Naturligt snygg?

-Idag kan man födas ful och fattig och dö vacker och rik, säger en av kirurgerna i SVT´s dokumentärserie Skönhetsbubblan. Det låter ju helt underbart, att kunna utplåna den ojämlikhet vi trots allt föds in i. Får vi månne höra "Ropen skalla, botox åt alla" i årets första maj-tåg?

Nej, jag blir inte förförd av skönhetsbubblan, inte på riktigt. Jag blir snarare bedrövad, av människoödena förstås, men också av attityderna till människors osäkerhet. För finns det inte något osmakligt i att exploatera osäkerheten, från kirurgernas sida förstås, men också från programmakarnas (hur intressanta frågorna än är)? Och finns det inte en lite obehaglig ton av förakt hos oss medelklassiga soffkommentatorer när vi skriver "Gud, va sorgligt" på Twitter. För det är klart det är något sorgligt med att ha gjort 48 skönhetsingrepp vid 24 års ålder, men någonstans i bakhuvudet ekar också tjejtidningarnas upprepade budskap: "osäkerhet är så osexigt". Tack för den, liksom. Ska man ha komplex över komplexen nu också, bli osäker över osäkerheten? Ja, osäkerhet får man tala nedlåtande om

Jag vill verkligen inte ta plastikkirurgi-industrin i försvar, ändå kan jag inte komma undan frågan: är det "finare" idealet med en naturligt snygg kropp verkligen mindre förtryckande, eller ens mindre ideal än ank-läppar och F-kupor? Och är inte tal om naturlighet alltid problematiskt? Är glasögon och linser naturligt? Är gym naturligt? Är den kirurgi som är medicinskt och inte estetiskt motiverad naturlig? Och hur vet jag att jag inte är påverkad av de normer och skönhetsideal som råder i min del av samhället när jag (sanningsenligt) säger att förstorade läppar inte är snyggt men samtidigt undrar över hur Jessica Gedin egentligen är sminkad i Babel för att se så där skönt osminkad ut?  Eller att jag helt enkelt inser att en doktorandutbildning är en karriärmässigt bättre investering än en läppförstoring i min värld? Alla vi som säger att vi aldrig skulle lägga oss under kniven, säger vi det för att vi inte är likna upptagna av vårt utseende som andra eller för att vi helt enkelt inte vill se ut som lågutbildade arbetarklasstjejer (eller sysslolösa Östermalmsdamer)? Vem är smart och vem är lurad? Vem står utanför och pekar finger? Och vem dör vacker och rik? Eller vänta nu. Vacker betyder väl ofta ung i plastikkirurgernas värld? Vill vi verkligen dö unga och vackra? Och rika, är det inte kirurgerna som blir det? Vad sägs om att rikta blicken mot dem i stället? Vilka osäkra män de måste vara som tror att en vanlig läkartjänst inte duger. Att de måste dra in stora pengar på egna kliniker för att leva upp till samhällets ideal. Så osäkra de måste vara.

Religionsfrihet - till tanke eller handling?

Vad menas med religion och religionsfrihet? Ja, ja vet, det är jättestora frågor, men jag kan inte låta bli att fundera på det när jag läser t.ex. Margó Ingvardsson som i dagens DN vill "fridlysa barn upp till tolv år från religiös utövning i såväl samfund som friskolor". Artikeln är föranledd av Boråsfallet där en tolvårig flicka bivit utsatt för andeutdrivning. Jag tycker förstås inte heller man ska utföra exorcism på barn. (Varför kan ni läsa här). Och handlar det om misshandel ska det förstås utredas av polis och socialtjänst, vilket också verkar ha skett i detta fall.

Men steget från andeutdrivning och barnmisshandel till att vilja fridlysa barn från all form av religionsutövning, är inte det väldigt långt, särskilt som Ingvardsson också citerar Regeringsformen som  fastslår att ”religionsfrihet är frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion”?
Jag undrar om inte det här har med synen på vad religion är att göra. För visst är det så att religion i Sverige ofta definieras som en uppsättning försanthållanden och åsikter? Med denna definition är det ju fullt möjligt och logiskt att hävda både att man är för religionsfrihet och att religion är en privatsak. Om att vara religiös är att anse något kan man ju hålla det för sig själv. Problemet är bara att väldigt många människor som bekänner sig till en religion inte definierar religion på det viset. Att vara jude eller hindu eller för den delen kristen är inte bara - eller ens primärt att hålla något för sant, det kan lika gärna definieras som något man föds till (många kallar sig ju t.ex. sekulära judar) eller något man praktiserar genom att delta i riter, välja bort viss mat, fira högtider osv. Detta är en blindhet som jag tycker genomsyrar stora delar av den svenska samhällsdebatten och som gör diskussionen om religionsfrihet svår eftersom de som vill inskränka religionsutövningsrätten ofta har en annan definition av religion än de som bekänner sig till den. Dessutom undrar jag vad Ingvardsson tycker om "vanliga" barndop t.ex. eller "Gud som haver" vid sängkanten. Det måste ju betraktas som religionsutövning, eller? Även västerländsk protestantisk kristendom innehåller förstås riter och handlingar t.ex. betraktar de flesta kristna en döpt person som kristen även om det handlar om ett barn som inte uttryckt några trossatser, men den protestantiska kristendomen med sina relativa "osynlighet" vad gäller regler för mat och klädsel är inte som religioner är mest, den är snarare ett undantag. Religion handlar om handling. För många. På många håll i världen.


Och faktum är att synen på religion som val och åsikt, vilket alltså kan rättfärdiga tanken att man kan inskränka rätten till religionsutövning utan att inskränka rätten till religionsfrihet är en mycket protestantisk sekulär tanke. Liksom den syn på religion som framkommer i skolverkets direktiv om skolavslutningar där all form av talad förkunnelse är laddad men där rummets, bildernas och musikens förkunnelse inte nämns alls. Bara en luthersk sekulär person skulle uppleva att tändande av adventsljusstake i ett kyrkorum med dopfunt och altare och krucifix var mindre problematiskt än en välsignelse. Också religionskritiken stammar ur sitt religiösa sammanhang men ännu har jag inte hört någon svensk kalla sig sekulär protestant eller kristen ateist. Där kanske de har ett och annat att lära av sina muslimska och judiska sekulära vänner. 

Nya tider - gammal retorik

"I Sverige har man ingen aning om, vad den muslimska frågan egentligen betyder. Därför är man böjd att betrakta den sentimentalt, men Du kan vara förvissad om, att fick vi in några hundra muslimska familjer, som förökade sig så, som denna ras har för sed, så komme nästa generation att förbanna dem, som inte vetat att i tid stoppa immigrationen, och den därpå följande skulle inte finna något märkvärdigt i att hårda metoder till urinnevånarnas försvar komme till användning. Man behöver inte vara islamofob för att inse detta".

Nej, det är inte Breivik, det är Torsten Undén, Sveriges andreman på ambassaden i Wien som skriver detta 1936. Jag har bara bytt ut "jude" mot "muslimska" och "antisemit" mot "islamofob" i citatet som återges i Elisabeth Åsbrinks bok Och i Wienerwald står träden kvar.
Och nu är vi där. Dagens makthavare är av den generation som var Undéns nästnästa eller kanske nästnästnästa.Och vad klandrar vi Undéns generation för; naivitet i "judefrågan" eller undfallenhet för nazismen?

Vad kommer våra barnbarn klandra oss för?

Prinsessor och jämlikhet

Jag läser Fanny Ambjörnssons bok om Rosa och funderar på prinsessfaser, ni vet den där fasen i förskoleåldern då alla flickor bara älskar det rosa och glittriga och prinsessiga. Även bland föräldrar som inte själva är så förtjusta i prinsessestetiken beskrivs fasen ofta som oundviklig, naturlig, nästan som ett steg i den biologiska utvecklingen. I så fall måste det ha skett en kollektiv genmutation någon gång under första halvan av 1900-talet. För längre sen än så är det faktiskt inte som rosa betraktades som en pojkfärg och ljusblått som en flickfärg. Rött stod ju för makt, virilitet, blod och kamp medan blått var Jungfru Marias färg, en lugnare och mer rogivande färg.

Fast vi behöver inte ens gå så långt tillbaka i tiden för att se en skillnad, det räcker att gå till det tidiga 80-talet, när jag var barn. Jag hade nämligen ingen prinsessfas. Jag hade (åtminstone enligt fotoalbumet) mest kläder som var blå, lila och röda, mest blå. Och jag tror inte jag var helt unik i det. Snickarbyxor och pösiga jeans på småtjejer minns jag som helt normalt. Men så var jag ju också barn när den här annonsen, som delats så mycket på Facebook publicerades:





Andra leksaksannonser som figurerat mycket på nätet den senaste tiden är dessa. Bland alla förtjusta utrop, har jag flera gånger sett frågan: kan det vara på riktigt, eller är det photoshopat? Jag måste erkänna att jag reagerade så själv. Men hur kan det komma sig att det anses konstigt/coolt att en liten tjej kör trampbil när det är fullständigt normalt att mammor kör bil till jobbet. Hur kan det vara konstigt/för bra för att vara sant att en liten kille leker med en leksaksspis när tidningar och tv-program är fulla med män som lagar mat? Varför är könsrollerna mer begränsade för barn än för vuxna och det under en tid då föräldragenerationen har växt upp med legoestetiken ovan?

I vems intresse ligger prinsessfasen? Min första reaktion är att det är ett synligt tecken på en backlash, att dagens barn är betydligt mer ofria än vad vi som är i 30-årsåldern idag var. Men Fanny Ambjörnsson väcker sedan en annan tanke hos mig; kan det vara så att möjligheten till könsbestämning via kläder och färger blir viktigare när mäns och kvinnors livsvärdar allt mer sammanfaller? I ett samhälle där det finns ett officiellt ställningstagande för att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och skyldigheter är det inte längre helt ok att tala om att män och kvinnor har olika skyldigheter, egenskaper eller intelligens, men uppfattningen att det är (stor) skillnad på män och kvinnor, pojkar och flickor lever kvar. Det område som då finns kvar, där det är legitimt att vilja särskilja är kroppen och utseendet. En spännande tanke som inte är lika nedslående. Och som förklarar varför färger blir extra viktiga på barn. De har ju inte kroppar som skiljer sig från varandras när kläderna är på. Det har inte alltid vuxna heller för den delen. Den som tvivlar kan gärna titta på dansarna i Operan Julius Caeser. När alla kroppar är vältränade, hårfria, sminkade och klädda i samma typ av (under)kläder går det inte självklart att se vem som är man och vem som är kvinna. Men så gör vi ju inte till vardags. Genom oreflekterade och små handlingar som att träna vissa typer av muskler, plocka ögonbryn, ha vidare jeans eller strumpbyxor som håller in midjan modellerar vi det vi ofta tänker är naturligt istället. Och när jag tänker på med vilken självklarhet jag alltid handlar på damavdelningen är det inte särskilt svårt att tänka sig hur t.ex. yrkesval två generationer tillbaka kunde ske inom samma typ av självklarhets- och naturlighetsram.

Så vad betyder prinsessfasens förgivettagande idag? Är det ett försök att stoppa en jämlikhet som anses gått för långt eller är det ett tecken på att vi i alla fall kommit så långt att kroppen är det enda område som finns kvar där särskiljandet kan praktiseras utan kritik? Svaret får vi nog först om 20 år då 10-talisterna blivit vuxna.

Korsets stötesten

I somras skrev jag en artikel om Jesus och offerkoftan. Jag konstaterade att ordet offer genomgått en betydelseförändring från "person som drabbats av något" till "ett icke önskvärt karaktärsdrag som tyder på svaghet" och undrade bland annat: På mer virtuella och vuxna skolgårdar skriker man kanske inte ”jävla offer” men uppmanar desto oftare den som påtalar orättvisor att ”ta av sig offerkoftan”. Vad betyder det här för teologin? Kan vi tala om försoningsoffer? Eller hör många ”han måste ha varit en svag och patetisk människa” när vi sjunger: mig att förlossa offrar han sig då han på korset dör ock för mig? 


Nu har Lena Andersson, som jag ofta uppskattar på grund av sin rakryggade konsekvens, tagit sig an Jesus och offerrollen på självaste påskafton. Men där jag ser korset som en stötesten för många i dagens samhällsklimat, eftersom få vill följa ett offer, ser Lena Andersson det som eftersträvansvärt eftersom förtryck ger privilegier. Alla vill hänga på korset, utropar hon. Jag tror bara det är en i grunden privilegierad människa som kan uttrycka sig så (och till den gruppen räknar jag naturligtvis mig själv också). Fråga Iraks eller Egyptens förföljda minoritet om de tycker att "omvärlden hjälper till att bygga den kristna framgångssagan genom att förfölja de kristna"? Däremot har Lena Andersson rätt i att "vanliga" kristna i Sverige inte ska ner i några katakomber och beskriva oss själva som utsatta - för det är vi inte, men världen är större än Sverige.
Denna brist på förmåga att se de större sammanhangen tycker jag mig också ana när Andersson slår fast att att vara svart nog ska räknas som ett större underläge i hierarkin än att vara homosexuell. Förutom att jag tycker det är kontraproduktivt att fastställa förtryckshierarkier undrar jag var Andersson menar att det är på detta sätt? I Stockholm? Det kan kanske stämma. Men homosexualitet är ju belagt med dödsstraff i flera av världens länder. Är det bättre att vara homosexuell än svart i Iran t.ex.? Eller för den delen på Jamaica som artisten i fråga kommer ifrån?


Vill verkligen alla hänga på korset? Är det chict att vara offer? Ger det fördömandeprivilieger?  Lena Andersson ger en mycket märklig bild av vad som händer vid korsfästelsen när hon påstår att "Från korset kan man rikta anklagelser som inte kan besvaras och inte åtgärdas. Ingen kan anklaga som Jesus". Det evangelierna beskriver är ju hur Jesus ber Gud att förlåta sina bödlar eftersom de inte vet vad de gör och säger till rövaren som hänger vid hans sida att "redan idag skall du vara med mig i paradiset." Vari ligger anklagelserna? Och är det svaga och utsatta grupper som styr samhällsdebatten med sin offerrätt att fördöma idag? Visst kan man läsa en och annan artikel om utförsäkrade människor men vilka fördömer de? Systemet möjligtvis. Och visst händer det att vård till papperslösa diskuteras men det är ju knappast de papperslösa själva som dominerar DN Debatt med sina anklagelser. Har du ens sett en ensamstående mamma med ekonomiska problem som i offentligheten kräver och fördömer? Nej, sådana läxas ju upp i lyxfällan. Så vilka grupper är det Lena Andersson syftar på? Handlar följande stycken om gruppen svenska judar: "Att ha haft förtrycket är att ha det alltid. I en tid inställd på kollektiv botgöring kan man ha frihetens och förtryckets fördelar samtidigt. Med underläget följer förmåner av utpressningskaraktär, därför söker även styrkan svagheten."? I så fall är det lågt. Eller syftar det möjligtvis på kvinnorörelsen? I så fall är det märkligt kollektivistiskt och oliberalt att bunta ihop hundratusetals kvinnor med Valerie Solanas (just där håller jag med Lena Andersson- det är inte mer ok att uppmana till våld på starka grupper- det är aldrig ok).


Nej, var har vi de verkliga offerkoftorna, de som anklagar alla andra och kräver bidrag när det går dåligt (eftersom det ligger utanför deras kontroll) och bonusar när det går bra (eftersom det är deras förtjänst)? Då får vi nog rikta blicken åt ett annat håll. För är det inte snarare så att den som har makten att definiera vad som är ett problem eller inte också har makten att fördöma och anklaga. Och ingen kan anklaga som den som tror sig aldrig riskera något kors för egen del. Så länge vi lever i ett samhälle som hyllar den starka, individualistiska och kompetenta människan kommer kristendomen i allmänhet och korset i synnerhet vara en stötesten, inte för att Jesus hyllar svaghet - det gör han knappast, men för att han solidariserar sig med den.


Och slutligen, kärnan i kristendomen är inte att Jesus dog på korset. Dö kan ju trots allt vem som helst göra. Korset var tvärt om en extremt besvärande omständighet för de första kristna - ingen vill ju vara efterföljare till en simpel bandit. Kärnan är att Jesus har uppstått och besegrat döden, det är det unika och det handlar rätt mycket om makt och styrka! Och det är det som är de glada i Glad Påsk!

Fastebloggen XXIII: Slutet

Nu har klockorna dämpat sin klang. De heliga tre dagarna står för dörren. Då tystnar också bloggen och jag hoppas kunna gå in i en lite annan rytm. Påskfrid till er alla!

Fastebloggen XXII: Dymmelonsdag

Då gick en av de tolv, han som hette Judas Iskariot, till översteprästerna och sade: ”Vad vill ni ge mig om jag utlämnar honom åt er?” De räknade upp trettio silvermynt åt honom. Från det ögonblicket sökte han efter ett lämpligt tillfälle att utlämna honom.
Matteus 26:14-16


Vem var han, mannen vars namn nästan blivit en synonym till svikare? Den Judas som träder fram i klippet här ovan tycker i alla fall jag det är ganska lätt att sympatisera med. Denne Judas framstår som en jordnära person som påminner om förtrycket de lever under, faran med att sticka ut. Han beundrar fortfarande Jesus men har svårt för att lärjungarna fått så mycket "heaven on their minds". Var Judas en realist bland andliga svärmare? Eller var han snarare, vilket är en vanligare teori bland teologer, den som ville gå steget längre, den som ville befria landet och som blev besviken när Jesus inte gjorde det. Eller fullföljde han bara sin uppgift? Blev han kanske t.om. uppmanad att förråda av Jesus själv, som Judasevangeliet hävdar. Tanken svindlar. 
Och tänk om Judas inte ens var en man - utan en pojke. 
Förändrar det bilden, om Judas inte var en beräknande medelålders man med skägg, utan en besviken idealistisk tonåring?

Fastebloggen XXI: Vita tisdagen

Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus. Ty jag säger er: ni ser mig inte mera förrän den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn.”
Matteus 23:37-39 


Nu är slutet nära. Jesus gråter över Jerusalem. Bara en sån sak, han gråter, och inte över sig själv och sitt grymma öde, utan över staden som inget lär sig. Över världen som upprepar samma misstag gång på gång. Och han jämför sig med - en höna! Vilken maktman skulle göra det?
Inte du Simon, inte romarna, inte judarna, inte prästerna, ingen förstår, sjunger Jesus. Ingen förstår vad makt är och vad ära är. Förstår vi? Har vi lärt oss något? Står vi ens ut med tanken på någon som har all makt och väljer bort den.

Fastebloggen XX: Blåmåndag

Jesus gick till templet och drev ut alla som sålde och köpte där. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han sade till dem: ”Det står skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni gör det till ett rövarnäste.” 

Matteus 21:12-13

Stilla veckan är här. Jesus har just ridit in i Jerusalem. Då händer detta. Men vad är det vi ser? Ett uppror mot kapitalismen, en protest mot tempelkulten, ett inlägg om nåd och rättfärdighet eller helt enkelt bara en hotad mans frustration? Var tid har sina bilder och sina tolkningar. Matteus berättar så lite.
There is nothing you can´t buy, sjunger kören. Är det så? Lever vi som om det vore så?

Påsktårta!

Nu avslutar jag fastematsbloggandet med något som definitivt inte hör fastan till men som det är dags att börja förbereda nu: påsktårtan!
Om den blev lyckad har jag ingen aning om för än står den i frysen, men den som prövar får se. Eftersom den görs i flera steg krävs det att man har några timmar till förfogande. Inspiration har jag fått från flera olika recept som jag kombinerat.


LAGER 1: MANDELCHOKLADBOTTEN
300 g mandelmassa
1-2 msk kakao
1 ägg
2 äggvitor

* Sätt ugnen på 175 grader.

* Riv mandelmassa på ett rivjärn och rör ner ägg och äggvita.

* Häll smeten i en smord och bröad form med löstagbar kant, ca 23 cm i diameter. 

* Grädda kakan i nedre delen av ugnen ca 20 min. Låt kakan kallna.

LAGER 2: CHOKLADMOUSSE

150 g 70%-ig choklad av god kvalitet

½-1 msk florsocker


3 dl vispgrädde


2 st äggulor

* Smält chokladen i ett vattenbad. 

* Tillsätt florsocker och rör om. Låt svalna av något.

* Vispa grädden och blanda hälften med den smälta chokladen.

* Tillsätt äggulorna, en i taget till chokladsmeten, vänd till sist ner resten av grädden.

* Bred ut smeten över mandelbottnen.

* Ställ in i frysen och låt stå minst en timme innan nästa lager läggs på.

LAGER 3: MANGO OCG PASSIONSFRUKTSMOUSSE

3 gelatinblad


200 g mogen mango
 (eller fryst)

3 passionsfrukter


2 äggulor


11/2 dl florsocker


3 dl Vispgrädde

* Lägg gelatinbladen i blöt i kallt vatten.

* Mixa mangon helt slät och blanda med passionsfrukterna.

* Vispa äggulor och florsocker pösigt och blanda
 med den mixade frukten. 

 * Vispa grädden fast.

* Smält gelatinet på låg värme i (jag brukar smälta i lite grädde för att undvika klumpar) och rör ner i fruktsmeten.

* Vänd sist ner den vispade grädden och fyll formen. 

* Ställ i frysen, mins 5 timmar.  Hit kan man förbereda.

LAGER 4: MANGOSPEGEL (och den har jag alltså inte gjort än, så inget bildbevis)

3 dl mangojuice

2 st gelantinblad

* Blötlägg gelatinbladen i kallt vatten.

* Smält gelatinbladen på låg effekt tillsammans med 1/2 dl av mangojuicen. Blanda med resten av juicen. 

* Häll glasyren på den frysta tårtan och låt stå i kyl cirka 2 timmar.

* Garnera! Med chokladägg, frukter, marsipankycklingar eller något annat.