måndag 28 november 2011

Man för en dag

-Vad skulle du göra om du var man för en dag, frågade informatören på jobbet i morse.
Jag fick tänka efter länge. Skulle jag göra något annorlunda? Om jag bara var jag med en y-kromosom skulle jag väl förmodligen läsa morgontidningen,  ta på mig jeans, gå till jobbet, handla mat på vägen hem och sätta mig en stund framför datorn på kvällen som vanligt. Möjligtvis hade jag sovit en halvtimme längre i morse eftersom jag med största sannolikhet inte hade sminkat mig och dessutom haft lite kortare hår som inte tagit så lång tid att tvätta. Eller hade jag det? Jag kanske hade varit lika utseendeupptagen då? Vi enades om att det nog ändå var ett tecken på ett ganska jämställt samhälle att första tanken var att det inte skulle vara så annorlunda.

Men sen började jag fundera på om det fanns något jag skulle vilja uppleva som man. Jag började tänka på hur jag som kvinna begränsar mig t.ex. i hur jag reser. Jag tycker om att resa på egen hand. Men jag är väldigt försiktig med var jag bor och var jag rör mig, så det första jag skulle göra som man vore nog att ge mig i väg till någon plats, något land som jag inte skulle våga åka till på egen hand i dag och se om jag skulle uppleva en annan känsla av frihet i det offentliga rummet. Jag skulle vilja känna (den inbland skenbara) känslan av att inte behöva fundera över vad klockan är och huruvida det är lämpligt att sätta sig ensam i den här baren. Jag skriver skenbar känsla  för män är ju de facto mer våldsdrabbade än kvinnor, kanske är det egentligen farligare för en man att resa ensam, kanske har jag förutfattade meningar om t.ex. mellanöstern eller nordafrika. Men jag är nyfiken på hur det skulle vara att leva utan de begränsningar som vi kvinnor (av förnuft eller rädsla) ofta sätter upp för oss själva.

Den andra jag skulle vilja uppleva är hur det vore att vara man men samtidigt ha samma jämlikhetsvärderingar som jag har nu. Ibland känns det ju som att män oerhört lätt kan bli uppskattad som bra killar när de säger ungefär samma saker som gör kvinnor till jobbiga, rabiata feminister. Samtidigt är det kanske bara i vissa kretsar det är så. I andra miljöer kanske man snarare är en svikare. Skulle jag vara feminist om jag var man? Jag hoppas ju det, men hur skulle det vara?

Ja, det var två saker som jag skulle vilja uppleva, men så tänker jag också att skillnaden kanske skulle vara större åt andra hållet. Vi kvinnor och flickor tillåts ju idag i högre utsträckning att röra oss på männens arenor än vad män och pojkar tillåts att röra sig på kvinnornas, vilket naturligtvis är ett symptom på vad som är högt värderat. Sålunda ägnar jag mig inte åt någon cross-dressing när jag tar på mig jeans medan en man som tar på sig kjol gör det. Och jag som ändå har ett traditionellt manligt yrke som präst är långt mindre ovanlig än en man som t.ex. är förskollärare. Män har helt enkelt ett mer begränsat utrymme och det är något som jag inte är avundsjuk på männen för. Samtidigt så gäller det här mer vad vi gör än hur vi ser ut. Jag som ändå ser mig som relativt medveten har inga problem med att någon säger att jag är manlig i mitt sätt att tänka, men när det kommer till utseende är det som om all den där medvetenheten är bortblåst och det skulle plötsligt vara jobbigt om någon sa att ja inte såg kvinnlig ut.

Vad skulle du göra om du vaknade och hade ett annat kön?

lördag 26 november 2011

Utrotningshotad advent

Såhär dagen före första advent går jag runt och tänder ljus och tejpar sladdar i väntan på mina gäster. Det blir en lila advent i år.  Lite grann i alla fall. För det här med att få tag på lila pynt var lättare sagt än gjort. Bara att hitta ett lila sidenband tog tid. Lång tid. Allt är ju rött. Nu var inte tanken att det här skulle bli någon inredningsblogg, men allt det röda pyntet fick mig att undra om advent är utrotningshotad. Jag menar, ordet blir allt ovanligare utanför det rent kyrkliga språket. Adventskalendrar blir julkalendrar, adventsstjärnor julstjärnor (inte blommorna alltså utan sådana som lyser) och adventsmarknader julbasarer. Vi är för övrigt inte mycket bättre i många kyrkor heller utan sjunger Stilla Natt och äter julmat hela december. Inte konstigt att många är trötta på eländet redan när juldagsmorgon glimmar och det hela borde börja.

Är det inte lite märkligt egentligen att trots att allt färre firar Jesu födelse så minskar inte julfirandet i betydelse utan breder snarare ut sig över året och upptar nu nästan ett helt kvartal. Men advent, den lila, stilla fastetiden, den är jag rädd håller på att försvinna helt. Det är synd för advent har ju sin egen charm, helt annorlunda än den kaloristinna och festfyllda julen. När jag var barn tyckte jag så mycket om gammaldags glittriga adventskalendrar att jag brukade hålla upp dem framför sänglampan för att liksom tjuvkika på bilderna utan att tjuvöppna. Den förväntanskänslan är för mig advent i  ett nötskal. En känsla som försvinner om julen infaller under hela december.

Om det inte vore för att jag inte riktigt tror på själva företeelsen typiskt svenskt skulle jag säga att det är typiskt svenskt att fira högtider i förskott. Finns det något annat land som firar påskafton mer än påskdagen och julafton mer än juldag t.ex? Kanske gör det det, jag vet inte. Kanske handlar det bara om att handelns år, där en högtid är över i samma stund som den infaller och det blir dags att rea har uppfyllt våra medvetanden mer än det kristna året där en högtid varar i princip fram till nästa viktiga händelse (och julen varar väl till påska, ni vet) men inte tas ut i förskott. För några år sedan såg jag små lila pins där det stod "it´s still advent". Sådana skulle jag vilja ha nu, även om jag har gett upp det där med advent som (mat)fastetid.  Det är tillräckligt udda att inte dricka glögg före advent.
Men en bloggkalender ska det bli så småningom.

God advent alla bloggvänner!

torsdag 17 november 2011

och rika skickar han tomhänta bort?

Eva Brunne och Elisabet Pettersson skriver mycket klokt om etik och vinstkrav i dagens DN. Läs den artikeln! Själv är jag för trött för att skriva något klokt om den nu så jag nöjer mig med att publicera en ledare jag skrev för Svensk kyrkotidning för ett par veckor sedan på lite samma tema:

Och rika skickar han tomhänta bort? »kyrkan och girigheten« 

Jag har sett något ont och plågsamt under solen: hopsparad rikedom blir sin ägares olycka. Orden kommer från Predikaren och är förmodligen runt 2300 år gamla. Många bibelord är plågsamt rättframma när det gäller girighet och kärlek till pengar. Alla känner vi väl till att Jesus säger: "samla inte skatter här på jorden, där mask och mal förstör" och "det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike", ändå kan jag inte komma ihåg att jag någon gång hört en rejäl predikan om girighet (eller för den delen hållit någon själv). Det är så lätt att fega ur och börja prata om att pengar i sig inte är onda, bara kärleken till dem, och att Jesus faktiskt säger att det inte är omöjligt för en rik att komma in i Guds rike eftersom allt är möjligt för Gud.

Men nu är det ekonomisk kris i många av världens länder och på gator och torg höjs röster mot girighet och materialism. Jag kan inte komma ifrån känslan av att Svenska kyrkan såväl som andra kyrkor är märkvärdigt tysta i dessa frågor som så uppenbart berör många människor. Det är ju inte frågor som ligger långt ifrån vare sig den profetiska traditionen eller Jesu budskap. 
Också i vår egen lutherska tradition och historia är kampen mot girighet tydligt närvarande. Martin Luther skriver t.ex. i Huspostillan: Ty girigheten misshagar på det högsta vår Herre Gud, eftersom det inte finns någon last, som förhindrar evangelium och skadar de kristna så som den. Likväl ser vi, att hela världen är nedsänkt i denna synd. och så ger han exempel som visar på att vår mänskliga natur är sig tämligen lik: Girigheten befordras också i hög grad därav, att knappast någon låter sig nöja med vad Gud gett och unnat honom, utan var och en vill ha mer och komma sig upp ännu högre. Den som Gud gett ett vackert hus, han vill ha ett slott. Får han ett slott, så vill han ha en hel by och så undan för undan. Ingen låter sig nöja, alla vill stiga högre upp och ha mer.

Nu har Occupy Wall Street-rörelsen blivit global och nått Sverige och åter syns skyltar med budskapet att en annan värld är möjlig. Dessa anti-girighetsrörelser poppar upp med jämna mellanrum. På 90-talet var det Attac och anti-globaliseringsrörelser, efter finanskrisen för några år sedan började det dyka upp berättelse på berättelse om människor som gjort ny-prioriteringar i sina liv och insett att det välbetalda jobbet inte var allt. En cyniker skulle säga att dessa rörelser visserligen dyker upp regelbundet men att de också snabbt faller i glömska utan att ha förändrat något i grunden. Så är verkligen en annan värld möjlig? Det finns naturligtvis inte ett kristet svar på den frågan, men ett försök till svar bör i alla fall innehålla en uppmaning till hopp och strävan utan att för den skull frångå en lutherskt realistiskt syn på människan, där bl.a. girigheten ses som en inneboende realitet.

Och kan kristendomen erbjuda ett botemedel mot girigheten? Göran Hägglund har på DN Debatt (8/10) hävdat att det som fattas det krisande Europa är just kristna värderingar men också fått mothugg av Bo Rothstein (12/10) som menar att det inte går att göra en sådan koppling. Problemet är att kristendomen inte erbjuder någon färdig ekonomisk modell. Det går inte att tala om någon biblisk ekonomisk politik, eller att något idag existerande land skulle styras enligt denna modell. Det är också viktigt att skilja mellan kristna värderingar i bemärkelsen exklusivt kristna och värderingar i samklang med kristendomen. Värden som måttfullhet, långsiktighet och ansvar för kommande generationer är inte specifika för kristendomen. 

Väldigt många religioner och profana livsåskådningar lär att vi inte ska sätta vår tillit till det materiella bland annat finns det berömda nålsögat också i Koranen. Och i Svenska Dagbladet (24/10) citerar Clemens Pollinger den tyske ekonomiprofessorn Stefan Homburg som säger att: ”Hopp finns det för dem som kan tillägna sig en buddistisk livssyn och avsäga sig en strävan efter materiella värden. För de andra ser det mörkt ut.” Värderingarna Hägglund tar upp är inte värderingar som skiljer kristendomen från andra religioner men de är bl.a. förenliga med kristen etik.

Frågan är om vi som på olika sätt representerar Svenska kyrkan vågar ta upp en etisk fråga som inte handlar om hur några andra ska leva sina liv utan utmanar oss själva på djupet. För det är ju det svåra med girighet och ekonomi, att vi visserligen kan prata om Håkan Juholt och giriga direktörer, men att vi själva lever mitt i en tillvaro där budgetar ska hållas och pensionsförsäkringar väljas. Vem vågar då som Luther skriver att unga gör: hellre äta körsbär än räkna pengar?

tisdag 15 november 2011

Dagens favoritord

...måste vara medialekter, dvs de språk som uppstår när människor kommunicerar inom olika forum. I dagens DN läser jag en väldigt intressant artikel om språket. Vårt svenska språk som förmodligen inte alls förändras snabbare än tidigare, som inte påverkas mer av engelskan än vad det långt tidigare har gjort av plattyskan och som inte alls håller på att utarmas av allt chattande och messande. Tvärtom är det kanske fler än någonsin som uttrycker sig i skrift idag och skriftspråket håller på att bli dialogiskt på ett sätt som enbart talspråket tidigare var. Dessutom uttalar sig en språkforskare som tror att wordfeud kan vara bra mot särskrivningar. Bara en sån sak liksom.

tisdag 8 november 2011

om ni är riktigt tysta...

Det finns vissa debatter som nästan blir till traditioner i sig själva. Frågan om skolavslutningar och adventsgudstjänster i kyrkan är en sådan debatt. Den poppar upp minst två gånger per år och positionerna är tämligen förutsägbara. Jag har skrivit om det förut, bland annat här, och även om jag har en något mer nyanserad uppfattning nu så tycker fortfarande ungefär så. Det är inte rimligt att en kommunal (eller för den delen fristående icke-religiös) skola firar gudstjänst på skoltid. När den nya skollagen nu infört en skarpare skrivning om konfessionella inslag och många rektorer börjar fundera över vad som är konfessionellt och inte så är det inte ett nederlag för Svenska kyrkan. Det är ett tecken på att Svenska kyrkan börjar betraktas som kristen och inte bara svensk.


