Se, jag står vid dörren och bultar.
Om någon hör min röst och öppnar dörren
ska jag går in till honom och äta med honom och han med mig.
Uppenbarelseboken 3:20
Jag har länge tyckt om den här målningen av William Holman Hunt, trots att den egentligen är lite kitschig. Det finns dock en intressant spänning i den. Kristus ser nästan ut som en sagokung i sin mantel, samtidigt är han barfota. De senhöstkala träden och de torra löven gör att man nästan känner kylan, samtidigt är målningen fylld av värme, inte minst från ljuset kring Kristi huvud som kanske är en måne eller kanske en gloria eller kanske både och. Mig säger den här målningen att Kristus möter oss där vi är. Han går inte förbi den enkla trädörren. Han knackar och låter oss välja om vi vill öppna. Men Kristus är också den som går barfota i decembernatten, den som inte får plats i stugvärmen. Kristus är den som stör, som pekar på en värld utanför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar