I förarhytten på sopbilar kan man ofta se nallar och gosedjur som blivit räddade undan soptippen. Det är som om det tar emot för många av oss att slänga ett gosedjur. Som om nallarna nästan var levande. Som om de var essentiellt annorlunda än urtvättade tröjor eller gamla legobitar. När jag var barn var jag fullständigt övertygad om att mina nallar hade olika personligheter, även när jag var så stor att jag förstod att det var jag som skapat dem. Jag tänker på gosedjuren när jag tittar på SVT´s dramaserie Äkta människor om relationen mellan människor och människoliknade robotar, hubotar. De äkta människorna i serien måste hela tiden upprepa för sig själva och varandra: "Det är bara en maskin. Det är ingen människa, det är en dator". Ändå förblir hubotarna inte en den eller det, de blir snart en han eller hon, någon man kan sörja, någon man bör ge (vissa) rättigheter, kanske till och med någon man kan älska. Kan vi "skapa själar" hos döda ting? Ja, om t.om. tygnallar kan skapa känslor hos vuxna sopåkare hur mycket känslor skulle då inte en robot som rör sig och svarar kunna skapa? Nu är det inget troligt framtidsscenario Äkta människor målar upp, den är snarare en moraliskt utmanande spegelbild av vår samtid. Huboten är det våta drömmen för alla, för industrin som inte behöver tänka på fackföreningar och arbetsrätt, för äldrevården som inte behöver pussla deltidsscheman med anställda som saknar både anhöriga och sömnbehov, för den stressade familjen som plötsligt kan sätta sig vid dukat frukostbord och t.om. för de som tänker på jordens överlevnad. Hubotar behöver ju inte äta.
Det är spännande med tv-serier som kan tolkas på många sätt. Ifrågasätter den vår tids förtingligande av människan? Är hushållsroboten en bild för den lågavlönade Rut-städerskan i villaförorten? Visar scenerna från sexklubben Hubot Heaven att vi redan nu handlar med människor som vore de känslolösa plastföremål? Eller ställer den kanske snarare frågan hur många fler funktioner våra vuxen-nallar behöver få för att vi ska sluta se dem som medel för kommunikation och istället börja kommunicera med dem? Eller handlar den om när någon blir så pass mänsklig att hon borde ha rättigheter? Förmodligen alltihop och mycket mer på en gång. Det är riktigt bra helt enkelt.
Och jag kan inte låta bli att fundera på den filosofiska frågan om den (eller det) som älskas faktiskt får en själ, i någon slags bemärkelse?
måndag 30 januari 2012
onsdag 25 januari 2012
På spaning efter den identitet som flytt
Det är inte lätt att tvingas ändra sin organisatoriska självbild. Den utveckling socialdemokratin genomgått de senaste åren har många likheter med Svenska kyrkans. Plötsligt finner sig båda organisationerna vara en bland många istället för Partiet med stort P och Kyrkan med stort K. Båda har de haft svårt att släppa statskyrkans respektive det statsbärande partiets positioner och också utifrån på sätt och vis haft förväntningar på sig att leva upp till dem. Den försvagade ställningen i samhället kan också i båda fallen inte bara skyllas på egna misslyckanden utan har även sin grund i en samhällsutveckling där de egna kärngrupperna som tidigare utgjorde en självklar majoritet inte längre per automatik utgör någon sådan. En konfirmationsfrekvens på 80% kommer aldrig uppnås på en skola där 60% har muslimsk bakgrund. Och en arbetarkommun vinner inte med självklarhet ett kommunalval på en ort där typinvånaren är medelinkomsttagare med tjänstemannajobb som gör Rut-avdrag. Den som har en självklar position behöver inte motivera sin existens, medan den som har en oppositionsposition ständigt tvingas slipa argumenten. Så har Svenska kyrkan t.ex. inte behövt formulera argument för barndop i ett samhälle där att döpa sina barn var "någonting man gör". Baptistiska samfund däremot har länge varit på det klara med varför barndop är någonting man inte gör. Och så plötsligt befinner vi oss i en tid då det som varit självklart kräver motivation medan det som tidigare varit undantag, som "barnet måste ju få bestämma själv" blivit det argument som inte kräver någon vidareutveckling. Inte för att genomsnittsföräldern blivit baptist men för att det är i samklang med tidens värderingar. Och när de tidigare frikyrkorna får samma "en bland många identitet" som den tidigare statskyrkan blir det plötsligt möjligt att bruka ord som tidigare bidrog till att skapa "fiendens" identitet, så som t.ex. ordet folkkyrka. Eller för den delen arbetarparti.
Allianspolitikers upplockande av tidigare socialistiskt identitetsmarkerande ord har nästan nått parodiska nivåer, som när Anders Borg uttryckte att det är "häftigt att betala skatt". Men Socialdemokraterna har också under sin långa period som "det stora partiet" förlorat förmågan att formulera argument. Medan man bokstavligt talat föddes in i Svenska kyrkan var det i alla fall relativt vanligt att vara socialdemokrat av "födsel och ohejdad vana". Dagens arbetare är förmodligen den första generation som inte självklart blir socialdemokrat av solidariska (om man vill uttrycka det positivt) eller gruppegoistiska (om man vill uttrycka det negativt) skäl. Dagens politiska motsvarighet till uppfattningen att barn ska få bestämma själva är förmodligen att rösta på den man tror skapar tillväxt och jobb. Det krävs ingen större motivering för att rösta på den som gör att man får lite mer över i plånboken, vilket ju faktiskt kan vara resultatet av en moderatpolitik även för en arbetare om hen är relativt välbetald.
Svenska kyrkans och socialdemokratins kriser kan kanske sägas stamma ur samma faktum: Det lönar sig inte självklart att vara med. För så är det ju faktiskt. En genomsnittsinkomsttagare som jag tjänar inte personligen på en socialdemokratisk politik. Och en genomsnittsmedlem "utnyttjar" inte kyrkan så pass mycket att det självklart på individnivå motsvarar kyrkoavgiften. Argumenten för tillhörighet handlar om högre, kollektiva och långsiktiga värden. Individualisering och kortsiktighet är förmodligen större fiender för Svenska kyrkan och Socialdemokratin än Moderater och (sekulär)Humanister. Reinfeldt är på sätt och vis ett mycket typiskt barn av sin tid när han varnar för visioner. Och den inställningen är på sikt mycket farligare än jobbskatteavdrag.
 |
| När någonting har rasat samman kan man välja att bygga upp på nytt som om ingenting hade hänt eller så kan man integrera det gamla i något helt nytt (som här i en sönderbombad kyrka i Köln.) |
Svenska kyrkans och socialdemokratins kriser kan kanske sägas stamma ur samma faktum: Det lönar sig inte självklart att vara med. För så är det ju faktiskt. En genomsnittsinkomsttagare som jag tjänar inte personligen på en socialdemokratisk politik. Och en genomsnittsmedlem "utnyttjar" inte kyrkan så pass mycket att det självklart på individnivå motsvarar kyrkoavgiften. Argumenten för tillhörighet handlar om högre, kollektiva och långsiktiga värden. Individualisering och kortsiktighet är förmodligen större fiender för Svenska kyrkan och Socialdemokratin än Moderater och (sekulär)Humanister. Reinfeldt är på sätt och vis ett mycket typiskt barn av sin tid när han varnar för visioner. Och den inställningen är på sikt mycket farligare än jobbskatteavdrag.
fredag 20 januari 2012
Gud i cellen bredvid
Vi lever i en tid då det teologiska språket är till bredden fyllt av skildringar av Guds närhet. Det är bra. Guds närhet behöver betonas. Men personligen saknar jag ibland skildringar också av distansen, vilket är något helt annat än frånvaron. Före jul läste jag några rader av Simone Weil som grep mig. I Tyngden och nåden skriver hon:
Två fångar i celler intill varandra som samtalar genom knackningar i väggen.
Väggen är det som skiljer dem åt men också det som gör att de kan tala med varandra.
På samma sätt är det med Gud och oss.
Varje skiljemur är ett band.
Och så igår så hittade jag samma bildspråk men med en något annan betydelse hos Rainer Maria Rilke. Så här börjar han en dikt i Boken om munklivet.
Gud, grannen min, när jag i vakans natt
här ofta stör dig med att kraftigt knacka.
Vad som sedan följer är en skildring av Gud som närmast liknar skildringen av ett barn. Diktarjaget bekymrar sig över att så sällan höra Gud andas när han vet att Gud är ensam i sitt rum och slutar med att försäkra att han är där.
Blott denna tunna vägg finns mellan oss,
men det behövde inte vara så:
ett rop från min mun eller din -
och väggen störtar in
helt utan larm och ljud.
Av Bilder är den väggen formad.
Och både namn och bilder skymmer dig.
Väggen, skiljemuren som det som möjliggör kommunikationen, det är ju genialt! Och så samtidigt väggen som hinder, ett hinder byggt av viljan att namnge och beskriva. Som samtidigt kan rämna. Nej jag ska inte tolka sönder mer nu utan låta orden tala för sig själva.
Två fångar i celler intill varandra som samtalar genom knackningar i väggen.
Väggen är det som skiljer dem åt men också det som gör att de kan tala med varandra.
På samma sätt är det med Gud och oss.
Varje skiljemur är ett band.
Och så igår så hittade jag samma bildspråk men med en något annan betydelse hos Rainer Maria Rilke. Så här börjar han en dikt i Boken om munklivet.
Gud, grannen min, när jag i vakans natt
här ofta stör dig med att kraftigt knacka.
Vad som sedan följer är en skildring av Gud som närmast liknar skildringen av ett barn. Diktarjaget bekymrar sig över att så sällan höra Gud andas när han vet att Gud är ensam i sitt rum och slutar med att försäkra att han är där.
Blott denna tunna vägg finns mellan oss,
men det behövde inte vara så:
ett rop från min mun eller din -
och väggen störtar in
helt utan larm och ljud.
Av Bilder är den väggen formad.
Och både namn och bilder skymmer dig.
Väggen, skiljemuren som det som möjliggör kommunikationen, det är ju genialt! Och så samtidigt väggen som hinder, ett hinder byggt av viljan att namnge och beskriva. Som samtidigt kan rämna. Nej jag ska inte tolka sönder mer nu utan låta orden tala för sig själva.
söndag 15 januari 2012
så har vi väl aldrig gjort, eller?
Hemkommen från en inspirerande dopfestival funderar jag på det här med drop-in-dop, något som tydligen väckt både förtjusning och bestörtning. Jag vet ännu inte vad jag tycker om företeelsen, eller rättare sagt jag tror jag tycker att det kan vara en spännande öppning i vissa sammanhang och medföra risker för ett urskillningslöst döpande i andra. De tydligaste argumenten för tycker jag Mikael framför här, att inte sätta gränser för nåden.
Men något som slagit mig när drop-in-dopen diskuterats är att det ofta framställs som någonting nytt som skiljer sig från historiens doppraxis. (Fast nu var ju förstås inte på alla seminarium på festivalen så kanske diskuterades just detta någonstans). Men fram till åtminstone en bra bit in på 1800-talet (på vissa platser 1900-talet) döptes barnen under sin första vecka. Föräldrarna närvaro räknade man inte med, åtminstone inte moderns, hon var ju i regel fortfarande sängliggande. Är det någon som tror att det skedde dopsamtal i denna kontext? Eller tänk på alla BB-dop under 1900-talet (härom veckan fick jag reda på att det förekommit i min församling in på 80/90-talen och nu pratar vi alltså inte nöddop utan dop av friska barn). På BB-dopen som inte var något undantag utan mycket vanliga vid seklets mitt radades alla barn som fötts under veckan upp och döptes i närvaro av barnmorskor, men inga faddrar eller föräldrar. Från Arvidsjaur där bilden kommer ifrån berättas det att mammorna fick med sig ett foto hem. Vad var detta om inte drop-in-dop, där man inte ens behövde droppa in? Hade man verkligen försäkrat sig om att föräldrarna hade fått diskuterade dopets innebörd då?
Nu finns det en viktig skillnad mellan vår tid och de tider som exemplen ovan beskriver och det är att den präst som döpte 1850 eller 1950 kunde vara ganska säker på att barnet skulle växa upp i ett kristet sammanhang, ha kristendomsundervisning i skolan, i 1800-tals barnets fall vara förpliktigad att gå i gudstjänst och i 1900-talsbarnets fall med ganska stor sannolikhet i alla fall gå i söndagsskolan. Om föräldrarna inte var troende fanns det andra som bar.
Jag vill absolut inte tillbaka till denna doppraxis, det är en fantastisk utveckling att dopen har blivit till fester som flyttat in i kyrkorna igen (för dop i kyrkan var ovanligt under både 1800-talet och stora delar av 1900-talet) men jag tycker det kan vara värt att tänka på att dagens dop med barn som ofta är runt halvåret och vars dop har bokats och planerats månader i förväg inte är "så som det har brukat vara" eller ens "så som det brukar vara" om vi ser till andra delar av den världsvida kyrkan. Dopsamtal, dopinbjudningskort och matchande servetter är nya företeelser. Och är det något man kan säga om dem som kommer till drop-in-dop så är de väl att de alla fall inte där för de matchande servetternas skull.
Själv har jag upptäckt att jag är döpt i en klänning med blåa band. Ja, för det här var innan man kom på att flickor minsann alltid haft rosa.
 |
Nu finns det en viktig skillnad mellan vår tid och de tider som exemplen ovan beskriver och det är att den präst som döpte 1850 eller 1950 kunde vara ganska säker på att barnet skulle växa upp i ett kristet sammanhang, ha kristendomsundervisning i skolan, i 1800-tals barnets fall vara förpliktigad att gå i gudstjänst och i 1900-talsbarnets fall med ganska stor sannolikhet i alla fall gå i söndagsskolan. Om föräldrarna inte var troende fanns det andra som bar.
Jag vill absolut inte tillbaka till denna doppraxis, det är en fantastisk utveckling att dopen har blivit till fester som flyttat in i kyrkorna igen (för dop i kyrkan var ovanligt under både 1800-talet och stora delar av 1900-talet) men jag tycker det kan vara värt att tänka på att dagens dop med barn som ofta är runt halvåret och vars dop har bokats och planerats månader i förväg inte är "så som det har brukat vara" eller ens "så som det brukar vara" om vi ser till andra delar av den världsvida kyrkan. Dopsamtal, dopinbjudningskort och matchande servetter är nya företeelser. Och är det något man kan säga om dem som kommer till drop-in-dop så är de väl att de alla fall inte där för de matchande servetternas skull.
Själv har jag upptäckt att jag är döpt i en klänning med blåa band. Ja, för det här var innan man kom på att flickor minsann alltid haft rosa.
torsdag 12 januari 2012
Kyrkan och den goda smaken
Maria Schottenius skriver i DN om skvalmusiken i kyrkan och efterlyser lite mer klass. Om jag bara skulle gå på oreflekterad känsla skulle jag hålla med henne. Tänk så vackert det vore om begravningarna präglades av proffscellister som spelade Brahms cellosonater eller varför inte körer som sjöng In Paradisum från Faurés Requiem. Och tänk om bröllopssolisterna kunde sjunga lite mer Händel och lite mindre Cecilia Wennersten. Ja, så fint allt skulle bli om folk bara hade lite mer stil. Och pengar.
Det kan kännas trivialt att ta upp pengar när det handlar om begravningar. Men begravningar (för att inta tala om bröllop) är Big Buisness. Min erfarenhet är att knappast någon villl ge musikern ledigt och ersätta organisten med en CD-spelare. De allra flesta vill trots allt ha Blott en dag, Härlig är jorden, lite orgelmusik när man går in, men sen vill man dessutom ha en låt på CD, för mamma tyckte ju så mycket om Christer Sjögren. Det är alltså oftast inte organisten man vill ersätta med förinspelad musik utan solisten.