Kyrkor och samfunds uppgift i förhållande till skolor bör vara att erbjuda kunskap om sin religions tro och traditioner och samverka kring såndant där man har en kompetens att bidra med (t.ex. i diskussioner om livsfrågor och etik) eller när det handlar om det gemensamma lokalsamhällets bästa. Kunskap skadar aldrig någon. Det är någonting positivt att känna till också den tro man inte delar. Jag minns fortfarande studiebesök i synagogor och moskéer jag gjort under skol- och studietid som inspirerande upplevelser.


Ungefär så tänker jag när jag nu sitter och skriver inbjudningar till skolor på jobbet. Men det finns uppenbarligen många som inte tänker som jag, både präster som tycker att skolavslutningar är bra tillfällen för förkunnelse, föräldrar som har (den för mig något paradoxala) uppfattningen att kyrkorummet är jätteviktigt, men att det kristna budskapet ska bort, och rektorer som anser att barn ska skyddas från all form av religiös påverkan. Därför tycker jag det är jättebra att kyrkomötet beslutat att låta ta fram ett diskussionsunderlag för församlingarnas samtal med skolorna. Av Kyrkans Tidnings referat från kyrkomötesdebatten att döma lär det behövas. Frimodig kyrkas linje att ta strid för kristna inslag i avslutningar kan i längden bara leda till en sak. Att kontakten med skolorna bryts helt, och det kan väl inte ligga i någons intresse. Nej, tack och lov att Svenska kyrkan har en ibland underfundigt rolig ärkebiskop som sa de kloka orden: "- Jag har varit på alldeles för många avslutningar som börjat med: Om ni är riktigt tysta så kan ni höra klockorna ringa." Just, det ja, att börja med att tysta någon är ingen bra ingång till dialog. Därmed inte sagt att jag inte själv gjort mig skyldig till just den formuleringen, om än inte på någon skolavslutning.

torsdag 3 november 2011

Kan det gå åt helvete?

Höstmörkret lägger sig allt tidigare. Var det verkligen bara en timme vi ställde tillbaka klockan? Det känns som två. Minst. Och var det verkligen bara en vecka sedan träden brann i guld och rött? Nu stundar allhelgonahelgen. Jag minns särskilt en Alla Helgons dag då jag bodde högt upp i ett hus med balkong med utsikt över en kyrkogård. Där uppifrån såg jag stjärnhimlen - också på jorden, i alla de små ljus som brann. Sen dess tänker jag på allhelgonahelgen som den helg då himlen återspeglas på jorden och jorden i himlen. Då gränsen där emellan får vara tunn.

Det talas mycket om himlen i allhelgonatid. Om helvetet är det desto tystare. Tidningen Dagen har dock genomfört en enkät bland svenska präster och pastorer där det något förvånande (i alla fall för mig) framgår att en överväldigande majoritet (83,2%)  tror att helvetet finns men att mycket få predikar om det (92,6% gör det max en gång per år). Nu vet jag inte hur urvalet har gjorts och svarsfrekvensen var låg (50%) men är det inte intressant att så många tror på något som de uppenbart undviker i sin förkunnelse? Själv hade jag förmodligen tillhört de där 50% som inte svarat med motiveringen att det beror på vad man menar med helvetet och på vad man menar med finns.

Dagen talar om helvetet som realitet. Det ställer jag min tveksam till. Talar man om helvetet som realitet har man sagt ganska mycket. Däremot kan jag tänka helvetet som potentialitet. För att en människa ska ha en fri vilja måste det finnas någon form av valmöjlighet, för att Gud ska kunna betraktas som i alla fall i eskatologisk mening allsmäktig behöver också denna valmöjlighet finnas för Gud, tänker jag mig. Frågan är vilka beslut vi tror Gud fattar och vilka val vi väntar oss från våra medmänniskor. Själv har jag svårt att tro att det destruktiva skulle segra, men också att det skulle vara kollektiv tvångsrekrytering till himlen. Från tanken att det kan gå åt helvete är det ganska långt till tanken att det faktiskt (ens i något enda fall) gör det. Kanske existerar helvetet just som alternativ.