Herren lät en stor fisk
sluka Jona. I tre dagar och tre nätter var Jona inne i fiskens buk. Därifrån
bad han till Herren, sin Gud: Jag ropade till Herren i min nöd och han svarade
mig. Ur dödsrikets inre steg mitt rop
och du hörde min röst. Du slungade mig i djupet, mitt i havet, där strömmar
fångade mig. Alla dina brottsjöar slog samman över mitt huvud. Jag tänkte: Jag
har fördrivits från dig. Får jag se ditt heliga tempel igen? […] Men du gav mig liv, o Herre, min Gud och
förde mig upp ur graven. (Jona: 2:1-5, 7b.)
Jona är en mycket motvillig profet. När Gud vill att han ska åka till Nineve och profetera styr han kosan i motsatt riktning, mot Tarshish. Jona är också en mycket missnöjd man. När han efter att ha blivit kastad i havet, slukad av en fisk och efter tre dagar spytts upp på land, slutligen beger sig till Nineve, går allt bra. Folket lyssnar på Jonas profeterande, de ångrar sina synder, upphör med sin ondska och sina övergrepp och Gud är barmhärtig och förlåter. Men Jona är som sagt missnöjd. Trots att han själv nyss räddats från döden vill han inte ha någon mesig Gud som bara förlåter. Lite ödeläggelse hade väl varit på sin plats, tycker Jona.
Denne motvillige och missnöjde man blir ändå någon Gud kan handla genom och Jesus säger i Lukasevangeliet: Ty liksom Jona blev ett tecken för folket i Nineve skall Människosonen bli det för detta släkte. Så nu dan före dan före dan före dan hänger en fisk i granen som en påminnelse om Jona, mannen som störde sig på Guds barmhärtighet men som ändå var den förste att bli "på tredje dagen uppstånden" eller nåja, uppkastad i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar