Bloggpaus

Nu tar jag paus från bloggandet ett tag. Årets adventskalender genererade visserligen rekordmånga besök, men när ämnena måste sökas och inte längre kommer lika naturligt är det kanske läge att pausa för att inte hamna i det kravfyllda. Jag kommer tillbaka när det inte längre känns så.

Lucka 25: Det är en ros utsprungen

1. Det är en ros utsprungen

av Davids rot och stam,

av fäderna besjungen,

en ros i Juda land,

en blomma skär och blid,

mitt i den kalla vinter,

i midnatts mörka tid.

2. Om denna ros allena

ljöd förr Jesajas ord,

att född av jungfrun rena

han frälsa skall vår jord.

Av Herrens nåd och makt

oss detta under skedde

som oss profeten sagt.

3. Den späda rosen fina,

     som doftar salighet,

     i mörker skall den skina,

     besegra dunkelhet.

     Sann Gud och 
     mänska sann, 
     oss arma mänskor frälsa

     från synd och död han kan.

 4. O Jesus, dem som klagar

     i denna jämmerns dal

     nu med din hjälp ledsaga

     till himlens högtidssal.

     Ja, i din Faders hus

     låt oss dig evigt lova

     i salighet och ljus.

Lucka 24: Av henne föddes Jesus som kallas Kristus

Släkttavla för Jesus Kristus, son av David, som var son av Abraham.

Abraham var far till Isak, Isak till Jakob, Jakob till Juda och hans bröder, Juda till Peres och Serach, vilkas mor var Tamar, Peres till Hesron, Hesron till Ram, Ram till Amminadav, Amminadav till Nachshon, Nachshon till Salma, Salma till Boas, vars mor var Rachav, Boas till Oved, vars mor var Rut, Oved till Jishaj och Jishaj till David, konungen.

David var far till Salomo, vars mor var Urias hustru, Salomo till Rehabeam, Rehabeam till Avia, Avia till Asa, Asa till Joshafat, Joshafat till Joram, Joram till Ussia, Ussia till Jotam, Jotam till Achas, Achas till Hiskia, Hiskia till Manasse, Manasse till Amon, Amon till Josia och Josia till Jojakin och hans bröder, vid den tid då folket fördes bort till Babylon.

Efter bortförandet till Babylon blev Jojakin far till Shealtiel, Shealtiel till Serubbabel, Serubbabel till Avihud, Avihud till Eljakim, Eljakim till Asor, Asor till Sadok, Sadok till Akim, Akim till Elihud, Elihud till Elasar, Elasar till Mattan, Mattan till Jakob och Jakob till Josef, Marias man; av henne föddes Jesus som kallas Kristus.

Nu strålar granen av ljus och alla decemberdagarnas små prydnader. Idag har också den lilla krubbscenen fått plats där. För idag är vi framme i Betlehem, hos den heliga familjen. I Matteus släkttavla finns alla de bekanta namnen. Men också många obekanta. Tänk så många personer om vilka vi inte vet någonting, men vars liv ändå varit en förutsättning för frälsarens födelse!
Har ni förresten tänkt på vem släkttavlan leder till? Josef! Josef som ju Jesus inte var biologisk släkt med, i alla fall inte om vi tror på jungfrufödelse. Patriarkatet i sin prydno eller en hälsning till världens alla adoptivbarn, plastpappor och styvfamiljer om att ursprung handlar om mycket mer än bara gener?

Nu väntar vi med de unga föräldrarna på barnets födelse. Eller väntar och väntar. Väntade de i frid eller irrade runt i panik? Vad kan vi veta? Vi vet bara att det barnets födelse förändrade världen. Inte på grund av att han var Josef son och inte på grund av att han blev en konung i Davids efterföljd, utan på grund av att världens väntan och längtan fick ett svar i detta barn. Men tack vare profetiorna och sin släkthistoria kunde människor förstå vem han var. Till honom leder alla symbolerna för i honom fick Gud ett ansikte. Ett ansikte som vänds mot oss.

En god och fridfull julhelg önskar jag er alla!

Lucka 23: Let the sunshine in

Och du mitt barn, skall kallas den högstes profet, ty du ska gå före Herren och bana väg för honom. Så skall hans folk få veta att frälsningen är här med förlåtelse för deras synder genom vår Guds barmhärtighet och mildhet. Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörker och i dödes skugga, och styra våra fötter in på fredens väg. Och pojken växte  och blev stark i anden. Och han vistades i öde trakter till den dag då han skulle träda fram inför Israel.  (Luk 1:76-80)

Nu har det vänt. Dagarna blir längre. Och vi är, efter lite profetutflykter tillbaka i Jesu familj, närmare bestämt hos hans mor Marias släkting Elisabet och hennes man Sakarias. För berättelsen om Jesu födelse börjar egentligen med att dessa två barnlösa och till åren komna människor får reda på att de ska få ett barn. Elisabet och Maria är gravida samtidigt, ja bara några dagar efter att Maria mött Gabriel beger hon sig till Elisabet. Den unga kvinnan som blivit gravid lite för tidigt tyr sig till den äldre som blivit gravid senare än hon trodde var möjligt. Vilken tur att de hade varandra!

Efter några månader återvänder Maria hem och det blir dags för Elisabet att föda. När hon fött sitt barn gör hon något som får grannar och släktingar att opponera sig. Hon ger sitt barn ett namn: Johannes, som bryter mot traditionen. Och när hennes man, Sakarias, ger sitt bifall till namnvalet, löses han från sin stumhet och han stämmer upp i sång. I sången förklaras Johannes roll: att bana väg för honom som ska komma.

Nu, dan före dan ska snart den riktiga granen tas in, men än få solen hänga i lillgranen och påminna oss om Sakarias profetia. Det är mörkt nu, men rättfärdighetens sol ska gå upp. De folk som vandrar i mörker ska se ett stort ljus.

Lucka 22: Fred i vår tid

Ropa ut din glädje, dotter Sion, jubla dotter Jerusalem! Se din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. I Ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en åsnehingst. Jag ska förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. Krigets vapen skall förintas. Han ska förkunna fred för folken, och hans välde ska nå från hav till hav, från floden till världens ände. (Sak 9:9-10)

Nu är vi kommit till tiden efter exilen, tiden då tempel och murar återuppbyggs, alltså där vi var i lucka 17 ungefär. I den miljön verkar profeten Sakarja. Hans huvudsakliga ärende är att förmedla hopp och mod inför framtiden. Gud har inte övergett sitt folk. Jerusalem ska än en gång blomstra. Med största sannolikhet är det en jordisk kung Sakarja ser framför sig rida in i Jerusalem, ändå finns de messianska dragen där; han talar om ett välde från hav till hav och från floden till världens ände. Den som ska komma har redan kommit. Hans rike omfattar hela den kända världen och skall vara till tidens slut.

Minns ni fågeln i lucka 3, den som släpptes ut efter floden? Nu kommer den tillbaka, men i en tydligare fredsduvetappning, för precis som fågeln flög strax innan det första förbundet mellan Gud och människor får den flyga nu när Messias rider in i Jerusalem och snart ska instifta det nya förbundet. Fredsduvan flyger och får påminna oss om att det är en fredsfurste vi väntar,  någon vars närvaro borde få oss att vilja förstöra våra vapen eftersom förbundet vidgas för att återigen omfatta hela mänskligheten - från hav till hav.

Lucka 21: Den motvillige profeten

Herren lät en stor fisk sluka Jona. I tre dagar och tre nätter var Jona inne i fiskens buk. Därifrån bad han till Herren, sin Gud: Jag ropade till Herren i min nöd och han svarade mig.  Ur dödsrikets inre steg mitt rop och du hörde min röst. Du slungade mig i djupet, mitt i havet, där strömmar fångade mig. Alla dina brottsjöar slog samman över mitt huvud. Jag tänkte: Jag har fördrivits från dig. Får jag se ditt heliga tempel igen?  […] Men du gav mig liv, o Herre, min Gud och förde mig upp ur graven. (Jona: 2:1-5, 7b.)

Jona är en mycket motvillig profet. När Gud vill att han ska åka till Nineve och profetera styr han kosan i motsatt riktning, mot Tarshish. Jona är också en mycket missnöjd man. När han efter att ha blivit kastad i havet, slukad av en fisk och efter tre dagar spytts upp på land, slutligen beger sig till Nineve, går allt  bra. Folket lyssnar på Jonas profeterande, de ångrar sina synder, upphör med sin ondska och sina övergrepp och Gud är barmhärtig och förlåter. Men Jona är som sagt missnöjd. Trots att han själv nyss räddats från döden vill han inte ha någon mesig Gud som bara förlåter. Lite ödeläggelse hade väl varit på sin plats, tycker Jona.

Denne motvillige och missnöjde man blir ändå någon Gud kan handla genom och Jesus säger i Lukasevangeliet: Ty liksom Jona blev ett tecken för folket i Nineve skall Människosonen bli det för detta släkte. Så nu dan före dan före dan före dan hänger en fisk i granen som en påminnelse om Jona, mannen som störde sig på Guds barmhärtighet men som ändå var den förste att bli "på tredje dagen uppstånden" eller nåja, uppkastad i alla fall.

Lucka 20: Lejongap och änglasyner

Tidigt i gryningen steg kungen upp och skyndade sig till lejongropen. Då han närmade sig lejongropen ropade han på Daniel med ängslan i rösten: ”Daniel, du den levande Gudens tjänare! Har den Gud som du ständigt dyrkar kunnat rädda dig från lejonen?” Då hörde kungen Daniels röst: ”Konung, må du länge leva! Min Gud har sänt sin ängel. Han stängde till gapet på lejonen och de gjorde mig ingen skada." (Dan 6 :19-22b)

Kommer ni ihåg Josef och hans drömmar? I Daniel får vi åter stifta bekantskap med en ung man som i fångenskap lyckas ta sig upp i hierarkierna tack vara syner och drömmar. Fast den här gången befinner vi oss inte i Egypten utan i Babylonien. Och den här gången handlar inte drömmarna så mycket om familjerelationer som om storpolitik.

Att Daniel som hade en så god relation först med Babyloniens kung och sedan med perserkungen Dareios överhuvudtaget hamnade i lejongropen berodde på att kungen övertalats att instifta en lag som förbjöd bön riktad till någon annan än kungen själv. Hur det fungerade innan är lite svårt att veta men uppenbarligen fanns någon slags religionsfrihet. Daniel kunde i alla fall ha en annan religion än kungen och ändå inneha ett viktigt ämbete. Nu är det förstås anakronistiskt att tala om religionsfrihet. Tanken på religion som individens ensak är av betydligt senare datum men Bibeln är full av berättelser som visar på att härskare som tror sig kunna förbjuda religion definitivt har överskattat sin makt.

Så med lejongropen tar inte berättelsen om Daniel slut. Tvärtom börjar en tid av profetior och syner som delvis innebär någonting nytt: tankar om en yttersta tid, en yttersta dom och ett evigt liv. Så med slutorden från Daniel : Vandra mot slutet. Du skall gå till vila och sedan stå upp och få din lott vid dagarnas slut, hänger jag ett rovdjur i granen och tänker på den makt härskare ibland tror sig ha men inte har. Och på den makt vi ibland tror oss ha men inte har. Vi vandrar trots allt alla mot slutet.