För vad kostar en solist? Hur många har råd att ta dit en stråkkvartett? Hur många har en operautbildad person i bekantskapskretsen som klarar en krävande aria? Inte många i min del av verkligheten.
Min erfarenhet är inte att människor kommer med ogenomtänkta och banala musikförslag eller kräver att Gud ska bort ur texterna. De allra flesta människor jag möter har funderat och lyssnat och kommer sedan med en CD-skiva med musik som har ett viktigt budskap för dem. Det är ytterst sällan klassisk eller kyrklig musik, men människor väljer inte för att vara tarvliga, de väljer musik som väcker känslor och minnen och som säger något om den människa som ska begravas.
Det här är en knepig fråga och jag sörjer verkligen med Maria Schottenius att så få uppskattar klassisk kyrkomusik, men frågan är inte så enkel att det handlar om ryggradslösa musiker. De flesta musiker jag träffat har en musikalisk stolthet. Det stora problemet (förutom det ekonomiska då) tror jag är att musik för de flesta idag inte är något man utövar tillsammans utan något vi överlåtit till proffsen. I en tid då man sjöng i skolan, sjöng i arbetarrörelsen, sjöng i nykterhetslogen och självklar dansade till levande musik var det kanske inte så konstigt att sjunga i kyrkan också men idag är det det. Och så länge den förinspelade musiken är förhärskande överallt annars i samhället kan jag förstås hävda att kyrkan borde vara en frizon från den, men hur konstruktivt är det? Då är det kanske mer kreativt att hitta en brygga mellan bibeltexter och A Whiter Shade of Pale eller Like a Virgin. Och ibland tror jag faktiskt att valet att ha CD är ett uttryck för kvalitetstänkande, för ärligt talat, hur många solister i begravningsbyråernas stall sjunger som Christer Sjögren?
Och läs gärna Miriams kloka tankar här.
Det kan kännas trivialt att ta upp pengar när det handlar om begravningar. Men begravningar (för att inta tala om bröllop) är Big Buisness. Min erfarenhet är att knappast någon villl ge musikern ledigt och ersätta organisten med en CD-spelare. De allra flesta vill trots allt ha Blott en dag, Härlig är jorden, lite orgelmusik när man går in, men sen vill man dessutom ha en låt på CD, för mamma tyckte ju så mycket om Christer Sjögren. Det är alltså oftast inte organisten man vill ersätta med förinspelad musik utan solisten.
För vad kostar en solist? Hur många har råd att ta dit en stråkkvartett? Hur många har en operautbildad person i bekantskapskretsen som klarar en krävande aria? Inte många i min del av verkligheten.
Min erfarenhet är inte att människor kommer med ogenomtänkta och banala musikförslag eller kräver att Gud ska bort ur texterna. De allra flesta människor jag möter har funderat och lyssnat och kommer sedan med en CD-skiva med musik som har ett viktigt budskap för dem. Det är ytterst sällan klassisk eller kyrklig musik, men människor väljer inte för att vara tarvliga, de väljer musik som väcker känslor och minnen och som säger något om den människa som ska begravas.
Det här är en knepig fråga och jag sörjer verkligen med Maria Schottenius att så få uppskattar klassisk kyrkomusik, men frågan är inte så enkel att det handlar om ryggradslösa musiker. De flesta musiker jag träffat har en musikalisk stolthet. Det stora problemet (förutom det ekonomiska då) tror jag är att musik för de flesta idag inte är något man utövar tillsammans utan något vi överlåtit till proffsen. I en tid då man sjöng i skolan, sjöng i arbetarrörelsen, sjöng i nykterhetslogen och självklar dansade till levande musik var det kanske inte så konstigt att sjunga i kyrkan också men idag är det det. Och så länge den förinspelade musiken är förhärskande överallt annars i samhället kan jag förstås hävda att kyrkan borde vara en frizon från den, men hur konstruktivt är det? Då är det kanske mer kreativt att hitta en brygga mellan bibeltexter och A Whiter Shade of Pale eller Like a Virgin. Och ibland tror jag faktiskt att valet att ha CD är ett uttryck för kvalitetstänkande, för ärligt talat, hur många solister i begravningsbyråernas stall sjunger som Christer Sjögren?
