Ni vet vad tiden lider: det är dags för er att vakna.
Ty nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro.
Natten går mot sitt slut och dagen är nära.
Rom 13:11-12
Senhöst och tidig vinter är soluppgångarna som vackrast. Det är som om solen sprutar färger omkring sig i kamp mot mörkret. När mörkret är som djupast blir också ljuset som starkast, både bokstavligt och symboliskt. Den tidiga morgonen rymmer ett hopp, ett hopp som jag själv är lite dålig på att känna eftersom jag dels är morgontrött och dels inte lever i en tillvaro där jag behöver frukta nattens mörker, så jag lämnar över ordet till någon som jag förknippar just med de tidiga morgnarna istället, Kristian Lundberg:
Det finns en stund varje morgon
när världen står tillräckligt
stilla för att man ska kunna
identifiera den, avteckna
änglarnas arbete: skuggan
över det sovande ansiktet,
snökristaller, skärande
molnet av oro (som likt småfåglar)
blåser upp över förstäderna.
Det första ljuset är fyllt av hopp.
Från diktsamlingen Allt och denna lycka av ingenting
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar