redovisar källor och försöker belägga sina påståenden på ett sätt så att andra kan gå in och kolla om det stämmer.

Vad kan man då lära av allt detta? Kanske att det finns ett stort behov av forskare som kan kommunicera till allmänhet och medier att historieforskning vare sig det handlar om universitetsforskare med stora anspråk eller hobbyforskare som håller på med den egna släkten, inte handlar om att gissa och spekulera.

Så dumt!

Å, vad det skrivs mycket anti-feministiskt trams just nu. Jag bara måste citera Arnold Norlind som kontrast:
"Jag kommer att tänka på den där motsatsen manligt - kvinnlig. Jag har alltid -  kanske i reaktion mot somligt jag mötte - velat inte se någon motsats, velat "finna likheterna". Har du förstått det hat, som finns mellan man och kvinna. Jag kan inte finna något sådant frö hos mig. Hur kommer det upp? Hör det månne till vår natur att belacka vad vi innerst inne längtar efter? Så dumt. Det är ju att inte kunna lyssna tillräckligt." 
Och detta är alltså skrivet på 1920-talet, i ett brev till Emilia Fogelklou, hon som blev första kvinnan i Sverige att ta en teologie kandidatexamen. Kommentarer är överflödiga.

Den poetiska hösten

Nyss inkommen från en joggingrunda i den kyliga oktoberskymningen kan jag inte låta bli att skriva om hösten. Hur förbisedd är inte denna magiska årstid? Finns det något vackrare än månbelysta gyllene grenverk? Finns det någon årstid som är så besvikelsebefriad? Jag menar, visst kan blommande körsbärsträd i maj och dallrande heta sommardagar också ha sin charm, men hur roligt är det med regngrå majdagar och kyliga somrar? Hösten bär liksom inte övriga årstiders förväntan och därför får den vara i sin egen rätt. Hösten regnar aldrig bort. Det regnar bara. Och inga fester behöver flyttas in.

Brittsommardagarna är inte sommardagarna man räknat med utan de som kommer när man slutat räkna.  Allt är bonus. Som årets vackraste, mest sagorosa soluppgångar. De infaller alltid i november. Som en stilla påminnelse om ljuset innan mörkret tar över. Men vem besjunger november?

Tranströmer, naturligtvis. Också november ryms i hans poetiska universum, där november bjuder på karameller av granit. Hotande, lockande, vad vet jag? Ett vet jag dock; hans nobelpris är en annan höstglädje, och kanske än mer alla reaktioner det väckt. Aldrig anade jag att han betydde så mycket för så många, eller ens att så många skulle komma ut som poesiläsare. I en tid då Hollywod-fruars intriger ger rubriker är glädjetårar över en poet ren nåd. Som en vacker höst. Eller stormig för den delen.

Kristen etik och ekonomisk kris

Uttrycket kristna värderingar brukar få mig att se rött. Oftast syftar det ju på vissa typer av åsikter om sexualitet och familjepolitik.  Frågor som Jesus gärna talade om. Eller inte alls faktiskt. Det Jesus däremot ofta talade om var girighet och rikedom, så när KD´s Göran Hägglund skriver en artikel på DN Debatt som innehåller orden "kristna värden" och som börjar i frågan om skuldkrisen blir jag positivt överraskad.
"Den ekonomiska kris som plågar många länder svårt har inte ekonomiska rötter, det är viktigt att förstå. Det handlar om etik – om normer och värden" skriver Hägglund, och i detta tror jag han har alldeles rätt. Kortsiktig vinstmaximering bygger inga goda samhällen, det bygger inte ens på sikt stabila ekonomier. För det behövs det, som Hägglund påpekar, måttfullhet, förvaltarskap, ödmjukhet, ansvarsfullhet, pålitlighet och ärlighet. Värden som behöver ett längre perspektiv för att utvecklas.

Så långt är jag alltså med. Men kan man verkligen tala om dessa värden som renodlat kristna? Katolska Signumbloggen påpekar att Kina trots uppenbar brist på kristna värden inte befinner sig i någon ekonomisk kris medan kristna länder i Latinamerika gör det och landar i slutsatsen att "kristendomen och eventuellt också islam faktiskt bygger på vad som annars kallas ”sunt förnuft”. Alltså, det är inte som morallära som kristendomen är unik. Det kristna kommer möjligtvis in i motivet bakom moraliska handlingar.