Och läs gärna Miriams kloka tankar här.
fredag 6 januari 2012
Har du syndat under helgerna?
 |
| På den här fina julduken som jag tror kommer från farmor har det minsann ätits mycket sötsaker genom åren. |
Hon har en poäng i sin skildring av valfrihetens intåg i de sex köerna till nattvarden (även om jag har lite svårt att se glutenintolerans som något man väljer för att markera sin individualism). Och jag håller faktiskt med henne om att det är fattigt när syndabekännelsen ersätts av överlåtelsebön. Men varför vill Monica Gunne och hennes söner bekänna sina synder? Jo de har begått den i princip enda synd som människor idag gärna erkänner att de begått: de har ätit! ”Jamen, litet kristet domedag och synd ska vi väl ändå ha, nu när vi har rullat oss i mat och socker och tagit snaps till julbordet", säger en av sönerna.
Men, nej Monica, detta är inte synd, inte ens att äta socker! Att fira Jesu födelse med god mat är ett i dubbel bemärkelse gott sätt att fira. Jesus säger t.om. att det inte är det som kommer in i munnen som gör människan oren. Men denna koppling mellan synd och mat, som väl finns från medelåldern och nedåt ungefär gör det svårt att tala om synd.
Maten hare ersatt sex som "populärsynd" och det blir helt klart komplicerat när prästen talar om synd och tänker på världens orättvisor medan (den yngre delen) av församlingen sitter och tänker på kladdkaka.
Jag söker på ordet syndigt på google. På första träffsidan dyker följande rubriker upp:
Syndigt gott (en kokbok)
Syndigt god paj
Recept: sund och syndigt lyxig nyårsmeny
Syndigt goda kakor
Recept på syndigt god porterstek
Nu är naturligtvis inte frosseri något jag vill promota och jag tycker verkligen att fasta är viktigt, men att äta god mat på julafton, det är definitivt inget man ska ha syndernas förlåtelse för. Så kanske gjorde Hedvig Eleonora församling helt rätt när de använde ordet snedsteg istället. Och kanske är det så att i ett land präglat av protestantisk kristendom, som ju skiljer sig från många andra religioner genom att inte ha några direkta mattabun, så skapas i stället sekulära sådana, som när de inte längre är en del i ett religiöst sammanhang, blir till religion i sig själva.
onsdag 4 januari 2012
Nya saker jag gjort 2011
Det är fortfarande vecka 1, så visst får man fortsätta lite på bokslutstemat? Fast jag tycker ju som sagt att det är lite svårt att känna den där nystarts-känslan just i januari. Den är mycket mer uppenbar i Augusti/September, eller när våren kommer på riktigt. Januari har mer av "fortsätta i gamla hjulspår-känsla" över sig. Dessutom följs nyårstiden obönhörligt av de trista oxveckorna. 2011 har ärligt talat inte varit ett särskilt bra år för mig, av lite obloggbara skäl. Jag har väl inte gjort något speciellt, tänkte jag härom dan, men insåg att jag nog trots allt gjort en hel del saker för första gången. Så för att muntra upp mig lite i dagens gråväderskänsla kommer ett litet bloggvänligt urval av saker jag gjort för första gången under 2011:
* varit i Asien (fast det är nästan lite fusk för det var bara på Istanbuls asiatiska sida, men det var på årets första dag så det måste ju vara med, och säger något om hur oberest jag är.)
* behövt uppge skriftligen vad min avsikt med att bo i Sverige är.
* pluggat något för första gången på många år.
* druckt öl gjort på mango, kokos, quinoa och en massa andra afrikanska smaker, (förutom alla belgiska öler förstås.)
* fallit till föga och köpt en Iphone.
* solat i Mars (utan att ha varit på solsemester).
* ätit 3-rätters middag på restaurang alldeles ensam och känt mig bekväm med det. (I Paris förstås, var annars, eller jo i Köln också.)
* betalat pengar för något som gjort ont (nej, jag har inte ens tagit hål i öronen förut, jag är feg.)
* gått in i ett hus med poliseskort mitt i natten.
* fått kontakt igen med flera människor som jag inte träffat på många år.
och naturligtvis:
* börjat blogga (vilket jag faktiskt är extra nöjd med eftersom det var en rätt avlägsen tanke t.om. 2010, men nu ökar besöken stadigt och jag har ännu inte tröttnat.)
För 2012 lovar jag inget annat än att försöka göra lite fler nya saker.
* varit i Asien (fast det är nästan lite fusk för det var bara på Istanbuls asiatiska sida, men det var på årets första dag så det måste ju vara med, och säger något om hur oberest jag är.)
* behövt uppge skriftligen vad min avsikt med att bo i Sverige är.
* pluggat något för första gången på många år.
* druckt öl gjort på mango, kokos, quinoa och en massa andra afrikanska smaker, (förutom alla belgiska öler förstås.)
* fallit till föga och köpt en Iphone.
* solat i Mars (utan att ha varit på solsemester).
* ätit 3-rätters middag på restaurang alldeles ensam och känt mig bekväm med det. (I Paris förstås, var annars, eller jo i Köln också.)
* betalat pengar för något som gjort ont (nej, jag har inte ens tagit hål i öronen förut, jag är feg.)
* gått in i ett hus med poliseskort mitt i natten.
* fått kontakt igen med flera människor som jag inte träffat på många år.
och naturligtvis:
* börjat blogga (vilket jag faktiskt är extra nöjd med eftersom det var en rätt avlägsen tanke t.om. 2010, men nu ökar besöken stadigt och jag har ännu inte tröttnat.)
För 2012 lovar jag inget annat än att försöka göra lite fler nya saker.
tisdag 3 januari 2012
den ofrivilliga socialisten
Här har socialdemokraternas kris analyserats av statsvetare och ledarskribenter nästan hela året och så är det Rebecka och Fiona som sätter ord på det i Filip och Fredriks årskrönika på Kanal 5. DJ-duon beskrivs som "outade" socialister.
-Outade, säger Rebecka, är inte NI det, frågar Fiona.
-eh, jo äh, jag veeet inte säger, Filip.
- Jag är miljöpartist, säger Fredrik.
och då kommer det:
- Det är det som är problemet. Att det är så lätt att säga att man är miljöpartist.
Ja, där tror jag faktiskt vi har problemet för S, i alla fall om man reducerar frågan till att handla om unga, högutbildade, storstadsbor. Den gruppen skulle Socialdemokraterna behöva för att åter bli ett statsbärande parti och det är just den gruppen som saknas. De är nämligen miljöpartister. Om de inte röstar på alliansen alltså. Nu menar jag inte att alla miljöpartister är det slentrianmässigt eller oreflekterat, tvärtom känner jag många engagerade och pålästa miljöpartister, men om jag utgår från mig själv som ju trots allt tillhör den där gruppen storstadsväljare mellan 18 och 40, så nog tusan är det lite motvilligt jag inser att jag värderingsmässigt ligger nära S (jag ligger nära Mp också och har röstat på åtminstone fyra olika partier, ska jag kanske tillägga eftersom jag ju en gång tänkte mig att den här bloggen inte skulle driva partipolitik). Men ...under mina första val som myndig kändes en S-röst nästan som att inte vilja något, att nöja sig med status quo. Numera kräver en uttalad S-sympati svar på en massa kniviga frågor samt mod till viss förloraridentifikation. Det är enklare att vara miljöpartist. Det är på något sätt inte så "politiskt", det är mer allmänt schysst, medvetet och saknar 1800-talsarv.
Ett av de där 1800/1900-talsarven som jag tror är ödesdigert för S i förhållande till just den här gruppen är synen på utbildning, inte minst i de egna leden. Idéhistoriskt är det begripligt, universitetens stängda borgliga värld gjorde det nödvändigt för Socialdemokratin att säga "partiet är vårt universitet", men det funkar inte idag. (Maria skriver intressant om universitetsmiljöns tystnad och utestängningsmekanismer här.) Miljöpartiet vet det och väljer ledare med kompetens. Maria Wetterstrands och Åsa Romsons åsikter kan man ifrågasätta men knappas deras sakkompetens inom sina områden. För att se Håkan Juholts kompetens måste man liksom först köpa partiideologin om partiet som universitet.
