Lucka 3: Ut ur arken

Och Noa gick ut ur arken tillsammans med sina söner och sin hustru och sina sonhustrur, alla fyrfotadjur och kräldjur och fåglar, allt som myllrar på jorden gick ut ur arken, den ena arten efter den andra. […]  Och han [Gud] sa till sig själv: ”Aldrig mer ska min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande, såsom jag nu har gjort. Så länge jorden består skall sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra att skifta. (1 Mos 8:18-19, 21-22)

Längst ner i Adam släkttavla, i tionde led finner vi Noa. När vi kommer till Noas tid börjar Gud få nog. Det var ju inte så här det var tänkt! Ständigt detta onda uppsåt! Ständigt detta våld! Men med Noa börjar något nytt, ett nytt försök, en ny tid, ett förbund mellan himmel och jord. Och vi, vi är inte bara barn till jordevarelsen Adam som bryter sig loss från Gud utan också till den trogne Noa som får stå som symbol för den återupprättade himlaförbindelsen.

Den tredje decemberdagens lilla fågel får symbolisera duvan Noa släppte ut från arken för att se om vattnet sjunkit undan. Men den får också bli en symbol för det Noa insåg - att han inte kunde rädda bara sig själv, utan att människan hör ihop med och har ansvar för allt levande.