och året som kommer

Efter årskrönikorna kommer nyårsspaningarna. Så fram åker kristallkulan och här är några gissningar inför året som kommer:


årets råvara: smör
2011 var året då alla LCHF:are fick smöret att ta slut i butikerna. Jag undrar om inte 2012 blir året då smörhyllan börjar likna olivoljehyllan, dvs börjar rymma en mängd olika sorter med olika smak och karaktär.

årets granskning: skolföretagen
Efter Carema-skandalerna borde det ha gått upp för många att även många skolföretag drivs av riskkapitalister och en och annan journalist har nog börjat gräva. Nu är friskoleföräldrar inte en lika röstsvag grupp som omsorgstagare på äldreboenden, så liknande vanvård kommer nog inte avslöjas, men väl lika många skattemiljoner på Jersey.

årets mediabevakning: kronprinsessan föder barn
vilket jag gissar inträffar redan i februari, så att Se och hör inte riktigt hunnit ockupera sjukhusentréerna. Blir det månne kungliga tvillingar? Och frågan som alla ställer sig är förstås vad de kommer att heta. En högst okvalificerad gissning är Ingrid och Astrid.

årets "det räcker nu": Strindbergjubileet
2012 har det gått 100 år sedan August Strindbergs död och eftersom typ alla kulturpersonligheter i Sverige älskar att hatälska Strindberg anar jag att 2012 kan bli året då vi helt enkelt tröttnar på mannen som gav oss Röda rummet och Fröken Julie.

årets musikhändelse: First Aid Kit
2012 är året då superhypade First Aid Kit kommer med sitt andra album och ja, jag tror de når status av folkkära. Fast löpsedlarna stjäl förstås melodifestivasldebuterande Björn Ranelid som oavsett vad han lovat kommer att rasa och bli kränkt och kanske till och med nakenchocka lite.

årets antitrend: sirapslimpan
Lagom till att surdegsbröden nått från söderbagerierna till landsortskonsum börjar avantgardisterna äta barndomens APK-limpor. Sött, fiberfritt och förbjudet hippt.

årets resmål: Sri Lanka
Även om förra årets uppstickare Egypten nog kommer återhämta sig som turistland undrar jag om inte 2012 är året då Sri Lanka blir en utmanare till Thailand.

årets återhämtning: e-fasta
Vanliga människor kommer förstås fortsätta mejla på jobbet, hålla koll på nätverket via Facebook och sms:a om dagishämtningar och inköpslistor, men börjar det inte bli status att inte finnas på FB och att ha hemliga mejldresser som bara lämnas ut till några få? De riktigt trendmedvetna tar e-fasta och går på caféer med surffria zoner.

årets modetrend: fjädrar och pärlemor
det enfärgade och oversizade börjar få en mottrend och blicken går återigen mot 20-30-talet. Paljetterna har varit med ett tag. Kan möjligtvis fjädrar bli det nya?

årets föredettingar: bankerna
folkets förtroende för de traditionella bankerna är kört i botten. Occupy-rörelsen har lyckats förena människor med olika politisk hemvist och inte bara muslimer ifrågasätter det här med ränta. Blir 2012 året då radikalt annorlunda alternativ för sparande och lån slår brett och de gamla bankerna blir just gammelbanker.

Året som gått (i musik)

Nu återstår bara några dagar av 2011. Det är årskrönikornas och sammanfattningarnas tid.  Bäst av alla sammanfattningar är nog tidningen Times, som utsett demonstranten till årets person. Ja, är det något som kännetecknat 2011 så är det de folkliga protesterna, från Tahirtorget till Wall Street, från Libyen till London. Min egen (mycket begränsade) årskrönika kommer här i form av en spellista med en låt som säger något om varje månad.

Januari Det nya året började med Jasminrevolution i Tunisien. Och upproren spred sig som en tidig vårvind, medan en ovanligt sträng vinter härskade i norra Europa. Snart var demonstranter ute på gatorna i Libyen, Jordanien och Egypten också. Januari blev inte minst de egyptiska protesternas månad. Louis Armstrong sjunger om ett helt annat folk "opressed so hard they could not stand" i Egypten, men frihetslängtan går igen: Louis Armstrong – Let My People Go

Februari fortsatte att domineras av den arabiska våren. Men i februari släpptes också skivan med den låt som av många tidningar utsågs till årets låt: PJ Harvey – Let England Shake. Och skaka skulle England komma att göra, men först till sommaren då Londonkravallerna utbröt. Vårvintern dominerades istället av kunglig bröllopsyra.

I Mars fick Socialdemokraterna efter en långdragen och hårt kritiserad process äntligen en ny partiledare. Elvis-älskande Håkan Juholt höll ett ovanligt ideologiskt och visionärt installationstal, som fick många att jämföra med Olof Palme, som varit ett stort diskussionsämne denna vinter 25 år efter sin död. När Juholt klev ner från talarstolen till tonerna av A Little Less Conversation  var det nog många som önskade just "a little more action please", istället blev det en massa (ibland dåligt genomtänkt) snack, skandaler som avlöste varandra och dalande opinionssiffror.

I April kom värmen till Sverige lagom till en ovanligt sen påskhelg. Då släpptes också Veronica Maggios – Satan i gatan, årets mest spelade svenska artist både i P3 och på Spotify och sedan dess har man inte kunnat gå in i en affär eller på en buss utan att mötas av hennes vemodiga stämma. Att hon kommer att lämna Grammisgalan rätt tungt lastad är nog ingen vågad gissning. Nyhetsmässigt var April en tyngre månad dominerad av den japanska krissituationen efter tsunamin i mars.

Maj Boken "Den motvillige monarken" kom visserligen redan under senhösten 2010 men det var under maj månad den väckte riktig debatt då det visade sig att kungens vänner förhandlat med och betalat tungt kriminella maffiosos. Kungen själv framstod mest som en Kung av jidder och 2011 har med undantag för en lovande graviditet varit riktigt krisartat för kungahuset.

Hände det någonting i Juni? Någon som minns? Mer än att det var midsommar och skolavslutningar med sedvanlig skolavslutningsdebatt där skolverket fastslog att  Den Blomstertid Nu Kommer nog inte var så farligt religiös i alla fall.

Juli däremot, blev desto tyngre med massakern på Utøya och bombdådet i Oslo. Världen i höll andan i väntan på gripandet, analyserna av gärningsmannen ville aldrig ta slut liksom beundran för den rättrådige Jens Stoltenberg. Och mitt i alltihop dog Amy Winehouse - en liten tragedi mitt i den stora.
Amy Winehouse – Back To Black

I Augusti började begravningarna och minnesstunderna efter Utøya-offren. Til Ungdommen spelades på många av dem. Skakande berättelser om både ondska och hjältemod förmedlas från de överlevande och världen blev lite mänskligare för ett tag.

När sommaren gick mot höst i September började demonstranter synas också på New Yorks gator. Den arabiska våren hade inspirerat en amerikansk höst. We are the 99% skanderades och Occupy-rörelsen, som under oktober kom att sprida sig över världen var född. Snart fick de också ett eget soundtrack.
Spencer Livingston – Occupy Wall Street.

Oktober började med att Steve Jobs dog och plötsligt blev det uppenbart hur mycket ipoden, iphonen och ipaden revolutionerat världen. Och medan västvärlden diskuterade om Jobs var ett geni eller en diktatorisk chef tillfångatogs och dödades Muammar Khaddafi i Libyen. Dhalius – Apple II

i November var det vårdskandalerna på bl.a. Caremas äldreboenden som var det stora samtalsämnet i Sverige. Att bedriva vård och omsorg  For The Love Of Money blev en alltmer kritiserad idé när det visade sig att skattepengarna gick direkt till riskkapitalister registrerade på Jersey.

December månads största händelse var i alla fall för mig att se Tomas Tranströmers glädje då han fick ta emot nobelpriset i litteratur. Precis som han gillar jag Haydn´s pianosonater John Lill – Haydn Piano  Sonata No. 32 in G minor Hob. XVI: 44: Allegretto och några rader ur allegro får sammanfatta och avsluta ett år som handlat så mycket om frihet.


Jag spelar Haydn efter en svart dag

och känner en enkel värme i händerna.

Tangenterna vill. Milda hammare slår.
Klangen är grön, livlig och stilla.

Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.

Fantastiska barn

Det är värnlösa barns dag idag. Det är det kanske inte så många som firar, men den senaste veckan så har  jag sett och läst om två fantastiska barn som borde få ytterligare lite uppmärksamhet, så varför inte idag? Barn är ju inte bara värnlösa utan kan vara väldigt handlingskraftiga också.

Den förste är 11-årige Kevin som sparat pengar och pantat burkar för att kunna köpa leksaker att skänka till barn som ligger inlagda på sjukhus. Läs hans rörande berättelse här:
Kevin 11 är julens hjälte på sjukhuset

Den andra är lilla Riley som redan är rättfärdigt arg på leksaksaffärerna. "En del tjejer gillar superhjältar och en del tjejer gillar prinsessor, en del killar gillar superhjältar och en del killar gillar prinsessor, så varför måste alla tjejer köpa rosa saker, undrar hon helt logiskt.

Se henne här:

Lucka 25 Ett barn är fött

Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig Fader
Fredsfurste.
Jesaja 9

Lucka 24 Nu väntar hela jorden

Nu lyser ljusen i den snurrande krubban, julgranen är klädd och bordet dukat.

Nu väntar jorden på himlens ankomst.

Och nyss, mitt i köksstöket så kom via lunchekot ett julbudskap från en uteliggare i Warszava med en viktig fråga. Lyssna här ca 17 min in i sändningen:

http://sverigesradio.se/sida/sandningsarkiv.aspx?programid=3942

Och så här strax innan Kalle och hans vänner gör det så önskar jag er alla en riktig god och fridfull jul.

Lucka 23 O Immanuel

O Immanuel, vår domare och konung,

du som skaffar rätt åt ditt folk och skall ge det frälsning:

kom i nåd för att frälsa oss,

du vår tillflykt och starkhet.

Det tog ett tag innan jag fattade att min favoritadventspsalm är baserad just på O-antifonernas texter. Men lyssna så får ni se. Visst måste det vara så? Den börjar bara med det sista och kanske mest förunderliga namnet: Immanuel - Gud med oss, namnet Matteus plockar upp från Jesaja för att säga oss vem Jesus är. Det är inkarnationen i ett nötskal: Gud är med oss - med oss på jorden och står på vår sida. Och nu när jag läser Matteus födelseberättelse, den där Immanuelsnamnet finns med så slår det mig hur tydligt Matteus berättelse  är Josefs. Här är det Josef som får besök av ängeln och Josef som fattar beslutet att stå kvar vid Marias sida."Och han gav honom namnet Jesus", slutar berättelsen. Ett enkelt konstaterande, men symboliskt tungt. Josef tar sig an barnet som inte är hans. Jesus har fått en pappa.Och eftersom barnkören förra året slog fast att det är pappor och inte mammor som är nervösa när barn ska födas så är det kanske med Josef vi ska vänta såhär dan före dan.

  

Lucka 22 O Folkens konung

O Folkens konung, store fridsfurste,

du har brutit ner skiljemuren som stod emellan Gud och oss:

kom för att frälsa människan

som du danat av jorden.

- En kung? I ett stall? Vi måste ha kommit fel.
Som stjärntydare i årets julspel sa jag den repliken ganska många gånger. Och för varje gång blev jag allt mer övertygad om att de här stjärntydarna nog måste ha varit rätt visa, i alla fall fördomsfria som faktiskt hittade till födelseplatsen, som litade på stjärnan och inte lät det sunda förnuftet tala. För det sunda förnuftet borde väl rimligen ha sagt: vi måste ha kommit fel.
Vem skulle idag bli övertygad om att ett barn som föddes på gatan eller ens i en vanlig miljonprogramsförort var en blivande härskare? Härskare föresten, hur förhåller man sig till alla dessa bibliska kungatitlar om man är republikan? Ja, hur förhöll sig Jesus? Inte som kungar brukar i alla fall. För är det något som de flesta makthavare genom tiderna har gemensamt så är det ju strävan att försvarar sin makt och skaffa sig egna fördelar. Kan någon som föds och dör fattig och som inte ens försvarar sig själv med våld, verkligen vara kung? Det krävs nog visa människor för att kunna tro på det.

Och idag kommer antifonen med en hel liten meditation:

Lucka 21 O Soluppgång

O Soluppgång, Guds härlighets återsken

och rättfärdighetens sol:

kom för att lysa över dem

som sitter i mörkrets våld

och i dödens skugga.

Natten mellan idag och i morgon är den längsta på hela året. Nu är det vintersolstånd och mörkare än så här blir det inte. Är det inte märvärdigt hur fort man vänjer sig, så att man tycker det är normalt att gå upp när det är mörkt och t.om. har svårt att föreställa sig hur det var när fågelkvittret satte igång redan vid 3 på natten? Att Jesu födelse firas just då ljuset kommer tillbaka är förstås ingen tillfällighet. Vintersolståndstiden var ju redan inarbetad som festtid och symboliskt lämpligt var det förstås att fira han som "skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörker och i dödens skugga" (Luk 1:79) just när löftet om en ljusare tid behövdes som mest. Att det sen inte är så troligt att Jesus föddes just den 25 december är det nog inte så många fler än Christer Sturmark som blir upprörda över

Idag tänker jag på allt vi gör här i norden för att lysa upp mörkret, alla stjärnor i fönstren, alla stearinljus, alla ljusslingor i trädgårdar och julgranar, alla luciatåg och glöggfester. Vi kämpar frenetiskt för att inte ge mörkret makten. Och vi vinner. Ja, vi vinner så mycket att många av oss inte tänker på December som mörk och tråkig utan ljus och mysig. Tänk om vi kunde lägga lika mycket energi på att besegra också våldets och orättfärdighetens mörker.

Dagens antifon kommer i en tonsättning av den kanadensiske tonsättaren Healey Willan:

Lucka 20 O Davids nyckel

O Davids nyckel,

du helige och sannfärdige,

som upplåter och ingen kan tillsluta,

som tillsluter och ingen kan upplåta:

kom för att ur fångenskapen föra

dem som sitter i dödens skugga.

Här hemma brinner nu fyra ljus i adventsljusstaken, men i många hem tänds i kväll istället det första ljuset av åtta. Ikväll inleds ju Hanukkah. Så idag tar jag en liten paus från antifonerna och publicerar istället en Hanukkah-sång. Eller paus föresten, O-antifonerna handlar ju om den judiske profeten Jesajas namn på den väntade Messias. Och återigen påminns vi om Jesu judiskhet, när han kallas Davids nyckel.  Gläds med de kristna i juletid skriver Paulina Neuding i SvD och blir ytterligare ett exempel på den generositet som många judar och muslimer faktiskt visar i förhållande till den kristna julen, men som uppenbarligen är svår att förstå för svenska sekularister (och en hel del kristna). Och Antje Jackelén lyfter fram ett gott exempel från Palestina med kristna och muslimer som är avundssjuka på varandras högtider och springer ut och in hos varandra och äter godis. Vi blir oss själva i mötet med andra och ibland snappar vi upp någon bra grej att inkludera i vår egen tradition. Så kan det t.ex. vara med adventsljusstaken, att den kommer från Hanukkah-ljusstaken. Så Happy Hanukkah till alla som firar det och vi andra kan ju i våra adventsljusstakars sken fundera över om vi öppnar upp eller låser oss i våra traditioner.

 

Lucka 19 O Jesse telning

O Jesse telning, du står som ett baner för folken,

inför dig tiger konungar i förundran,

dig tillhör alla jordens folk:

kom till vår frälsning, träd fram i glans,

O Herre, dröj inte.


Dagens antifon för oss tillbaka till Betlehem, ja den svarar egentligen på frågan: varför just Betlehem? Att Jesus var av Davids ätt vet nog de flesta som sjungit Hosianna Davids son, men Jesse? Ja, då får vi gå ytterligare ett led tillbaka i släkthistorien, till Davids far, storbonden och fårägaren Jesse. I Betlehem möts kungaförväntan och hemlösheten. Vi är i Davids stad, den stora kungens hemstad, men det är inte Josefs och Marias hemstad. Jesus föds på väg,  i historiens mitt och utanför allt. Inte är det så konstigt att traditionen och fantasin byggt ett stall som inte nämns i Bibeln för att skydda oss och Jesus från det totala utanförskapet. Men det är i utanförskapet, på herdarnas mark som konungarna tiger i förundran. Och det är dit vi är på väg.

Dagens antifon kommer med procession och allt. Den uppmärksamme kan se en blomma med tydliga rötter och kanske tänka på psalmen "Det är en ros utsprungen av Jesse rot och stam". En synnerligen sympatisk bild för en fredens kung.

Lucka 18 O Adonai

O Adonai, du som leder Israel,

du uppenbarade dig i den brinnande busken

och gav din lag på Sinai berg:

kom och förlossa oss, du vår tillflykt och starkhet.

Det är något fascinerande med ett gudsnamn som inte får uttalas. Åren har gått sedan jag läste hebreiska, men gudsnamnet JHVH´s outtalbarhet sitter i ryggmärgen. Jag ser ett Adonai (Herre, ordet man läser istället)  också där det inte står. Men att läsa den hebreiska Bibeln på svenska medveten om att alla Herre faktiskt inte står där är också svindlande, att förstå att det är omskrivningen för något större vi faktiskt läser. I dagens O-antifon leds vi mot rötterna. Den som ska komma är ingen annan än den som uppenbarade sig i den brinnande busken och förklarade sig vara "Jag är den jag är",  JHVH, men blev Adonai, Herren. Den vars namn inte fick uttalas får i julnatten inte bara flera namn utan också ett ansikte. Men än är det advent och vi påminns om att den Gud som ska komma är den Gud som alltid är större.

Och vad passar bättre än att dagens antifon kommer i en tonsättning av tystnadernas mästare Arvo Pärt:

Lucka 17 O Vishet

O eviga Vishet,

du som har utgått från den högstes mun,

du når från världens ena ände till den andra

och styr allting med ditt blotta ord,

kom för att lära oss vishetens väg.

Nu går adventstiden in sin sista vecka, en annan fas tar vid. Nu är det de stora O-antifonernas tid. Varje dag från den 17: e till den 23:e december har sin antifon med utgångspunkt i var sitt namn på den vi väntar. Ett namn hämtat från profeterna. Sapientia på latin, Sophia på grekiska och Vishet på svenska är det första namnet. Visheten är en spännande gestalt, för i Gamla testamentet så är hon verkligen en gestalt, som bygger hus och ropar på torgen, och hon är verkligen en hon. Ändå tycks inte t.ex. Paulus ha några problem  med att identifiera Jesus med Guds vishet. Och ja, varför inte en för-existerande Kristus-vishet tilltalad som hon och en på jorden existerande Kristus tilltalad som han? Inget personligt pronomen är ju liksom rätt för Gud. Och det mest queera kanske inte är att hon blir han utan att den blir du.

Först ut bland O-antifonerna är en klassisk gregoriansk variant:

Lucka 16 Då är det slut med tyrannerna

Ty då är det slut med tyrannerna,
borta är de hänsynslösa,
utplånade alla som hade ont i sinnet,
de som anklagade oskyldiga inför domstolen,
snärjde dem som förde rättvisans talan
och med lögner fällde den som var utan skuld.
Jesaja 29:20-21


I lördags fick tre kvinnor ta emot Nobels fredspris. En av pristagarna, Tawakkul Karman är unik på flera sätt: hon var den yngsta pristagaren någonsin och hon var den första arabiska kvinnan att motta priset. Den arabiska vår som Taiwakkul Karman fick personifiera har visat att längtan efter demokrati och frihet från förtryck är något allmänmänskligt, inte specifikt västerländskt. Titta gärna på hennes tal, eller i alla fall den korta slutkläm som finns med i detta klipp.

Karman och hennes medpristagare talade alla i sann profetisk anda, Karman med utgångspunkt i sin muslimska tro, Leymah Gbowee, som började sitt tal med "This is the day that the Lord has made", utifrån sin kristna. Så visst finns profeter i vår tid, profeter som både förmedlar framtidstro och fördömer tyranner på ett sätt som kanske fått Jesaja att känna igen sig. Det behövs så innerligt väl, nu när det på flera håll är frostvarningar i den arabiska våren.

Lucka 15 förgänglig som blomman

Människan är som gräset,
förgänglig som blomman på ängen.
Jesaja 40:6


"Krukväxter gör ett hem till ett hem, förvandlar människor från kalla till varma och livsbejakande, de skänker glädje och får människor att se det som inte längre finns", det skriver  etnologen Clas Bergvall i en avhandling om krukväxter. (Artikel om den finns här.)


Jag är själv inte särskilt intresserad av växter, vet sällan deras namn och tycker framförallt att de ska vara lättskötta, men håller helt med om att växter (och böcker!) är det som gör ett hem till ett hem. Saknas växter är det bara en bostad. Och blommorna gör definitivt julen. Utan amaryllisar, hyacinter och julstjärnor blir julen doftlös och tråkig. Det tror jag knappast jag är ensam om att tycka. Men det jag framförallt fastnade för i citatet ovan var det sista påståendet, att de får oss att se det som inte längre finns. Jag undrar så vad han menar med detta. Blommor visar oss i alla fall på förgängligheten, den förgänglighet Jesaja förkunnar. Ja, jag tror inte att det är en tillfällighet att blommor är så viktiga på begravningar. Blommor hjälper oss att förstå vårt liv och vår död. De betyder något för att de är just levande. Och dödliga.

Mellan första och andra bilden här bredvid har det gått en enda natt. I natten bröt blomman fram. Vilket livskraft! Nu har den sju blommor. Hyacinten under väntar jag fortfarande på. Det är en bra adventsväntan att köpa knoppande växter och följa dem till blomning. Att följa en process vi inte kan styra, bara iaktta och bli överraskade av.

Lucka 14 som en lampa i ett mörkt rum

Profetorden bör ni låta lysa för er
som en lampa i ett mörkt rum, 
tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan.
Och framförallt ska ni tänka på att 
man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand.
2:a Petrusbrevet 1:19-20


"Kommunikationen förbjuder mig att säga: jag är den enda sanningen", skriver min favoritfilosof Paul Ricoeur. Att vara eller ha (skulle vi väl säga på svenska) sanningen är för Ricoeur ett främmande sätt att tänka. Istället talar han om sanningen som ett upplyst rum eller en öppen atmosfär och citerar gärna filosofkollegan Karl Jaspers som skrev "Jag hoppas vara i sanningen".

Tolkning och tänkande är för mig som för så många andra nutidsmänniskor mycket av en enskild aktivitet. De stora tänkarna förmår tänka nytt och självständigt och annorlunda. I nobelpristagarmytologin ingår numera oftast att ha varit missförstådd och lite egensinnig. Men Petrusbrevets författare och Ricoeur tycks vara överens här: man kan inte tyda text på egen hand. Kommunikationsgemenskapen behövs, inte för att kunna fånga sanningen men för att kunna vara i den. Som i ett upplyst rum. Tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i våra hjärtan, dvs Kristus tar plats i människan. För att det ska kunna ske behöver vi inte ett isolerat jag utan "kroppens upplåtenhet mot världen."

Mer om Ricoeur kan man med fördel läsa i Bengt Kristensson Ugglas utmärkta avhandling Kommunikation på bristningsgränsen.

Lucka 13 trollsejd och mörkermakt ljust du betvingar

Hon hade en drivande mamma som redan utsett en man åt henne. Mannen ifråga var svartsjuk, ansåg sig ha rätt till henne och kunde inte acceptera ett avvisande. Själv hade hon helt andra drömmar om sin framtid. Drömmar som inte inkluderade ett giftermål. Det kunde bara sluta på ett sätt - med förföljelse och mord.

Ja, det är faktiskt Sankta Lucias historia jag beskriver. Mordet på henne har klara drag av hedersvåld, eller skamvåld som det egentligen borde heta. Visst var det så att Lucia blev förföljd för att hon var kristen, men det var den blivande maken som anmälde henne när hon valde att istället för att gifta sig med honom satsa sin förmögenhet (den som skulle bli hennes hemgift) på att hjälpa de fattiga.

Flickor som går sina egna vägar har inte haft det lätt i historien. Många har de inte nu heller.  Därför behövs Lucia, inte som skönhetstävling, men som förebild för dem som behöver mod att vägra gifta sig med någon som andra sett ut. Hon behövs för att hon vägrade tillbe det etablissemanget sa åt henne att tillbe och hon behövs för att hon visade på ett annat sätt att se på heder när hon t.om. när hon såldes till en bordell för att riktigt förödmjukas sa att hennes kyskhet ändå inte kunde tas ifrån henne, den skulle bara bli dubbelt värd då hon utsattes för detta mot sin vilja.

Visst är det mysigt att sjunga "Natten går tunga fjät" och äta lussebullar, men det bästa sättet att hedra Lucia och det hon stod för tycker jag är att stödja flickors rättigheter. Förra året samarbetade Sveriges Lucia med organisationen Ecpat som jobbar mot barnsexhandel. Det kan jag inte se att de gör i år med SMSA ECPAT50 eller ECPAT100 till 72930 kan man göra ändå. Gör det!

Lucka 12 Rycka till sig himmelriket med våld

Sedan Johannes döparens dagar
tränger himmelriket fram,
och somliga söker rycka till sig det med våld.
Matteus 11: 12


Kan man erövra himmelriket? Riken brukar ju kunna erövras, ockuperas, kolonialiseras. Helt klart fanns det förväntningar på att Jesus i alla fall i någon mån skulle återerövra ett konkret landområde. Men riket han talar om är annorlunda. Kan man få trädet att knoppas (se lucka 5), gryningen att komma (se lucka 2) eller degen att jäsa (se lucka 4) med våld? Bilderna han använder visar på ett rike av en annan sort, kanske så annorlunda att vi fortsätter att inte begripa det, fortsätter att försöka erövra det istället för att vänta på det. Om inte med svärd så med läror och definitioner. Eller med vapen också för den delen. Det är ungefär ett år sedan det planerade terrordådet mitt i julhandeln i Stockholm. Kanske är strävan att befria oss från dom andra sig ganska lik från Jesu tid. Fundamentalismen och terrorismen har många ansikten men en sak gemensam: tron att himmelriket är vårt.

Lucka 11 Är du den som ska komma?

Folket var fyllt av förväntan,
och alla frågade sig om inte Johannes 
kunde vara Messias.
Lukas 3:15

"Inte jag, inte jag, inte jag." Kardinalernas viskande böner sprider sig i Sixtinska kapellet. En ny påve ska utses och omröstning pågår. Nanni Morettis film Habemus Papam, som jag såg för några dagar sedan, är inte bara väldigt rolig, den ställer också den existentiella frågan: hur vet man att man är på rätt plats? Kardinal Melville som så småningom utses till påve i filmen blir alltmer övertygad om att han inte är det, att han borde vara någon annanstans.

Idag på Johannes döparens adventssöndag tänker jag på Habemus Papam och på förväntningarna som riktades mot Johannes. Han var inte Messias, han var någon helt annan, men nog så betydelsefull. Jag antar att Johannes gång på gång fick svara: nej, det är inte jag och kanske också göra människor besvikna. Hans uppgift var att bereda vägen, att peka vidare, på någon annan. Och Johannes själv han ställde sig också frågan vem det egentligen var han beredde vägen för. Han skickade några av sina lärjungar för att fråga Jesus "Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan?"

Att vara den som säger: nej, det är inte jag, kan vara en nog så viktig uppgift.

Lucka 10 då snöflingor slår ut i rymden

Jag längtar efter snö nu, efter en dämpad, klarnad värld.
Och en dag som denna finns det förstås bara en som kan uttrycka det:

Det går ett träd omkring i regnet,

skyndar förbi oss i det skvalande grå.

Det har ett ärende. 
Det hämtar liv ur regnet

som en koltrast i en fruktträdgård.

Då regnet upphör stannar trädet.
Det skymtar rakt, stilla i klara nätter
i väntan liksom vi på ögonblicket
då snöflingor slår ut i rymden.
Tomas Tranströmer ur "Träder och skyn"

Lucka 9 Blomstra som en rosengård

Öknen och ödemarken ska jubla,
det förtorkade landet glädjas och blomma.
Som en äng med liljor skall öknen blomma,
den skall glädjas och fröjda sig.
Jesaja 35:1-2

När öknen blommar kan ingen längre stå emot. Den sista bastionen har fallit. Det mest förtorkade och livlösa ägnar sig åt något så livsbejakande som att blomstra och jubla. Guds rike är ingen oas utan en total omvandling. Det når dit där ingen livskraft finns kvar, "ger styrka åt kraftlösa armar, stadga åt skälvande knän". En livsbejakande teolog som omdiktat just denna Jesajatext är den danske psalmdiktaren Grundtvig. "Blomstre som en rosengård" utrycker på ett poetiskt sätt glädjen i advenstförväntan och eftersom jag misstänker att det är fler än jag som har lite svårt att förstå sjungen danska kommer den här i en instrumentaversion med text.

Lucka 8 Jerusalem är öde

Jerusalem är öde,
dess tempel fallit ner.
Dess präster äro döde,
dess spira är ej mer.
Men Kristi rike varar
och sig alltmer förklarar.
Välsignad vare han
som kom i Herrens namn.
Frans Michael Franzén


Psalmen Bereden väg för Herran har egentligen sju verser. Vers fyra till sex sjungs ganska sällan och vers sju som citeras här ovan nästan inte alls, den finns nämligen inte med i psalmboken. Varför vet jag inte, men jag gissar att det handlar om att den kan tolkas antisemitiskt. Den behöver dock inte tolkas så, den kan också ge en extra dimension till adventsförväntan. När Jesus talar om fikonträdet som knoppas (se lucka 5) så gör han det i Jerusalems tempel och han gör det mot en fond av ganska skräckinjagande bilder av vad som kommer att hända innan riket kommer. Man kan tolka det som att det handlar om den yttersta tiden, men det kan också handla om något historiskt ganska närliggande. Templet kom ju att förstöras, runt en miljon dödas i det judiska kriget och folket bli förföljda.

Jerusalems tempel har fallit, men jag tror den här versen också handlar om att våra tempel, det vi värderar högt och håller heligt kommer att falla. Först efter det får Guds rike plats. Och det gäller nog oavsett om vi är judar eller kristna.

Lucka 7 Freden måste komma först...

gör den inte det, min vän, kommer inget annat sen. (Tage Danielssson)

De ska smida om sina svärd till plogbillar
och sina spjut till vingårdsknivar.
Folken ska inte lyfta svärd mot varandra
och aldrig mer övas för krig.
Mika 4:3


Adventstiden handlar mycket om fred och konstigt vore väl annars eftersom det är en fredsfurstes ankomst  vi väntar på. Freden är som Tage Danielsson skriver allt annats förutsättning. Utan fred kan inget blomstra. Hos profeten Mika är freden väldigt konkret. Svärden och spjuten får inte ens finnas kvar utan ska smidas om till något som kan användas i livets tjänst, på åkrar och vingårdar. Och resultatet blir att var och en kan sitta under sin vinstock och sitt fikonträd utan att känna sig hotad. Det är lite som tjuren Ferdinand.

Trots att fred är något konkret blir det lätt till en abstrakt tanke, en utopi, så här kommer några konkreta tips, något att göra redan idag:

Gå med i Svenska Freds genom att sms:a fred200 till 72950

Köp fina julkort eller skyddsänglar på Kristna Freds webbshop

eller köp i princip vad du vill genom God handling och välj att stödja en fredsorganisation

Lucka 6 Ol´ Saint Nicholas

Förra året, när jag bodde i Belgien, hände det något  i chokladbutikernas skyltfönster så där lagom till november. De blev plötsligt fyllda av biskopar; biskopar med säck, biskopar till häst, biskopar med barn i en tunna. Biskopen det handlade om var förstås Sankt Nikolaus, Saint Nicolas på franska, ursprunget till vår jultomte eller Santa Claus som han heter i den engelskspråkiga världen. I dag den 6:e december är det den helige Nikolaus dödsdag. Det är en stor dag i bl.a. Holland och Belgien, men också i England, som det här videoklippet kommer ifrån. Där ser ni också en nutida biskop som faktiskt påminner lite om Sankt Nikolaus, ärkebiskop Rowan Williams.

Om Sankt Nikolaus finns det mycket att berätta bl.a. att han räddade tre utfattiga systrar från att bli sålda till en hallick, men så här inför julen kanske hans viktigaste budskap är att äkta generositet inte frågar efter tacksamhet och glada miner utan snarare är något som övas i det fördolda.

Lucka 5 När fikonträdet knoppas

Se på fikonträdet och alla andra träd.
När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva
att sommaren är nära. På samma sätt vet ni när ni ser allt detta hända att Guds rike är nära.
Lukas 21:29-31


På julens gottebord och adventstidens glöggkalas har fikonen sin givna plats, tillsammans med dadlar och nötter. Fikonen påminner om varmare länder, men numera påminner de mig också om fred (se lucka 7). Fikonens sötma är en försmak av fredens sötma, en försmak av riket som kommer. Fikonen fanns där redan i Eden (Adam och Eva skyler sin nakenhet med fikonlöv, ni vet, och kanske var det inte ett äpple de åt utan ett fikon, det står ju bara frukt) Hiskia botas av fikon på ett sår och Jesus han använder vid flera tillfällen fikonet som bild i sina tal.

Och inte är det så konstigt. Googla gärna bilder på fikonträd så får ni se hur döda och kala fikonträd ser ut på vintern, hur stora sprängfärdiga knoppar de har på våren och hur de dignar av frukter i skördetid. Fikonträdet är dessutom bland de första träden att slå ut på våren i Palestina.
Så varför inte äta några fikon så här i adventstid, gratinerade med pancetta och chèvre, till osten eller med äpple och vaniljglass och tänka på riket som kommer.

Lucka 4 Den genomsyrade degen

Himmelriket är som en surdeg
som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl;
till slut blir alltsammans syrat.
Matteus 13:33


Det är viktigt med traditioner. De ger tiden rytm och djup. Så länge de är levande traditioner vill säga, som får utvecklas med sin tid. Tradition som förklaring till äcklig mat eller ceremonier som är utestängande eller förtryckande är egentligen ett missbruk av ordet. Att man har gjort något länge är ju i sig varken ett motiv för eller emot något.

Idag (läs igår) har jag i alla fall bakat saffransbröd. Det är något som sätter mig i förbindelse både med min barndom och med en avlägsen tid. En del av formerna kan vara så gamla som från bronsåldern. Prästens hår här nedan är säkert nyare men skvallrar om en tid då präster bar peruk och att baka bröd med saffran har man i alla fall gjort sedan 1600-talet.

Men som den postmoderna människa jag är vill jag också göra traditionen till min egen, så i år blev det saffransbröd med ett uns chili och apelsin. Vill du testa så följ ett vanligt recept t.ex. detta men börja med att mortla två kuvert saffran med lite torkade chiliflakes och en sockerbit. Låt sedan det röda sockret stå och dra en stund i typ 3 cl Cointreau (går säkert bra med vilken sprit som helst, men apelsinsmaken är fin).
Hade Jesus bakat saffransbröd hade han kunnat använda liknelsen av hur lite, lite saffran långsamt blandar sig med degen och förmår göra hela degen gyllene. Fast det där med jäsningen är rätt bra det också, det är lite magiskt varje gång att det faktiskt funkar. Att himmelriket kommer på ett sådant sätt är en härlig kontrast till de annars så dramatiska bilderna av rikets ankomst på andra advent. Har det redan börjat jäsa tro?

Lucka 3 Se jag står vid dörren och bultar

Se, jag står vid dörren och bultar. 

Om någon hör min röst och öppnar dörren 

ska jag går in till honom och äta med honom och han med mig. 

Uppenbarelseboken 3:20         

Jag har länge tyckt om den här målningen av William Holman Hunt, trots att den egentligen är lite kitschig. Det finns dock en intressant spänning i den. Kristus ser nästan ut som en sagokung i sin mantel, samtidigt är han barfota. De senhöstkala träden och de torra löven gör att man nästan känner kylan, samtidigt är målningen fylld av värme, inte minst från ljuset kring Kristi huvud som kanske är en måne eller kanske en gloria eller kanske både och. Mig säger den här målningen att Kristus möter oss där vi är. Han går inte förbi den enkla trädörren. Han knackar och låter oss välja om vi vill öppna. Men Kristus är också den som går barfota i decembernatten, den som inte får plats i stugvärmen. Kristus är den som stör, som pekar på en värld utanför.

Lucka 2 Dagen är nära

Ni vet vad tiden lider: det är dags för er att vakna.
Ty nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro.
Natten går mot sitt slut och dagen är nära.
Rom 13:11-12


Senhöst och tidig vinter är soluppgångarna som vackrast. Det är som om solen sprutar färger omkring sig i kamp mot mörkret. När mörkret är som djupast blir också ljuset som starkast, både bokstavligt och symboliskt. Den tidiga morgonen rymmer ett hopp, ett hopp som jag själv är lite dålig på att känna eftersom jag dels är morgontrött och dels inte lever i en tillvaro där jag behöver frukta nattens mörker, så jag lämnar över ordet till någon som jag förknippar just med de tidiga morgnarna istället, Kristian Lundberg:

Det finns en stund varje morgon
när världen står tillräckligt
stilla för att man ska kunna
identifiera den, avteckna
änglarnas arbete: skuggan
över det sovande ansiktet,
snökristaller, skärande
molnet av oro (som likt småfåglar)
blåser upp över förstäderna.
Det första ljuset är fyllt av hopp.
Från diktsamlingen Allt och denna lycka av ingenting

Lucka 1 Exulta filia Sion!

Ropa ut din glädje, dotter Sion,

jubla dotter Jerusalem!

Sakarja 9:9

Adventstiden börjar i jubel och glädje. Aldrig saknar jag att sjunga i kör så mycket som just då. Dotter Sion, Otto Olssons Advent, Gören portarna höga, alla körklassikerna riktigt sjuder av förväntan. Kanske är det just på grund av den här musikskatten som första advent blivit så stor i Sverige till skillnad från i många andra europeiska länder. 

Musiken som hör adventstidens början till är som ett enda koncentrerat ögonblick. Det är som att stå där i folkmassan och känna att "nu händer det". I det ögonblicket finns inget kors i fjärran utan bara ett jublande nu.

Här, en lite mindre känd tonsättning på samma tema: Monteverdis Exulta filia Sion.