Nu tror jag inte ens Rebecka och Fiona är socialdemokrater, jag tror de är vänsterpartister (vilket ju också är lite av en kliché - den unga revolutionära kulturarbetaren) men de satte fingret på något viktigt:
svensk skattepolitik har möjliggjort P3 som möjliggjort för ny och inte alltid så kommersiell musik att slå igenom som möjliggjort det svenska musikundret samt att problemet för S är att socialist är något man outas som (ofrivilligt, av någon annan), medan miljöpartist blivit så lätt att vara. I alla fall i vissa kretsar, på vissa platser, men dessa kretsar är inte självklart mindre än de klassiska arbetarmas skara. Även om socialdemokraterna inte insett det.
-Outade, säger Rebecka, är inte NI det, frågar Fiona.
-eh, jo äh, jag veeet inte säger, Filip.
- Jag är miljöpartist, säger Fredrik.
och då kommer det:
- Det är det som är problemet. Att det är så lätt att säga att man är miljöpartist.
Ja, där tror jag faktiskt vi har problemet för S, i alla fall om man reducerar frågan till att handla om unga, högutbildade, storstadsbor. Den gruppen skulle Socialdemokraterna behöva för att åter bli ett statsbärande parti och det är just den gruppen som saknas. De är nämligen miljöpartister. Om de inte röstar på alliansen alltså. Nu menar jag inte att alla miljöpartister är det slentrianmässigt eller oreflekterat, tvärtom känner jag många engagerade och pålästa miljöpartister, men om jag utgår från mig själv som ju trots allt tillhör den där gruppen storstadsväljare mellan 18 och 40, så nog tusan är det lite motvilligt jag inser att jag värderingsmässigt ligger nära S (jag ligger nära Mp också och har röstat på åtminstone fyra olika partier, ska jag kanske tillägga eftersom jag ju en gång tänkte mig att den här bloggen inte skulle driva partipolitik). Men ...under mina första val som myndig kändes en S-röst nästan som att inte vilja något, att nöja sig med status quo. Numera kräver en uttalad S-sympati svar på en massa kniviga frågor samt mod till viss förloraridentifikation. Det är enklare att vara miljöpartist. Det är på något sätt inte så "politiskt", det är mer allmänt schysst, medvetet och saknar 1800-talsarv.
Ett av de där 1800/1900-talsarven som jag tror är ödesdigert för S i förhållande till just den här gruppen är synen på utbildning, inte minst i de egna leden. Idéhistoriskt är det begripligt, universitetens stängda borgliga värld gjorde det nödvändigt för Socialdemokratin att säga "partiet är vårt universitet", men det funkar inte idag. (Maria skriver intressant om universitetsmiljöns tystnad och utestängningsmekanismer här.) Miljöpartiet vet det och väljer ledare med kompetens. Maria Wetterstrands och Åsa Romsons åsikter kan man ifrågasätta men knappas deras sakkompetens inom sina områden. För att se Håkan Juholts kompetens måste man liksom först köpa partiideologin om partiet som universitet.
Nu tror jag inte ens Rebecka och Fiona är socialdemokrater, jag tror de är vänsterpartister (vilket ju också är lite av en kliché - den unga revolutionära kulturarbetaren) men de satte fingret på något viktigt:
svensk skattepolitik har möjliggjort P3 som möjliggjort för ny och inte alltid så kommersiell musik att slå igenom som möjliggjort det svenska musikundret samt att problemet för S är att socialist är något man outas som (ofrivilligt, av någon annan), medan miljöpartist blivit så lätt att vara. I alla fall i vissa kretsar, på vissa platser, men dessa kretsar är inte självklart mindre än de klassiska arbetarmas skara. Även om socialdemokraterna inte insett det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)