Som lutheran kan jag heller inte låta bli att undra över den stora tilltro till den enskilda individen/företaget som artikeln andas och associera det till en calvinistisk sekulär helgelsetanke. Partiets pingst-rötter märks inte bara i värnandet av familjen utan också i tron på individen som genom omvändelse och insikt (och lite uppfostran) kan bli god, bara den elaka staten håller sig i bakgrunden. En typisk luthersk sekulär tanke skulle däremot vara att det ligger i människans natur att vara gririg, men att de värsta avarterna går att reglera med gemensamma regler. Det här perspektivet går att läsa mer om i Urban Claesson utmärkta artikel i Luther som utmaning. Och eftersom jag nu är lutheran så undrar jag om det verkligen är rimligt att anta att den ekonomiska krisen skulle kunna lösas med mindre politik? Är det inte lite väl naivt att tro att om staten bara slutar lägga sig så blir människor goda och ansvarsfulla förvaltare som inte skapar någon finanskris? Den amerikanska hösten visar tack och lov på ett alternativt synsätt.

Slutligen kan jag inte låta bli att tycka lita synd om Göran Hägglund, dels för att han verkar vara alldeles för vettig för sitt parti och dels för att han måste syssla med något han han har så negativa tankar om. För nog måste det vara roligare att vara politiker om man anser att "politik är att vilja" som Palme än om man ständigt häver ur sig formuleringar som: "Ibland är det politiken som är en del av problemet - och mindre politik lösningen."

den vår de svaga kalla höst

Nordlig storm. Det är den tid då rönnbärsklasar mognar. 
Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över trädet.
ur: Tranströmer, Storm

Om Tranströmer kan jag inte skriva. Alla ord blir så futtiga i jämförelse. Jag kan bara tänka: just så!

Gissningsdags

Jag har egentligen ingen som helst kompetens för att ge mig in i gissningstävlingen inför morgondagens tillkännagivande av litteraturpriset. Om man som jag mest läser svenska författare, dessutom rätt ofta döda sådana är chanserna att ha rätt minimala. Men det är ju så svårt att låta bli. Så nu står jag här och kollar in bokhyllan för att se om det finns någon bok det är läge att börja läsa i kväll och lagom till klockan 13 fiska upp ur väskan i morgon. Jag lyckades ju göra just det med Hertha Müller. Fast då hade ju DN varit rätt säkra dagen innan. Eller om det var brorsan. För om jag minns rätt var det en julklappsbok i kategorin "nästa års nobelpristagare". Själv gav jag något år tidigare bort Orhan Pamuk. Så baserat på kriteriet "nyligen bortgivna julklappsböcker i familjen Engström" så blir det antingen Assia Djebar eller Olga Tokarczuk. Den senare tror jag dock är för ung än, men Assia Djebar vore riktigt roligt. Hon har både ett alldeles eget språk och klär av förtrycket på ett oerhört sofistikerat sätt. Men en nordafrikanska som skriver om kolonialismen, det är väl bara lite för rätt i tiden för en akademi som verkar livrädda för att ligga rätt, göra väntade val eller påverkas av någon eller något utanför det slutna rummet. Så nej, det blir nog Haruki Murakami som jag tar ner från hyllan. Fast jag lär knappast jubla om det blir han. Dels för att jag försökt ett par gånger med Norwegian Wood, men inte lyckas bli gripen (eller ens läsa ut den) och dels för att det då skulle stå 2-1 till brorsan.

Lyckan framför allt?

Skulle du helst vilja vara en olycklig Sokrates eller en lycklig gris? Frågan ställdes i filosofiska rummet i P1.  En lycklig gris, sa brorsan. En olycklig Sokrates, sa jag och sällade mig därmed till majoriteten. Sen blev det dålig täckning och bilen lät lite för mycket, men jag hann i alla fall uppfatta att det tydligen är så att vi människor inte alltid strävar efter lycka. När frågan ställdes till smådepressiva människor om de hellre skulle vilja vara glada och positiva så svarade de nej. Är inte det intressant i lyckopillrens tidevarv? Jag känner själv igen mig i det. Jag skulle inte kalla mig depressiv, men har en melankolisk sida och nej, jag skulle inte vilja vara en glad skit. Jag skulle svara precis som människorna i undersökningen: "nej, det vore ju inte jag". Jag skulle vara rädd att något gick förlorat då.

Mycket av våra identiteter förändras under våra liv. De flesta av oss har inga problem med att byta hårfärg, efternamn och yrke, men vårt temperament är tydligen nära förbundet med vilka vi är, vilket man ju faktiskt kan se redan hos små barn.  Vad betyder det i så fall att vi numera kan manipulera rätt mycket med det? Och vad innebär det att leva i ett samhälle som i mångt och mycket uppmanar oss att sträva efter lycka när det i själva verket kanske är mer mänskligt att sträva efter mening och djup. Ja, vem skulle du helst vara, en olycklig Sokrates eller en lycklig gris?